svartsjukans pikanta äggelser, föllo nu öfver hennes hjerta som samvetsqval. Clementine var af dessa lyckans bortskämda och förklemade barn, som äro öfvermodiga och lättsinniga i medgången, men äga inga ressurser, äro alldeles vapenlösa i motgången och genast duka under derför. Hon hade, trött vid Ludvigs lugna vänlighet, tusen gånger gäckat hans köld och trotsat på hans förmenta trohet, hans principers renhet och förnuft; och tron på hans maklighet, som hon kallade det, hans stränga rättskänsla och sjelfbeherrskning, var så stor, att det var med möda och blott småningom hon kunde fatta detta tydliga bevis på hans förräderi, på att han just var sådan hon i ytterlig tanklöshet och lättsinnighet så ofta önskat honom vara, Vid systerns ord tog likväl smärtan och den bedragna kärleken öfverhand, och ur stånd att längre beherrska sig, brast hon i tårar och utropade med en röst, qväfd af snyftningar: O, Adele, Adele! Kan du håna mig till! ... Och med rörelsen af ett förtvifladt barn kastade hon sig häftigt i systerns armar. Jag reser — jag lemnar honom genast — jag vill icke återse honom mer! fortfor hon, alldeles utom sig. Adele omfamnade henne tyst; äfven hon var lika förvånad som harmsen öfver Ludvigs oväntade uppförande. Ack, Adele! Annu mer än hans otrohet smärtar mig hans falskhet. Och likväl... ack! jag känner att jag älskade honom så högt. Jag trodde, att min ömhet kallnat, och den är ifligare än någonsin... O Ludvig! grymme Ludvig! Med hvilket bittert gäckeri du betaiar mina lättsinniga sarkasmer ..., Och öfverväldigad af smärta och harm sjönk Clementine ned på soffan och gömde ansigtet i sina händer. Adele hade emedlertid lagt bref och kläder :ordning i korgen och;tå Ude sig nu framför im gråtande syster.