gon gång af medlidande med dess dumhet.
—U—
(Insändt.)
I ANLEDNING AF PROF. BRANTINGS SVAR
TILL UNDERTECKNAD I AFTONBLADET,
DEN 4135 INNEV. MAJ.
Hr B. synes hafva tagit mycken hetta vid genom-
läsandet af min lilla artikel, och säger sig hafva ned-
skrifvit sitt eget svar med känsla af obehag. Jag
måste beklaga det; och skall nu svara så kort och
så litet obehagligt — som möjligt.
Om man .med anklagelse för skymfligt vanhe-
drande anfall, ,vhög grad at hätskhet och illvilja,
till följe af iråkad sinnesoro, äflande att utan
någon föranledande, upptänklig orsak, måhända
för alt göra sig offenlligen bemärkt, obetänksamt
angripa och kasta skugga på annan person, m.
m. besvarar en så billig tillrättavisning, som den
med hvilken jag uppvaktat hr B ; hvad namn skall
man då finna lämpligt för att karakterisera hans eget
svar? Har jag på något enda ställe angripit hr B.
såsom gymnastikföreståndare eller fäktlärare, eller
som practicus i homöopathi, hydropathi, eller något
annat? — Nej; jag har blott rört vid honom i hans
egenskap af talare mot orthopedien: och detta, för-
anledd icke endast af här ifrågavarande tal. (All-
mänheten känner tillräckligt, att det nu icke är för-
sta gången, som ortbopedien varit mål för hr B:s
vältalighet.) Jag, så väl som redan min företrädare,
har tyckt mig finna ett system i dessa anfall; det
var derföre jag ansåg mig skyldig att fatta pennan;
— således till följe af samma orsak, som nödgade
prof. Åkerman, att, för flera år sedan, uppträda till
orthopediens försvar. (Se t. ex. Dagligt Allehanda af
den 25 April 4839 och Aftonbladet af den 22 och
26 Augusti 1840.) Hr B. lärer väl dessutom icke
hafya något privilegium på att få skrifva och tala
så mycket han vill mot orthopedien eller medicinen,
utan rättighet för någon annan all svara, (ehuru
detta visserligen skulle säkrast befria hr B. från den
öfverklagade känslan af obehag.)
Visserligen beredd på en våldsam paroxysm från
hr B:s sida, hade jag dock åtminstone vågat hoppas,
att mina ord icke skulle blifva vanställda, så som
der hr B. påstår, att jag sagt mig lemna en säker
tillflykt åt de många krymplingarna,, — då jag lik-
visst sagt, catt den orthopediska kurmethoden lem-
nar den enda säkra tillflykt, som finnes för så-
dana sjuka. Jag vill icke plåga herr professorn
med att på honom sjelf återkasta hans emot mig
gjorda tillvitelse om att ej vara i stånd att rätt för-
stå en enkel bokstafsmening), ehuru jag här anser,
att jag skulle göra hr professorn en verklig tjenst
dermed; ty annars fruktar jag, att det ifrågavarande
citatet måste gälla såsom en uppsåtlig förvrängning;
och att genom en sådan vilja framställa mig inför
allmänheten i skepnaden af en oblyg charlatan, är
ingalunda ädelt, liksom de lagrar man skördar med
ett sådant stridssätt ingalunda äro afundsvärda. Det
går väl dock icke så alldeles i en handvänning,
att beröfva en motståndare dess heder; allmän-
heten har ock ögon att se med, och den ser gerna
innan den dömer. Ingen konst är det, och icke
bevisar det någon lärdom, att förgäta konvenansen
och öfverhopa en annan med smädelser; dertill be-
höfves blott, att man har panna nog, att trotsa
publikens känsla för det allmänna veltet.
Hvad man verkligen måste beundra, är det märk-
värdiga bevis. på, antingen mycken resignation, eller
kontenans, som hr B. lemnar, då han, utrustad med
den bibliognostiska öfverlägsenhet som han vill ställa
i dagen genom sina i Aftonbladet införda lärda ci-
tater, kan åberopa såsom en auktoritet den franska
chirurgen Malgaigne. Vet han då icke huru denne
ryktbare chirurg helt nyligen i en recension under-
känt den svenska sjukgymnastiken? Att Malgaigne
i detta sitt förhastade bedömande af sjukgymnasti-
ken begått ett stort felsteg, derom håller utan tvif-
vel hr B. med mig. Skulle icke derföre hr B. äfven
vilja hålla med mig om möjligheten för Malgaigne,
att ock hafva misstagit sig i sitt bedömande af or-
thopedien? Längre ned skall jag bevisa att han
misstagit sig.
Mycket vore här att tillägga; men heldre än att
fortsätta en polemik af sådan förkastlig natur, som
den hr B. nu velat införa, torde det vara bäst, både
för allmänhetens och vår egen del, att afbryta, ju
förr, desto heldre; och hvartill skulle väl en fort-
sättning tjena, efter det fullkomliga ådagaläggandet
från hr B:s sida af så tydliga bevis på oförmåga både
i att uppfatta en annans mening, och att uttrycka
sin egen. Se här ett exempel på detta sistnämnda:
först säger hr B. sig blifvit angripen utan någon
föranledande upptänklig orsak, utan någon be-
vekelsegrund; straxt derefter angifver han orsa-
ken och beyekelsegrunden, sägande dem bestå uti
äflande att kasta skugga på annan person, för att
upphöja sig sjelf och sin sak; derefter talas om
ojäfaktiga bevis på mindre redig uppfattning, på
hög grad af hätskhet och illvilja, till följd af någon
iråkad sinnesoro etc. Hvar har hr B. några bevis,
att jag varit ledd af sådan bevekelsegrund? I min
skrifvelse lärer man väl förgäfves få söka derefter.