2 ERNER: we a TP RR SURRAR a hus ej kunna beredas. — Representationsfrågan nalkas, som man vet, genom det:snart inträffande Örebromötet, till ett stadium, hvilket ingen xarm vän af fosterlandet lemnar oanmärkt.-Tankarne kunna vara.delatle om detta mötes följder för landöt; och ännu mer äro de det rörande den ulgång mötet sjelf skall hafva; d. v. s. det parti mötet kommer att taga. Man tror sig veta, att från vissa håll flitiga bearbetningar ega rum att vinna ledamöterna för det kongl. representationsförslaget, derhän, att en allmän opinionsyttring eller åtminstone ett majoritetsvotum kunde från mötet utgå, med bifall å förslaget. Detta skulle lättast bringas i verket, om alla, som ogillade förslaget i och för sig, dock funnes villige för dess antagande såsom någonting bättre än det närvarande representationssättet, under förmodan tillika, att en öfvergång sedermera till ett ännu bättre, eller till det som man egentligen önskar, skulle vara lättare ifrån det sålunda likt ett provisorium antagna, än ifrån det nuvarande, hvilket man benämner oefterrättlighetstillståndet. I sjelfva verket skiljer man sig i denna fråga ej i annat, än i tankarne om öfvergången,. Ehuru nemligen begge partierna äro ense om: a) att det kongl. förslaget har företräde framför det fyrdelade representationsskicket, hvarunder vi nu lefva; och b) att man likväl har skäl att vilja en vida mer genomgripande och konseqvent reform än den som ligger i det kongl. förslaget, så alt detta, i händelse det ginge igenom, dock endast borde betraktas som ett interim; så påstår man å ena sidan, att landet från detta interim (det kongl. förslaget) utan synnerlig svårighet en gång skall gå till ett ännu fullkomligare representationssätt, emedan, sedan fyrkamrigheten väl upphört, och i den ena af de tvenne nya kamratne en temligen demokratisk grund blifvit iagd, den andra (eller öfre), huru motfolkisk den ock 4 början må vara till följd af sina hög-embetsmanliga och argyrokratiskasjelementer, den dock snart — här, såsom det i flera andra länder visat sig med pärskamrar och öfverhus — måste gifva vika för det alltmer vidgade allmäna tänkesättet och den derpå grundade folkkammaren; hvaremot man å andra sidan nekar lättheten af denna öfvergång från interimsförslaget, påstående det vara vida mindre svårighet underkastadt, att komma omedelbart till det system man önskar och åsyftar ifrån den närvarande oefterrättligheten, som är svag genom sjelfva sin ålder och den allmänna förkastelsedom hvarunder den ligger, än ifrån ett annat (det der interim), hvilket dels skulle vara starkt genom den friskhet det såsom nytt kunde ega, dels skulle göra ett förtvifladt motstånd mot hvarje efterträdande bättre, emedan flere elementer (i synnerhet från embetsoch penningeväldets håll) deruti inkommit, som förut icke haft denna politiska betydenhet, och derföre nu, komna till makten, ej för något pris skulle vilja släppa den. Vi vilja icke här söka afgöra, hvilkendera al dessa tvenne stridiga åsigter rörande öfvergången har mesta utsigt att träffa det rätta; men vi äro förvissade, att de allvarlige fosterlandsmän, som reformsällskaperne öfver hela landet valt för att på deras vägnar sammanträda i Örebro, veta att tillräckligt bebjerta dessa vigtiga pro contra. Det, hvarvid vi särskildt i dag blott önskade fästa -uppmärksamheten, är den ställning Stockholms rteformsällskap intog vid sitt sista möte, förledne thorsdag. j Sällskapet har, såsom sin lanke, förklarat, all det icke vill understödja det Kongl. representalionsförslaget, hvilket med andra ord vill säga: att det ogillar detsamma. Visserligen har man hört åtskilliga versioner öfver denna tilldragelse; och från den grå sidan har man i synnerhet framdragit sällskapets fåtalighet wid tillfället såsom bevis på beslutets ringa betydelse och dess oförmåga alt kunna föreställa en offentlig opinion. Denna omständighet torde erfordra ett närmare skärskådande. Såsom bekant är, har Stockholms Reformsällskap fört ett slags tynande eller åtminstone matt lif, allt sedan slutet af förlidne sommar, eller kanske, egentligast taladt, allt ifrån den stund sällskapet uppfyllt sin primitiva mission, nemligen programmets uppsättande (i fjol våras) och ingåendet med petitionen till konunsen, hvarpå det Kongl. förslaget till Ständerna snart följde. Hade sällskapet upplöst sig då,