2 ERNER: we a TP RR SURRAR a
hus ej kunna beredas.
— Representationsfrågan nalkas, som man
vet, genom det:snart inträffande Örebromötet,
till ett stadium, hvilket ingen xarm vän af
fosterlandet lemnar oanmärkt.-Tankarne kunna
vara.delatle om detta mötes följder för lan-
döt; och ännu mer äro de det rörande den
ulgång mötet sjelf skall hafva; d. v. s. det
parti mötet kommer att taga. Man tror sig
veta, att från vissa håll flitiga bearbetningar
ega rum att vinna ledamöterna för det kongl.
representationsförslaget, derhän, att en allmän
opinionsyttring eller åtminstone ett majoritets-
votum kunde från mötet utgå, med bifall å
förslaget. Detta skulle lättast bringas i ver-
ket, om alla, som ogillade förslaget i och för
sig, dock funnes villige för dess antagande så-
som någonting bättre än det närvarande re-
presentationssättet, under förmodan tillika, att
en öfvergång sedermera till ett ännu bättre,
eller till det som man egentligen önskar, skulle
vara lättare ifrån det sålunda likt ett proviso-
rium antagna, än ifrån det nuvarande, hvilket
man benämner oefterrättlighetstillståndet.
I sjelfva verket skiljer man sig i denna
fråga ej i annat, än i tankarne om öfvergån-
gen,. Ehuru nemligen begge partierna äro ense
om: a) att det kongl. förslaget har företräde
framför det fyrdelade representationsskicket,
hvarunder vi nu lefva; och b) att man likväl
har skäl att vilja en vida mer genomgripande
och konseqvent reform än den som ligger i det
kongl. förslaget, så alt detta, i händelse det
ginge igenom, dock endast borde betraktas
som ett interim; så påstår man å ena sidan,
att landet från detta interim (det kongl. för-
slaget) utan synnerlig svårighet en gång skall
gå till ett ännu fullkomligare representations-
sätt, emedan, sedan fyrkamrigheten väl upp-
hört, och i den ena af de tvenne nya kam-
ratne en temligen demokratisk grund blifvit
iagd, den andra (eller öfre), huru motfolkisk
den ock 4 början må vara till följd af sina
hög-embetsmanliga och argyrokratiskasjelemen-
ter, den dock snart — här, såsom det i flera
andra länder visat sig med pärskamrar och
öfverhus — måste gifva vika för det alltmer
vidgade allmäna tänkesättet och den derpå
grundade folkkammaren; hvaremot man å an-
dra sidan nekar lättheten af denna öfvergång
från interimsförslaget, påstående det vara vida
mindre svårighet underkastadt, att komma ome-
delbart till det system man önskar och åsyftar
ifrån den närvarande oefterrättligheten, som
är svag genom sjelfva sin ålder och den all-
männa förkastelsedom hvarunder den ligger,
än ifrån ett annat (det der interim), hvilket
dels skulle vara starkt genom den friskhet det
såsom nytt kunde ega, dels skulle göra ett
förtvifladt motstånd mot hvarje efterträdande
bättre, emedan flere elementer (i synnerhet
från embets- och penningeväldets håll) deruti
inkommit, som förut icke haft denna politiska
betydenhet, och derföre nu, komna till mak-
ten, ej för något pris skulle vilja släppa den.
Vi vilja icke här söka afgöra, hvilkendera
al dessa tvenne stridiga åsigter rörande öfver-
gången har mesta utsigt att träffa det rätta;
men vi äro förvissade, att de allvarlige foster-
landsmän, som reformsällskaperne öfver hela
landet valt för att på deras vägnar samman-
träda i Örebro, veta att tillräckligt bebjerta
dessa vigtiga pro contra. Det, hvarvid vi
särskildt i dag blott önskade fästa -uppmärk-
samheten, är den ställning Stockholms rteform-
sällskap intog vid sitt sista möte, förledne
thorsdag. j
Sällskapet har, såsom sin lanke, förklarat,
all det icke vill understödja det Kongl. re-
presentalionsförslaget, hvilket med andra ord
vill säga: att det ogillar detsamma.
Visserligen har man hört åtskilliga versio-
ner öfver denna tilldragelse; och från den grå
sidan har man i synnerhet framdragit sällska-
pets fåtalighet wid tillfället såsom bevis på
beslutets ringa betydelse och dess oförmåga alt
kunna föreställa en offentlig opinion. Denna
omständighet torde erfordra ett närmare skär-
skådande.
Såsom bekant är, har Stockholms Reform-
sällskap fört ett slags tynande eller åtminstone
matt lif, allt sedan slutet af förlidne sommar,
eller kanske, egentligast taladt, allt ifrån den
stund sällskapet uppfyllt sin primitiva mission,
nemligen programmets uppsättande (i fjol vå-
ras) och ingåendet med petitionen till konun-
sen, hvarpå det Kongl. förslaget till Ständerna
snart följde. Hade sällskapet upplöst sig då,