varande, förmodligen icke till hans syssla hörande skriftställeri. Insändarens tvifvel om lagligheten af reform-sällskaper och reform-möten, om det verkligen är hans allvar, förråder okunnighet och ensidigt omdöme. Han kan vara öfvertygad att, om något tvifvel i detta hänseende funnes, våra, åtminstone i vissa orter, icke efterlåtne polismyndigheter längesedan skulle hafva gjort försök att förbjuda och inställa dylika sällskaperoch sammanträden. Slutligen tror författaren af detta yttrande sig kunna bestrida, att Jönköpingsbladet utgör de här varande sannt. liberales organ; och han vill ej heller biträda deras mening, som antaga att Söndagsbladet är insändarens och de med honom liktänkandes organ; men deremot kan han ej betvifia att Tiden är deras förnuftsdiskont. VÅRA NYARE ROMANER. Vi hafva vid sina tillfällen kastat blicken tillbaka på några arbeten i romanväg, hvilka väl icke alldeles nyss utkommit, men dock tillhöra litteraturens sednare företeelser (t. ex. Altartaflan af Onkel Adam, Svarta Handen af Ridderstad, m. m.); och skälet har ej blott varit alt genom recensioner göra allmänheten mera bekant med dem, utan tillika, och måhända i första rummet, att, med dylika arbeten till utgångspunkt eller åpropos, fästa publikens, och äfven om möjligt författarnes, uppmärksamhet vid åtskilliga egenheter inom sjelfva konsten, som sådan, hvilka förtjena särskildt betänkas. Romanen har länge intagit en så vwigtig plats i Europeiska litteraturen, att den till och med redan kan anses från läsverlden hafva utgått i den faktiska lefnaden och börjat utöfva sin inflytelse på sjelfva samhället, till ombildande af flere politiska förhållanden. Romanens verksamhet i detta hän-, seende ligger väl icke alltid så mycket i dagen, emedan den icke egentligen arbetar med satser, läror och maximer såsom hufvudsak, utan förnämligast genom de intryck, som skildringar af händelser och personers karakterer göra på läsaren. Men dessa intrycks kraft, om ock mången gång hemlig, är dock ofta oemotståndlig. Romanlitteraturen, der den går i tidehvarfvets bana, i de nya idcternas ande och till framåtskridandets tjenst, förbereder till en stor del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande slägtet. Detta befinner sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning, innan man vet ordet af på en helt annan plats inom civilisationen, än man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med ej sällan fallet, att läsningen af romaner, i synnerhet de betydelsefullare, verkat undransvärda förändringar hos sjelfva de gamle: månge af dessa känna en mängd af sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla öfverända: de hänryckas och blifva unge för andra gången. Men om denna romanernas makt kan man ej tala utan vid större företeelser inom deras litteratur. Vanligen tror man, att det blott är tendensromanen man har att tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den ombildning, hvarom här talås; emedan det man kallar tendens, ligger 1 en hop inströdda satser, läror och maximer, hvilka läsaren sålunda . bekommer till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskolt af reflexioner, nemligen sådana, som icke höra till konstverket sjelf, utan der stå insatta såsom författarens särskilda tankar för egen räkning (ej för sina handlande personers — d. ä. då dessa reflexioner icke genetiskt och sannt tillhöra personernas karakter att yttra, och icke nödvändigt eller åtminstone sannolikt påkallas af tillfället, då de yttras). Såvida med tendensen, just förstås dessa inflickade sidotankar eller läror bredvid, hvarjemte personerna och handlingarne sjelfva endast förekomma som en art språkrör åt författaren, ett slags mannekiner, uppställda i diverse positurer för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren; så är dylikt på konstens område fremmande och förfeladt, oaktadt man billigt må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed afses. Tendensväsendets ofog består uti att vilja med konstens mun predika, hvad som rätteligen och på sin sanna plats tillhör vetenskapen och prosan att göra (då nemligen med prosa förstås motstycket till konst;. Skall man då icke få inhemta några lärdomar af ett arbete, derföre att det är ett konstverk? frågas; och hvarföre får ej äfven ett sådant vara instruktivt? Svaret är, att man utan tvifvel deraf skall lära sig — och lära sig mycket! Men icke på ett sätt, lånadt från vetenskapen, och endast der godt. Lärdomarne blifva förvirrade och ofta falska, då satserna, hvarmed de låta höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i stället för att i sann logikalisk form bibringas, hvilket sker när vetenskapen sjelf, som sådan, i och ur ett system föredrager lärosatserna. Men — frågas ytterligare — på hvad sätt kan då konsten, ren och riktig, vara instruktiv? På samma sätt — svaras — som händelser och personliga karakterer ute i den verkliga verlden kunna vara ganska lärorika att betrakta, höra och inhemta, atan några dem åsatta papperslappar, med påskrifna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer och reflexioner. Och — för att gå ännu ett steg — minne