svartsjukans pikanta äggelser, föllo nu öfver
hennes hjerta som samvetsqval. Clementine
var af dessa lyckans bortskämda och förkle-
made barn, som äro öfvermodiga och lättsin-
niga i medgången, men äga inga ressurser, äro
alldeles vapenlösa i motgången och genast duka
under derför. Hon hade, trött vid Ludvigs
lugna vänlighet, tusen gånger gäckat hans köld
och trotsat på hans förmenta trohet, hans prin-
cipers renhet och förnuft; och tron på hans
maklighet, som hon kallade det, hans stränga
rättskänsla och sjelfbeherrskning, var så stor,
att det var med möda och blott småningom
hon kunde fatta detta tydliga bevis på hans
förräderi, på att han just var sådan hon i yt-
terlig tanklöshet och lättsinnighet så ofta ön-
skat honom vara,
Vid systerns ord tog likväl smärtan och den
bedragna kärleken öfverhand, och ur stånd att
längre beherrska sig, brast hon i tårar och ut-
ropade med en röst, qväfd af snyftningar:
O, Adele, Adele! Kan du håna mig till! ...
Och med rörelsen af ett förtvifladt barn ka-
stade hon sig häftigt i systerns armar. Jag
reser — jag lemnar honom genast — jag vill
icke återse honom mer! fortfor hon, alldeles
utom sig.
Adele omfamnade henne tyst; äfven hon var
lika förvånad som harmsen öfver Ludvigs ovän-
tade uppförande.
Ack, Adele! Annu mer än hans otrohet
smärtar mig hans falskhet. Och likväl...
ack! jag känner att jag älskade honom så högt.
Jag trodde, att min ömhet kallnat, och den är
ifligare än någonsin... O Ludvig! grymme
Ludvig! Med hvilket bittert gäckeri du beta-
iar mina lättsinniga sarkasmer ..., Och öfver-
väldigad af smärta och harm sjönk Clementine
ned på soffan och gömde ansigtet i sina händer.
Adele hade emedlertid lagt bref och kläder
:ordning i korgen och;tå Ude sig nu framför
im gråtande syster.