trakta, vänder han mot Norden åter. En lands-
man finner honom i Dresdens galleri, djupt
insomnad mellan Sixtinska Madonnan och Cor-
reggios nalt. 7)
Det ,sjelfbelåtnar uttrycket tillhör Egoisterne
och s. k. rangeradt folk, som förstå ställa
och planera för sig sjelfva. Sedan de omsider
skrapat ihop och roddt sig upp till en viss
ståndpunkt och ett godt parti —, faga de
sill parli alt totaliter ignorera såväl slägt som
fordne ,bekartlingar och vänskapsbröder. —
Väl bepelsade, visa de sig under vintersolstån-
det med vaggande gång och förnumstig nick,
— fungera som påeres nobles å vöfverenskomna
baler;, och som gode män i å Börskällaren
anvisade rum,; — komma gerna tillsammans
på sexor, talgkalaser och politiska bunkalag,
nyttja också sommartiden vanligen gyttjebadp.
Det hyperboliska grötmyndiga uttrycket
användes i allmänhet af män, som ligga i affä-
rer, sitta i kommittter och stå på förslag till
indrägtiga poster. Med en docerande högvis-
het tala de om allt — dagens ,fetstilsnotiser,
— den politiska jemnvigtens förhållande till
potatissjukan, — Jenny Linds sednaste beslut
— och signora Pencos portamento broderier,.
De beskedliga vännerne höra på — låtsa känna
så der litet till italienskan, (t. ex. un poco —
Ben trovato — il Barbiere — Macaroni —),
och föreställa sig att det der broderiet på
Pencos portamenleau, som de säga, måste allt
vara vackert ändå — men se bror förstår det
bäst! — Den högvise ler i sin öfverlägsenhet
och mumlar någonting om perlor,! — För
öfrigt nyttjar detta slägte peruk öfverhufvud,
— njuter lifvets komfort helst i soffhörnet
med en slocknande länsman, och i betrak-
tande af inhändigade korgar, tacka de Gud att
,vara frian, och vilja ej blifva friaren. Deras
lif är ett tråkigt enahanda — men på deras
begrafning går vanligen muntert till!
Det ,pseudo-nobla uttrycket, som tror ,det
finav ligga i en vräkig ostentation — är ett
normallyte som särdeles behäftar Parvenyer-
ne, grasserar stundom jemmerliga i Borgar-
hus, och har det egna med boskapssjukan,
att den vanligen sprider sig inom hela kret-
sen af familjen, s. k. obandager förvärra van-
ligen denna sjukdom. Man vill och måste visa
sig förnäm, och blir — odräglig; man slår på
stort — och småaktigheter framlysa i allt;
man söker froltera sig med de verkligt för-
näma — och förlorar sina verkliga, vänner —
alltnog, man har en skef position lifvet ige-
nom, men — är öm make, god fader, sörjd
och saknad — på en välpolerad grafsten!
Högmodet fällde den första bland Eng-
larne. Detta uttryck, paradt med vreden och
hatet, utgör också den fallnes afbild, den syn-
dens mask som förjagar lugnet och inger för-
skräckelse och afsky. Så är också Egenkär-
leken den farligaste fiende — då han oftast
i sin hand håller styret för menniskans hand.
lingar.
Men de olika mindre graderne af högmo-
dets uppenbarelser väcka ofta endast löjet,
Eller se denna af inbillade företräden upp-
blåste, på sina anor ockrande, — eller denne
Mammonsträl, på hvars underläpp man skull
vilja bygga ett litet Babelstorn. Se den kal-
Ikonerandev gången, och detta så nådiga Got
dag, vackert — ty i parenthes sagdt, af pu
menniskokärlek ger han alla en god dag!—
Eller betrakta en annan som måste sauvera
lapparancerne, och har grufligt ledsamt, genon
latt ständigt se högdragen ut. Det är der
s. k. Mopshögfärden, som ständigt visar sig
hvad man kallar morsk, —, dock ej farlig.
Sträfva anletsdrag, med all inre redbar-
Ihet till grund, verka på sinnet, såsom kölder
Tpå kroppen; de tillsluta hjertats porer, — t)
lom än de grundliga egenskaperne utgöra ka
pitalet, blir dock det lediga, öppna väsende
Iför umgängeslifvet ett vexelmynt — som
handel och vandel aldrig kan undvaras.
Det ironiska uttrycket, som vid samta
ofta med en blott mine — ett smilande, sö
ker antyda något hvad tungan ej vågade yttra
lär förtalets mäktigaste bundsförvandt, och för
troendets lömska undermineraren. — Lismars
äro farligast derföre, att de med vilja att be
Idragax förena förmågan att behagav.
I Deremot ,att se vigtig ut, är vanligen myc
Iket oskyldigt i sig sjelf, — som dertill sälla
leller aldrig erfordras någon egentlig öfver
I vigt. Men det är af vigt, då ett råd, ett om
Idöme, en öfverläggning är i fråga, — då mar
äskar ljud, utbringar skålar och har beslu
Itande rätt, men icke kan så noga vetar. —
Alla städer och samfund hafva sålunda sin:
män, med både en och flera röster. — d
Dödas stad allena undantagen — der huf
vuden lägga sig tillsammans, utan öfverlägg
(ning, ty — saken är afgjord!...
Så kunna endast lidelser och de stormar
som tyst utkämpas inom egna bröst, härja der
sista skymten af den himmelska hägringen
Väl kunna yltre strider tära och fördunkl:
den fordom i lefnadsfriskhetens glans strålands
bilden, men vid hoppets fackla visa de blek
nade dragen, att teckningen bibehållit sin ur