ordentug röstlängd borde vara upprättad, hyartill
svaranden genmälde: hvilken skulle upprätta den?
Jo! häradsskrifvaren. — Förklarande vittnet, efter
framställd fråga af käranden, att svaranden vid alla
de sockenstämmor wittnet öfvervarit, visat sig vara
trätgirig och svår, att uträtta något tillsammans med,
så att vittnet undvikit att gå dit, samt på fråga af
svaranden och konsistoriombudet, att vittnet ej hört
käranden vid omvittnade sockenstämmorna begära,
att få i protokollet antecknade de af svaranden gjorda
förmenade förnärmelser, äfvensom att vittnet icka
vet annat än att sockenstämmoprotokollet efteråt
blifvit uppläst och justeradt, samt besvärshänvisning
lemnad. Sedan svaranden och konsistori. mbudet
fästat uppmärksamhet derpå, att omstämde socken-
stämmorna således, med hvad dervid tillgjorts, vun-
nit laga kraft och icke vidare kunna öfverklagas,
fortsattes förhöret med
14:0. Pehr Börjesson, som vittnar, att då sva-
randen förrättade sockenstämma inom församlingen
för utseende af ordförande i fattigstyrelsen, hade
tillsagdt vittnet, att icke rösta på svaranden, cmedan
denne icke stod väl hos pastor, och dessutom redan
förut innehade en kassa, för hvilken man borde
låta honom redogöra; men då församlingen sådant
oansedt röstade på käranden till berörde befattning,
yttrade svaranden offentligen, att käranden icke hade
pastors förtroende; att vid utseende af elektorer
till riksdagsmannaval härstädes sistl. är, hade sva-
randen synts vilja sätta sig emot kärandens utväl-
jande, men måste omsider anteckna honom, såsom
vald, då församlingen sådant icke ville frångå; att
vid förrättandet af val till elektor vid nästföregångna
riksmöte hade svaranden sökt inverka på de wväål-
jande, att de ej skulle utse så många elektorer hvar-
till församlingen genmälde, att den kunde få utse
Paul Andersson och femtio till om den så ville, att
svaranden nickat härtill, och yttrat till käranden
akta dig för jag har vittne, hvartill käranden gen-
mälte, att han hade så äfven: att svaranden under
den tid han varit härstädes, gjort sig känd för ett
trätgirigt sinnelag, kvilket vittnet känner icke en-
dast af egen erfarenhet, utan äfven genom berättel-
ser af andra, som beklagat sig att de äro rädda för
att gå till svaranden, emedan han till och med ve-
lat kasta dem ut för trapporna; att det varit soe-
kenstämmor, vid hvilka svaranden icke ens haft nå-
got protokoll, utan endast en papperslapp; att vid
sockenstämman om antagande af förslager för fattig-
vården inom församlingen, hade svaranden låtit om-
röstningen, hvilket förslag som skulle antagas, an-
tingen det af fattigstyrelsen eller af svaranden sjelf
uppprättade, verkställer sålunda, att han tillsagt dem,
som röstade för fattigstyrelsens åsigt, gå in i sto-
larne på ena sidan i kyrkan, och de för svarandens
på andra, hvarvid endast åtta röstade i öfverens-
stämmelse med svarandens mening, och de återstå-
ende till mångdubbelt antal för Paul Anderssons
eller fattigstyrelsens förslag, då svaranden genast sagt,
att de voro stridiga och meningarna delade, hvar-
före det fick :blifva som det var, och antecknade
han ej i protokoliet, att Paul Andersson haft plu-
raliteten på sin sida, ehuru käranden anmärkte
detta; samt slutligen, att vittnet icke känner om
detta protokoll blifvit justeradt, emedan han dervid
icke var i kyrkan.
Sedan käranden änmält, att han på vederbörlig
ort klagat öfver sist omvittnade sockenstämman samt
svaranden äfvensom konsistoriiombudet begärt att
Per Börjesson måtte jäfvas, emedan han vore fiendt-
ligt sinnad emot den förstnämnde, fortsattes vittnes-
förhöret med
45:0 Tobias Andersson som intygar, att vid ett
sammanträde en söckendag sist. år i kyrkan, hade
käranden af svaranden begärt prestbevis för sin son
Johannes Paulsson, dertill svaranden genmält, att
käranden härom först fick vända sig till Consisto-
rium, då käranden uppgaf, att han vore gårdägare
inom Bullarens härad, och således kunde låta sin
son få läsa sig fram derstädes; att vid de socken-
stämmor, som svaranden sjelf förrättade blifver han
vanligtvis ond, så snart någon af församlingen mot-
säger hans mening och vilja, hvarvid församlinger
icke får framföra sin talan; men som vittnet icke
närmare kan bestämma och uppgifva dagen för dessa
händelser, yrkade svaranden och konsistoriiombudet,
att domstolen måtte vid vite förelägga vittnet så-
dant upplysa; hvarvid ock sedan det besked med-
delats, att vittnen väl uppmanas att tala sanning,
men ingalunda föreläggas säga, hvad de redan förut
förklarat sig ej veta, svaranden förbehöll sig att,
mot Tobias Andersson, i och för dess afgifne vitt-
nesmål, få anställa åtal, i hvilken konsittoricombu-
det sig förenade, och hvilket derest de så för godt
finna, må vara dem obetaget.
46:0 Carl Hansson, att en del af församlings-
boarne kunnat väl umgås med svaranden och andra
deremot icke; anledningen hvartill vittnet dock icke
känner vidare, än att svaranden vid sockenstämmor
snäst af dem som voro af annan mening än har
sjelf, såsom vid frågan om fattigvården inom för-
samlingen, då den som framställde en åsigt, stridande
mot svarandens, blef näpst sålunda, att svaranden
yttrade, att du icke skulle säga så; dock innebar
bapns yttrande icke något egentligen ohöfligt.
47:0 Hans Hansson, att vid sockenstämma den
42 December sistl. år, hade mängden af församlin-
gen röstat på käranden, till ordförande i fattigsty-
relsen, hvilket svaranden låtsade som han ej märkte,
utan föreslog andra personer till samma befattning
och deribland förre nämndemannen Johannes Tores-
son i Tegneby, hvilket församlingen dock icke god-
tog, utan yrkade, att käranden skulle blifva ordfö-
rande, då svaranden förklarade, att den karlen icke
hade hans förtroende, hvartill genmäldes, att det
kunde vara detsamma, då han hade församlingens,
då svaranden yttrade: Ja så, bemöter ni mig sä,
så lägger jag ner alltihop; dock fortsattes socken-
stämman. Intygande vittnet på fråga af käranden,
att svaranden, under den tid han varit pastor här-
städes, gjort sig känd för ett trätgirigt sinnelag och
varit svår att komma öfverens med, då man med
honom haft något att skaffa, hvilket vittnet känner
så mycket lättare, som han var ordningsman sistlidet
år och då af svaranden hade ständigt obehag, såsom
till exempel då han i nämnde egensksp deltagit i
åtgärder angående fattigvården, och dervid påstått,
att svaranden för sitt boställe borde hafva rotehjon
likaväl som äåndra hemmansinnehafvare, hade pro-
sten sagt, att de borde skämmas, som kunde påyrka,
att deras lärare skulle vidkännas en sidan tunga
som hans företrädare icke haft. .
Svaranden, äfvensom konsistoriiombudet, framställ-
de, att frågan om den förstnämhndes trätgirighet icke
börde till saken, och att densamma således icke
borde till besvarande framställas, anförande jemväl,
att det vore orimligt att framkomma med anmärk-
ningar cmot en sockenstämma, som redan vunnit
laga kraft; och invände svaranden mot Hans Hans-
son, att denne vore svarandens uppenbarlige ovän,
ilk on bestriddes.
hvilket af Hans Hanss (Slutet följer.)
s—
— PonrrsårGäRp. I en viss damm hade efter
hvarandra tvenne personer dränkt sig. Länsmånpnen
i orten lät nu vid dammen uppsätta en tafla med
inskrift: Den som understår sig att dränka sig i
Janna damm flall oftfnaffan aftarxn lag a