AS FE ESR
Bruket af heliga kyssar anbefalles ofta
apostlarnes sändebref till församlingarne. Så
väl i Judeen som i hela Österlanden, var detta!
bruk urgammalt som helsningssätt, och än 1i!:
dag förekommer bland de olika kasterna i Ori-I
enten, att stundom kyssa än handen, pannan
eller venstra skuldran ?).
De olympiska spelen, omfattande bland an-
dra Skönhetens prisämnen, äfven den bäst
gifna kyss, har i ett af forntidens ädlaste bil-
der — gruppen Amor och Psyche i Florenti-
nermuseum, firat själarnes gästbesök på läp-
parnes purpurbrygga. De gamle romare dere-
mot, verklige barbarer, gåfvo sine hustrur stun-
dom: förrädare-kyssar, utrönande om de druc-
kit vin, hvilket ända till Julii Cesars tid var
damerne förbudet, vid i Romuli lag fästadt
vite af äktenskapsskillnad! Sjelfve hade de bar-
ska herrarne ett helsningssätt, hvaremot vår
tids afskedskyssar (sådane man hederlige och
aktningsvärde borgare emellan fått skåda nere
å Riddarholmen, vid Mälarsnäckornas afgång
och ankomst) i uttryck aldrig uppväga de
gamles Olla eller oseulum fiorentinum ett
ömt farväl, då de kysstes, tagande hvarandra
vid båda öronen. Benämningen Ölla kom deraf
att de betraktade hufvudet som en gryta med
tvenne öron till handtag; och man finner i
Montfaucons , Hamiltons m. fl. antiqvariska
verk, afbildningar af dylika, högst sinnrikaj.
hufvudvaser.
Under Chevaleriets gylldne dagar, egde an:
efter dansen af sin moitic rättighet till en
kyss alldeles som nuförtiden faddrar emellan.
Detta bruk bibehöll sig in i 16:de seklet, hvarom
äfven i Shakespeares Henrik VIlI:de förekom-
mer 5), — och måtte våra allvarsamma förfäder, il.
all äro, gjordt den tidens danssoirer mycket
mera tendensartade än nutidens baler äro. I
det mäktiga grannriket fortlefver dock än i
dag, vid kristenhetens stora påskahögtid, en
plägsed, lika uråldrig som ädel och karakteri-
stisk. Då nemligen i grekiska kyrkan, Iko-
nostazens eller det alldraheligastes gylldne por-
tar uppslås, och kyrkan likasom af ett troll-
slag, från nattens mörker, på en gång förkla-
rad strålar, upplyst af otaliga flammande ljus,!
då den upplyftande sången skallar Christus är
uppstånden från de döda, då yttrar sig denna
glädje i en öfver hela det stora kejsarriket ut-
gående förbrödringsfest. Alla, unga och gamla,
fattiga och rika, kända och okända omfamnas
och kyssas, under denna trons, hoppets och
kärlekens lösen: Christohs wosskress! Kristus
är uppstånden; Woistinno wosskress ja, han
är sannerliga uppstånden! Denna vackra pläg-
sed ger emellertid ett rikt fält för verksam-
heten på Påskdagen, då det hör till saken att
alla embetsmän sålunda in corpore skola upp-
vaktas och helsas af sine underhafvande —
hvarje generalbefälhafvare sin officerskår — ja
hvarje kapten sitt kompani, som sålunda till
förrättningen uppställes; och kejsaren sjelf —
föredömet i allt — sträcker sin helsningskyss,
Christohs wosskressv — ej allenast till kej-
serliga familjen, hofstaten, rikets store och alla
de otaliga, denna dagen uppvaktande, men också
till alla de af slottets skildvakter, som högst-
densamme den dagen passerar, och på den stora
Påskparaden gäller denna kejserliga nåd ej alle-
nast hela den församlade officerskåren, utan äf-
ven ett stort antal af de tappre och utmärkte
soldaterne. Om man antager att i Petersburg
med öfver en half million invånare, hvarje in-
divid äger hundrade mer eller mindre bekanta
— blir kalkylen att i Petersburg ensamt år-
ligen vankas minst femtio millioner påskkys-
sar! — nog mycket, om man ej erinrade sig
Richelieus sats catt mellan kyss och kyss är
ofta större skillnad, än mellan en dukat och
ett — halföre.
Sedan vi anfört hufvudets förnämsta leda-
möter,, vilje vi öfvergå till en kort karakteri-
stik af de vanligast förekommande, sin inre
natur förrådande affekter och uttryck.
Vasari skildrar Raphaels ädla och sköna
qvinnobilder med följande generella analys:
I ögonen råder blygsamheten, på pannan thro-
nar värdighet, öfver näsan — behagen och om-
kring mun — dygden. 5)
Söderns folkslag hafva i allmänhet ett lifli-
gare väsende, en brion, — som i medfödd en-
kelhet tyckes förakta all affektation, och öp-
pet tyder: Jag visar mig som jag är. —
Nordbons mera förbehållsamhet och slutna ka-
rakterströghet vill gerna låta påskina satsen:
En an så god som en annan, — så upp-
står affektation, ty man vill ej låta märka
sign — ,det går inte an — hvad skulle man då
säga ? 0. s. v. Det tvungna, onaturliga efter-
apandet af ett antaget mönster, blir derföre, i
konst som i det enskilda lifvet, ett fåfängt
hyckleri, härrörande af en konstlad känsla, ett
tvunget bemödande att visa förhållanden eller
egenskaper annorlunda än de verkligen äro.
Anletsdragen lida vid dylika bemödanden mest:
ofta i hög grad. Sålunda uppstår det fadda
uttrycket, då man t. ex. måste beklaga sor-l
gen, som kanske just derföre vanligen un-I
danbedes — då man förklarar sig obeskrifligt
smickrad — då söndagsminen, jemte den ve-
derbörligt stärkta halsduken påsättes — då
man söker vara ämabel — och ej vet på
hvad fot man står —, och framför allt, då
man spelar kär i en rik flicka: ett bland
nutidens roligaste recelt-spektakel.
Det gifves ansigten som affektera en dåsig
uttryckslöshet, särdeles dem som räkna sig
sjelfva till tongifvande prototyper, i stora
verlden. De hafva nemligen — sett så myc-
ket — erfarit så mycket, att deras ansig-
ten fått denna blaserade stämpel, som engels-
männen benämna ,used up,. — Liknöjde för
allt, utom sista modebulletinen, företaga de
den nödvändiga utländska resan, för att sedan
tala om då jag var i Cöln, i Pragp, 0.s. V.;
ehuru jernvägstrainens hastighet gjort vistan-
det kort nog för att egentligen hinna se nå-
gonting alls, nog af man har varit der,. —
Sålunda troget följande den. goda tonens dra-
koniska lag Nil admirari — exploiterar en