gon gång af medlidande med dess dumhet. —U— (Insändt.) I ANLEDNING AF PROF. BRANTINGS SVAR TILL UNDERTECKNAD I AFTONBLADET, DEN 4135 INNEV. MAJ. Hr B. synes hafva tagit mycken hetta vid genomläsandet af min lilla artikel, och säger sig hafva nedskrifvit sitt eget svar med känsla af obehag. Jag måste beklaga det; och skall nu svara så kort och så litet obehagligt — som möjligt. Om man .med anklagelse för skymfligt vanhedrande anfall, ,vhög grad at hätskhet och illvilja, till följe af iråkad sinnesoro, äflande att utan någon föranledande, upptänklig orsak, måhända för alt göra sig offenlligen bemärkt, obetänksamt angripa och kasta skugga på annan person, m. m. besvarar en så billig tillrättavisning, som den med hvilken jag uppvaktat hr B ; hvad namn skall man då finna lämpligt för att karakterisera hans eget svar? Har jag på något enda ställe angripit hr B. såsom gymnastikföreståndare eller fäktlärare, eller som practicus i homöopathi, hydropathi, eller något annat? — Nej; jag har blott rört vid honom i hans egenskap af talare mot orthopedien: och detta, föranledd icke endast af här ifrågavarande tal. (Allmänheten känner tillräckligt, att det nu icke är första gången, som ortbopedien varit mål för hr B:s vältalighet.) Jag, så väl som redan min företrädare, har tyckt mig finna ett system i dessa anfall; det var derföre jag ansåg mig skyldig att fatta pennan; — således till följe af samma orsak, som nödgade prof. Åkerman, att, för flera år sedan, uppträda till orthopediens försvar. (Se t. ex. Dagligt Allehanda af den 25 April 4839 och Aftonbladet af den 22 och 26 Augusti 1840.) Hr B. lärer väl dessutom icke hafya något privilegium på att få skrifva och tala så mycket han vill mot orthopedien eller medicinen, utan rättighet för någon annan all svara, (ehuru detta visserligen skulle säkrast befria hr B. från den öfverklagade känslan af obehag.) Visserligen beredd på en våldsam paroxysm från hr B:s sida, hade jag dock åtminstone vågat hoppas, att mina ord icke skulle blifva vanställda, så som der hr B. påstår, att jag sagt mig lemna en säker tillflykt åt de många krymplingarna,, — då jag likvisst sagt, catt den orthopediska kurmethoden lemnar den enda säkra tillflykt, som finnes för sådana sjuka. Jag vill icke plåga herr professorn med att på honom sjelf återkasta hans emot mig gjorda tillvitelse om att ej vara i stånd att rätt förstå en enkel bokstafsmening), ehuru jag här anser, att jag skulle göra hr professorn en verklig tjenst dermed; ty annars fruktar jag, att det ifrågavarande citatet måste gälla såsom en uppsåtlig förvrängning; och att genom en sådan vilja framställa mig inför allmänheten i skepnaden af en oblyg charlatan, är ingalunda ädelt, liksom de lagrar man skördar med ett sådant stridssätt ingalunda äro afundsvärda. Det går väl dock icke så alldeles i en handvänning, att beröfva en motståndare dess heder; allmänheten har ock ögon att se med, och den ser gerna innan den dömer. Ingen konst är det, och icke bevisar det någon lärdom, att förgäta konvenansen och öfverhopa en annan med smädelser; dertill behöfves blott, att man har panna nog, att trotsa publikens känsla för det allmänna veltet. Hvad man verkligen måste beundra, är det märkvärdiga bevis. på, antingen mycken resignation, eller kontenans, som hr B. lemnar, då han, utrustad med den bibliognostiska öfverlägsenhet som han vill ställa i dagen genom sina i Aftonbladet införda lärda citater, kan åberopa såsom en auktoritet den franska chirurgen Malgaigne. Vet han då icke huru denne ryktbare chirurg helt nyligen i en recension underkänt den svenska sjukgymnastiken? Att Malgaigne i detta sitt förhastade bedömande af sjukgymnastiken begått ett stort felsteg, derom håller utan tvifvel hr B. med mig. Skulle icke derföre hr B. äfven vilja hålla med mig om möjligheten för Malgaigne, att ock hafva misstagit sig i sitt bedömande af orthopedien? Längre ned skall jag bevisa att han misstagit sig. Mycket vore här att tillägga; men heldre än att fortsätta en polemik af sådan förkastlig natur, som den hr B. nu velat införa, torde det vara bäst, både för allmänhetens och vår egen del, att afbryta, ju förr, desto heldre; och hvartill skulle väl en fortsättning tjena, efter det fullkomliga ådagaläggandet från hr B:s sida af så tydliga bevis på oförmåga både i att uppfatta en annans mening, och att uttrycka sin egen. Se här ett exempel på detta sistnämnda: först säger hr B. sig blifvit angripen utan någon föranledande upptänklig orsak, utan någon bevekelsegrund; straxt derefter angifver han orsaken och beyekelsegrunden, sägande dem bestå uti äflande att kasta skugga på annan person, för att upphöja sig sjelf och sin sak; derefter talas om ojäfaktiga bevis på mindre redig uppfattning, på hög grad af hätskhet och illvilja, till följd af någon iråkad sinnesoro etc. Hvar har hr B. några bevis, att jag varit ledd af sådan bevekelsegrund? I min skrifvelse lärer man väl förgäfves få söka derefter.