Adele och Alfred sågo upp helt förvånade;
samma ögonblick inkom en betjent och pre-
senterade en biljett på en liten silfverbricka
åt Ludvig; men knappt hade Clementines man
fästat ögonen derpå, förrän han syntes förlä-
en, kastade en hastig och orolig blick bort
ill sin hustru, grep brefvet med utomordentlig
brådska och stoppade det hos sig, under en tyst
ed och en förargad blick på den stackars be-
tjenten, som helt förbluffad — öfvertygad att
han omedvetet begått en dumhet — aflägsnade
sig och hann knappt öppna dörren och stiga
undan för sin husbonde, som skyndade förbi
honom och lemnade rummet utan ett ord.
Allt detta var så olikt Ludvigs allvarsamma,
ständigt lugna och välbetänkta uppförande, at!
de tre kusinerna sågo förundrade och frågande
på hvarandra, och Clementine — som nog-
grannast observerat sin man och äfven, oak-
tadt Ludvigs brådska, anmärkt det tvetydiga
utseendet al denna biljett, med sitt grofva
smutsiga papper och sin illa skrifna adress, som
man nyss lemnat honom, och hvilken han syn-
tes så angelägen alt dölja — kände ögonblick-
ligt i sin lifliga fantasi uppstisa en skara al
misstankar och idder, som hennes man för
första gången gifvit anledning till.
—
Ja, jag tillstår att hans uppförande förun:
drade mig... Jag kan icke förklara det på nå
got sätt... sade Adele fundersamt, då vagner
stadnade vid porten ett par timmar derefter
sedan de båda systrarne varit ute och åkt, fö
att i alla de förnämsta krambodarne draga net
och bese shawlar och tyger och göra de stac
kars bodherrarnes förtviflan, med sin obe
slutsamhet och sina öfverläggningar.
Du skulle då sett hur ond han såg ut ni
n kom till honom med brefvet... Acl
Löfgre ! Å
ag ville ge allt i verlden för att f
min Gud. )