trakta, vänder han mot Norden åter. En landsman finner honom i Dresdens galleri, djupt insomnad mellan Sixtinska Madonnan och Correggios nalt. 7) Det ,sjelfbelåtnar uttrycket tillhör Egoisterne och s. k. rangeradt folk, som förstå ställa och planera för sig sjelfva. Sedan de omsider skrapat ihop och roddt sig upp till en viss ståndpunkt och ett godt parti —, faga de sill parli alt totaliter ignorera såväl slägt som fordne ,bekartlingar och vänskapsbröder. — Väl bepelsade, visa de sig under vintersolståndet med vaggande gång och förnumstig nick, — fungera som påeres nobles å vöfverenskomna baler;, och som gode män i å Börskällaren anvisade rum,; — komma gerna tillsammans på sexor, talgkalaser och politiska bunkalag, nyttja också sommartiden vanligen gyttjebadp. Det hyperboliska grötmyndiga uttrycket användes i allmänhet af män, som ligga i affärer, sitta i kommittter och stå på förslag till indrägtiga poster. Med en docerande högvishet tala de om allt — dagens ,fetstilsnotiser, — den politiska jemnvigtens förhållande till potatissjukan, — Jenny Linds sednaste beslut — och signora Pencos portamento broderier,. De beskedliga vännerne höra på — låtsa känna så der litet till italienskan, (t. ex. un poco — Ben trovato — il Barbiere — Macaroni —), och föreställa sig att det der broderiet på Pencos portamenleau, som de säga, måste allt vara vackert ändå — men se bror förstår det bäst! — Den högvise ler i sin öfverlägsenhet och mumlar någonting om perlor,! — För öfrigt nyttjar detta slägte peruk öfverhufvud, — njuter lifvets komfort helst i soffhörnet med en slocknande länsman, och i betraktande af inhändigade korgar, tacka de Gud att ,vara frian, och vilja ej blifva friaren. Deras lif är ett tråkigt enahanda — men på deras begrafning går vanligen muntert till! Det ,pseudo-nobla uttrycket, som tror ,det finav ligga i en vräkig ostentation — är ett normallyte som särdeles behäftar Parvenyerne, grasserar stundom jemmerliga i Borgarhus, och har det egna med boskapssjukan, att den vanligen sprider sig inom hela kretsen af familjen, s. k. obandager förvärra vanligen denna sjukdom. Man vill och måste visa sig förnäm, och blir — odräglig; man slår på stort — och småaktigheter framlysa i allt; man söker froltera sig med de verkligt förnäma — och förlorar sina verkliga, vänner — alltnog, man har en skef position lifvet igenom, men — är öm make, god fader, sörjd och saknad — på en välpolerad grafsten! Högmodet fällde den första bland Englarne. Detta uttryck, paradt med vreden och hatet, utgör också den fallnes afbild, den syndens mask som förjagar lugnet och inger förskräckelse och afsky. Så är också Egenkärleken den farligaste fiende — då han oftast i sin hand håller styret för menniskans hand. lingar. Men de olika mindre graderne af högmodets uppenbarelser väcka ofta endast löjet, Eller se denna af inbillade företräden uppblåste, på sina anor ockrande, — eller denne Mammonsträl, på hvars underläpp man skull vilja bygga ett litet Babelstorn. Se den kalIkonerandev gången, och detta så nådiga Got dag, vackert — ty i parenthes sagdt, af pu menniskokärlek ger han alla en god dag!— Eller betrakta en annan som måste sauvera lapparancerne, och har grufligt ledsamt, genon latt ständigt se högdragen ut. Det är der s. k. Mopshögfärden, som ständigt visar sig hvad man kallar morsk, —, dock ej farlig. Sträfva anletsdrag, med all inre redbarIhet till grund, verka på sinnet, såsom kölder Tpå kroppen; de tillsluta hjertats porer, — t) lom än de grundliga egenskaperne utgöra ka pitalet, blir dock det lediga, öppna väsende Iför umgängeslifvet ett vexelmynt — som handel och vandel aldrig kan undvaras. Det ironiska uttrycket, som vid samta ofta med en blott mine — ett smilande, sö ker antyda något hvad tungan ej vågade yttra lär förtalets mäktigaste bundsförvandt, och för troendets lömska undermineraren. — Lismars äro farligast derföre, att de med vilja att be Idragax förena förmågan att behagav. I Deremot ,att se vigtig ut, är vanligen myc Iket oskyldigt i sig sjelf, — som dertill sälla leller aldrig erfordras någon egentlig öfver I vigt. Men det är af vigt, då ett råd, ett om Idöme, en öfverläggning är i fråga, — då mar äskar ljud, utbringar skålar och har beslu Itande rätt, men icke kan så noga vetar. — Alla städer och samfund hafva sålunda sin: män, med både en och flera röster. — d Dödas stad allena undantagen — der huf vuden lägga sig tillsammans, utan öfverlägg (ning, ty — saken är afgjord!... Så kunna endast lidelser och de stormar som tyst utkämpas inom egna bröst, härja der sista skymten af den himmelska hägringen Väl kunna yltre strider tära och fördunkl: den fordom i lefnadsfriskhetens glans strålands bilden, men vid hoppets fackla visa de blek nade dragen, att teckningen bibehållit sin ur