AS FE ESR Bruket af heliga kyssar anbefalles ofta apostlarnes sändebref till församlingarne. Så väl i Judeen som i hela Österlanden, var detta! bruk urgammalt som helsningssätt, och än 1i!: dag förekommer bland de olika kasterna i Ori-I enten, att stundom kyssa än handen, pannan eller venstra skuldran ?). De olympiska spelen, omfattande bland andra Skönhetens prisämnen, äfven den bäst gifna kyss, har i ett af forntidens ädlaste bilder — gruppen Amor och Psyche i Florentinermuseum, firat själarnes gästbesök på läpparnes purpurbrygga. De gamle romare deremot, verklige barbarer, gåfvo sine hustrur stundom: förrädare-kyssar, utrönande om de druckit vin, hvilket ända till Julii Cesars tid var damerne förbudet, vid i Romuli lag fästadt vite af äktenskapsskillnad! Sjelfve hade de barska herrarne ett helsningssätt, hvaremot vår tids afskedskyssar (sådane man hederlige och aktningsvärde borgare emellan fått skåda nere å Riddarholmen, vid Mälarsnäckornas afgång och ankomst) i uttryck aldrig uppväga de gamles Olla eller oseulum fiorentinum ett ömt farväl, då de kysstes, tagande hvarandra vid båda öronen. Benämningen Ölla kom deraf att de betraktade hufvudet som en gryta med tvenne öron till handtag; och man finner i Montfaucons , Hamiltons m. fl. antiqvariska verk, afbildningar af dylika, högst sinnrikaj. hufvudvaser. Under Chevaleriets gylldne dagar, egde an: efter dansen af sin moitic rättighet till en kyss alldeles som nuförtiden faddrar emellan. Detta bruk bibehöll sig in i 16:de seklet, hvarom äfven i Shakespeares Henrik VIlI:de förekommer 5), — och måtte våra allvarsamma förfäder, il. all äro, gjordt den tidens danssoirer mycket mera tendensartade än nutidens baler äro. I det mäktiga grannriket fortlefver dock än i dag, vid kristenhetens stora påskahögtid, en plägsed, lika uråldrig som ädel och karakteristisk. Då nemligen i grekiska kyrkan, Ikonostazens eller det alldraheligastes gylldne portar uppslås, och kyrkan likasom af ett trollslag, från nattens mörker, på en gång förklarad strålar, upplyst af otaliga flammande ljus,! då den upplyftande sången skallar Christus är uppstånden från de döda, då yttrar sig denna glädje i en öfver hela det stora kejsarriket utgående förbrödringsfest. Alla, unga och gamla, fattiga och rika, kända och okända omfamnas och kyssas, under denna trons, hoppets och kärlekens lösen: Christohs wosskress! Kristus är uppstånden; Woistinno wosskress ja, han är sannerliga uppstånden! Denna vackra plägsed ger emellertid ett rikt fält för verksamheten på Påskdagen, då det hör till saken att alla embetsmän sålunda in corpore skola uppvaktas och helsas af sine underhafvande — hvarje generalbefälhafvare sin officerskår — ja hvarje kapten sitt kompani, som sålunda till förrättningen uppställes; och kejsaren sjelf — föredömet i allt — sträcker sin helsningskyss, Christohs wosskressv — ej allenast till kejserliga familjen, hofstaten, rikets store och alla de otaliga, denna dagen uppvaktande, men också till alla de af slottets skildvakter, som högstdensamme den dagen passerar, och på den stora Påskparaden gäller denna kejserliga nåd ej allenast hela den församlade officerskåren, utan äfven ett stort antal af de tappre och utmärkte soldaterne. Om man antager att i Petersburg med öfver en half million invånare, hvarje individ äger hundrade mer eller mindre bekanta — blir kalkylen att i Petersburg ensamt årligen vankas minst femtio millioner påskkyssar! — nog mycket, om man ej erinrade sig Richelieus sats catt mellan kyss och kyss är ofta större skillnad, än mellan en dukat och ett — halföre. Sedan vi anfört hufvudets förnämsta ledamöter,, vilje vi öfvergå till en kort karakteristik af de vanligast förekommande, sin inre natur förrådande affekter och uttryck. Vasari skildrar Raphaels ädla och sköna qvinnobilder med följande generella analys: I ögonen råder blygsamheten, på pannan thronar värdighet, öfver näsan — behagen och omkring mun — dygden. 5) Söderns folkslag hafva i allmänhet ett lifligare väsende, en brion, — som i medfödd enkelhet tyckes förakta all affektation, och öppet tyder: Jag visar mig som jag är. — Nordbons mera förbehållsamhet och slutna karakterströghet vill gerna låta påskina satsen: En an så god som en annan, — så uppstår affektation, ty man vill ej låta märka sign — ,det går inte an — hvad skulle man då säga ? 0. s. v. Det tvungna, onaturliga efterapandet af ett antaget mönster, blir derföre, i konst som i det enskilda lifvet, ett fåfängt hyckleri, härrörande af en konstlad känsla, ett tvunget bemödande att visa förhållanden eller egenskaper annorlunda än de verkligen äro. Anletsdragen lida vid dylika bemödanden mest: ofta i hög grad. Sålunda uppstår det fadda uttrycket, då man t. ex. måste beklaga sor-l gen, som kanske just derföre vanligen un-I danbedes — då man förklarar sig obeskrifligt smickrad — då söndagsminen, jemte den vederbörligt stärkta halsduken påsättes — då man söker vara ämabel — och ej vet på hvad fot man står —, och framför allt, då man spelar kär i en rik flicka: ett bland nutidens roligaste recelt-spektakel. Det gifves ansigten som affektera en dåsig uttryckslöshet, särdeles dem som räkna sig sjelfva till tongifvande prototyper, i stora verlden. De hafva nemligen — sett så mycket — erfarit så mycket, att deras ansigten fått denna blaserade stämpel, som engelsmännen benämna ,used up,. — Liknöjde för allt, utom sista modebulletinen, företaga de den nödvändiga utländska resan, för att sedan tala om då jag var i Cöln, i Pragp, 0.s. V.; ehuru jernvägstrainens hastighet gjort vistandet kort nog för att egentligen hinna se någonting alls, nog af man har varit der,. — Sålunda troget följande den. goda tonens drakoniska lag Nil admirari — exploiterar en