Således beror din lycka på att ega en vild-
hjerna, kanske en rumlare till man? Ty en
sådan vore han utan gensägelse, i fall han lik-
nade dig... Du skulle som karl vara den
komplettaste vildbasare och rout som någon-
sin trampat Stockholms gator, och utan tvifvel
göra en hustru bra lycklig. ..
Jag tackar dig för komplimangen... Men
uppriktigt sagdt, så skulle jag icke begära bättre
än att Ludvig vore ep sådan route, en sådan
vildbasare, som du uttrycker dig. Det syntes
då åtminstone att han egde känsla och lif, fel,
svagheter och passioner som en annan men-
niska.n
Ack ja! hvilka älskvärda fel... Om han
drack, spelte, höll mätrvesser, vore dig otro-
sen, behandlsde dig med köld, kanske bhård-
het, vore svartsjuk, orimlig och tyrannisk ...
Ack, min Gud! ja... det vore ombyte...
jag skulle bli förtjust deraf... då denna exem-
plariska dygd och flegma pinar lifvet ur mig...
detta ständiga lugn, denna oupphörliga beherrsk-
ning bevisar hans likgiltighet och lojhet, hans
utomordentliga känslolöshet ... Men ack!o
tillade Clementine med sorglig resigpation,
denna förändring skall aldrig inträffa... Lud-
vig skall aldrig bli en rumlare... aldrig ge
mig anledning till en skymt af misstankar el-
ler svartsjuka... dertill är han alltför maklig
och alltför hederlig, slöt hon med en suck.
Nej, Gudskelof, Ludvig kan aldrig bli nå-
gon rumlare... sade Adele andäktigt, ehuru
du i sanning genom (ditt oförstånd förtjente
det. Men hvad är det nu som i dag tlugit
bort med ditt glada lynne, min lilla syster ?
fortfor hon och strök håret ur pannan på den
harmsna Clementine.
Ack hvad är det värdt att berätta... då
förtretas jag bara om igen ...
Nå så låt oss glömma det i stället..