varande, förmodligen icke till hans syssla hörande
skriftställeri.
Insändarens tvifvel om lagligheten af reform-säll-
skaper och reform-möten, om det verkligen är hans
allvar, förråder okunnighet och ensidigt omdöme.
Han kan vara öfvertygad att, om något tvifvel i
detta hänseende funnes, våra, åtminstone i vissa or-
ter, icke efterlåtne polismyndigheter längesedan skulle
hafva gjort försök att förbjuda och inställa dylika
sällskaper- och sammanträden.
Slutligen tror författaren af detta yttrande sig
kunna bestrida, att Jönköpingsbladet utgör de här
varande sannt. liberales organ; och han vill ej heller
biträda deras mening, som antaga att Söndagsbla-
det är insändarens och de med honom liktänkandes
organ; men deremot kan han ej betvifia att Tiden
är deras förnuftsdiskont.
VÅRA NYARE ROMANER.
Vi hafva vid sina tillfällen kastat blicken
tillbaka på några arbeten i romanväg, hvilka
väl icke alldeles nyss utkommit, men dock
tillhöra litteraturens sednare företeelser (t. ex.
Altartaflan af Onkel Adam, Svarta Handen af
Ridderstad, m. m.); och skälet har ej blott
varit alt genom recensioner göra allmänheten
mera bekant med dem, utan tillika, och må-
hända i första rummet, att, med dylika arbe-
ten till utgångspunkt eller åpropos, fästa
publikens, och äfven om möjligt författarnes,
uppmärksamhet vid åtskilliga egenheter inom
sjelfva konsten, som sådan, hvilka förtjena sär-
skildt betänkas. Romanen har länge intagit
en så vwigtig plats i Europeiska litteraturen,
att den till och med redan kan anses från läs-
verlden hafva utgått i den faktiska lefnaden
och börjat utöfva sin inflytelse på sjelfva sam-
hället, till ombildande af flere politiska för-
hållanden. Romanens verksamhet i detta hän-,
seende ligger väl icke alltid så mycket i da-
gen, emedan den icke egentligen arbetar med
satser, läror och maximer såsom hufvudsak,
utan förnämligast genom de intryck, som skil-
dringar af händelser och personers karakterer
göra på läsaren. Men dessa intrycks kraft,
om ock mången gång hemlig, är dock ofta
oemotståndlig. Romanlitteraturen, der den går
i tidehvarfvets bana, i de nya idcternas ande
och till framåtskridandets tjenst, förbereder
till en stor del känslorna och tänkesätten hos
det uppväxande slägtet. Detta befinner sig,
genom något som skulle kunna kallas opinio-
nernas strömsättning, innan man vet ordet af
på en helt annan plats inom civilisationen, än
man väntat och fädren föreställt sig. Det är
till och med ej sällan fallet, att läsningen af
romaner, i synnerhet de betydelsefullare, ver-
kat undransvärda förändringar hos sjelfva de
gamle: månge af dessa känna en mängd af sina
fördomar och äldre föreställningssätt ramla
öfverända: de hänryckas och blifva unge för
andra gången.
Men om denna romanernas makt kan man
ej tala utan vid större företeelser inom deras
litteratur. Vanligen tror man, att det blott
är tendensromanen man har att tacka för det
slags inflytelse på samhällets opinioner och
den ombildning, hvarom här talås; emedan det
man kallar tendens, ligger 1 en hop inströdda
satser, läror och maximer, hvilka läsaren så-
lunda . bekommer till sin undervisning och
handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
misstag. Romanen betyder vida mer, då den
är äkta artistisk, det vill säga, då den är fri
från alla utväxter och parasitskolt af reflexio-
ner, nemligen sådana, som icke höra till konst-
verket sjelf, utan der stå insatta såsom för-
fattarens särskilda tankar för egen räkning (ej
för sina handlande personers — d. ä. då dessa
reflexioner icke genetiskt och sannt tillhöra per-
sonernas karakter att yttra, och icke nödvän-
digt eller åtminstone sannolikt påkallas af till-
fället, då de yttras). Såvida med tendensen,
just förstås dessa inflickade sidotankar eller lä-
ror bredvid, hvarjemte personerna och hand-
lingarne sjelfva endast förekomma som en art
språkrör åt författaren, ett slags mannekiner,
uppställda i diverse positurer för att härige-
nom inprägla den och den vissa sanningen hos
läsaren; så är dylikt på konstens område frem-
mande och förfeladt, oaktadt man billigt må
erkänna välmeningen och allt det instruktiva,
som härmed afses. Tendensväsendets ofog be-
står uti att vilja med konstens mun predika,
hvad som rätteligen och på sin sanna plats
tillhör vetenskapen och prosan att göra (då
nemligen med prosa förstås motstycket till
konst;.
Skall man då icke få inhemta några lärdo-
mar af ett arbete, derföre att det är ett konst-
verk? frågas; och hvarföre får ej äfven ett
sådant vara instruktivt? Svaret är, att man
utan tvifvel deraf skall lära sig — och lära
sig mycket! Men icke på ett sätt, lånadt från
vetenskapen, och endast der godt. Lärdomarne
blifva förvirrade och ofta falska, då satserna,
hvarmed de låta höra sig, obehörigt inblandas
i en konstproduktion, i stället för att i sann
logikalisk form bibringas, hvilket sker när ve-
tenskapen sjelf, som sådan, i och ur ett system
föredrager lärosatserna. Men — frågas ytter-
ligare — på hvad sätt kan då konsten, ren
och riktig, vara instruktiv? På samma sätt
— svaras — som händelser och personliga ka-
rakterer ute i den verkliga verlden kunna vara
ganska lärorika att betrakta, höra och inhemta,
atan några dem åsatta papperslappar, med på-
skrifna slutsatser, omdömen, sensmoraler, max-
imer och reflexioner.
Och — för att gå ännu ett steg — minne