VILLHCESIDAT Så iydande:
Jag undertecknad var närvarande vid tillfället,
när herr prosten afbörde läsebarnen, och först läste
en gosse ett stycke till hälften, och så ropade pro-
sten på Johannes Pålsson att han skulle börja på
samma ordet, som den förstnämnde slutade, hvilket
Johannes Pålsson svarade med detsamma, att ban ej
hörde, då ropade prosten ånyo, att Johannes skulle
komma fram, att han fick se på honom, men Jo-
hannes kom ej så fort fram som prosten ville, och
då gick prosten till bänken der han var och tog ho-
nom i tröjekragen och drog bonom öfver en bänk
eller det var två, hvilket jag så noga ej såg, men
när prosten kom så var Johannes allt på vägen att
gå fram, men ej hinde fortare; och sedan tog pro-
sten och vände honom till torndörren, med tillsä-
gelse att han skulle stå der, och så om en stund
derefter visade prosten en gosse efter honom, att
han skulle komma tillbaka; detta är hvad jag med
ed kan bekräfta. Olof Christian Bruse.
Som upplästes och af vittnet vidhölls, med till-
lägg, att sedan Johannes Pålsson framkommit till
svaranden, hade denne, då han ej kunde svara på
frågan, tagit honom i armen och vändt honom ner
åt dörren, men kunde vittnet ej bemärka, att sva-
randen skuffade gossen; att viltnet icke kan be-
stämma, huruvida svarander vid tillfället var ond
och uppretad, men syntes det så; emedan han rök
bastigt upp; att svaranden under läsförhören tillsade
barnen att tänka på hans stora hushåll med litet, i
enledning hvaraf vittnet och en gosse, vid namn
Israel Andreasson, äfven hemma på Grebbestöd, som
likväl icke det året blef admitterad, gaf svaranden
två och ett halft tjog ostron hvardera.
Efter antecknandet af detta vittnesmål förklarade
svaranden, att den dagen som läsebarnen släpptes
fram hade alla gifvit honom penningar. hvilket sked-
de inne i sakristian. Och vore detta ett vanligt
bruk, hvilket ingen annan, än de snåla och elaka
lundandrogo sig.
7:0 David Bohlin inger sitt vittnesmål skriftli-
gen författadt, så lydande:
I förlidet år då jag jemte flera af Tanums soc-
kens ungdom, voro i Tanums kyrka för att bereda
oss till den Heliga Nattvardens erhållande, inträffade
vid ett tillfälle att hr prosten Strettenberg tilifrågade
Johannes Paulsson hvad sades sist, detta kunde ej
af honom för tillfället besvaras, såsom en af både
mig och öfrige läsbarnen ofattlig. Derefter tog hr
:ptosten bemälde Johannes Paulsson från bänken der
han satt och förde honom derifrån nedåt gången som
efter hvad jag kunde bedöma var i mindre godt
uppsåt. Hede den 13 Juli 1848.
David Bohlinx.
som upplästes och af vittnet vidhölls, med tillkän-
nagifvande, efter framställde frågor, att klockaren Ly-
I sell för vittnet uppsatt attesten; att vittnet icke såg
följde deremot med honom ett stycke neråt gången,
hvarunder det syntes som svaranden varit uppretad,:
men nämnde han icke hvad vittnet hörde något om
att gossen skulle ned i samvyråen, att svaranden på-
minde barnen om, att tänka på hans stora husbåll,
samt att då läsningen var slut, och barnen lemnade
honom penningar, hade ett barn vid namn Sedonia
Viding ej haft mera än en tolfskillingssedel att gifva,
hvilken svaranden Jagt på bordet i sakristian, men
omsider tagit den till sig; intygande slutligen att
!om svaranden skuffade till Johannes Paulsson, men:
Johannes Paulsson vid omvittnade eller andra till-
fällen ej förgick sig, utan var han stilla och upp-
märksam, sem de andre barnen.
Svaranden androg, att sedan admitteringen skett,
hade läsebarnen blifvit af bonom tillsagde, att de
som ville gifva honom något, kunde så göra och
lemna deras gåfvor i sakristian, hvilket också skedde,
på så sätt, att barnen, vid gåendet derigenom, lem-
nade hvad de hade att gifva till :svaranden.
8:e. Jeremias Kock hade 4845 läst sig fram till
den Heliga Nattvarden, hvarunder svaranden tillsagt
barnen, att de skulle gifva honom hvad de kunde
och förmådde. .
9:0. Andreas Magnusson: hade läst sig fram år
4846, då svaranden midt under läsförhören tillsade
barnen, att de skulle komma ihåg hans stora bus-
Ihåll och gifva honom, hvilket också somlige gjorde,
men andra intet, och bestodo gäfvorna af smör, ägg,
ostron och hvad barnen kunde skaffa; att härvid
licke nämndes hvarken att det skulle ske med tvång
eller frivilligt, och tackade han de barn, som. gifvit
Thonom något, samt tillsade de andre att gifva; att
Idå barnen blifvit framsläppte, hade svaranden till-
sagt dem, att de nästa derpå följde tisdag skulle
Ihafva något med sig efter tillgång, att lägga här,
hvarvid svaranden pekat på bordet i sakristian.
10:0. Andreas Olausson: vittnar i enlighet med
mV I MM I St KR
innehållet uti denna ingifna, upplästa och af vittnet
till alla delar vidhållna attest:
sUnder förlidet år som jag med flera inställde oss
i kyrkan hos hr prosten Strettenberg, för att under-
visas i vår kristendomskunskap, inträffade, -att Pål
Andersson i Kyrkoryks son Johannes blef:af prosten
föreställd en fråga, som han ej i hastighet. kunde
besvara, hvarefter han genast framkaällades med myc-
ken vrede och: häftighet, hvaröfver jag kunde inse
att nämnde Johannes blef mycket häpen, hvarutaf
ban icke i hastighet kunde framkomma.s På hvad
sätt han kom fram, kan jag icke säga, ty jag satt
på längre afstånd ifrån; men:sedermera såg jag att
prosten med vredesmod skuffade honom, och yttra-
de, att han skall gå på gången och skämmas,
Ertseröd den 49 Juli 1848.
Andreas Olaussonr,
Och tillägger vittnet, att svaranden följde efter
gossen på gången och skuffade till honom samt tog
honom i kragen, och då gossen icke ville gå ner på
gången och skämmas, utan ställde sig vid en afsto-
larne, och grät, ytterligare skuffade till honom och
som gossen ej gjorde något :annät ondt, än att han
ej kunde svara på den honom tillställda fråga, utan
grät och var blödig, tror vittnet att svaranden icke
blef uppretad för det han ej fick svar, utan var han
ond af någon annan anledning.
414:o Joseph Johansson hade läst sig fram för
svaranden år 4845 och hade denne då på första läs-
förhöret bedt läsebarnen, att de skulle tänka på kans
stora hushåll med något, i anledning hvaraf barnen
gåfvo honom ägg, smör m, m,, som hvar och en
kunde hafva; sedermera och då de blifvit admitte-
rade; hade de äfven gifvit svaranden penningar.
12:0 Olof Johansson, att söndagen den 27 Fe:
Ibruari innevarande år hade parterne efter gudstjen-
sten sammanträffat inne i sakristian i Tanums soc-
Ikenkyrka, hvarvid svaranden begärt af käranden nä-
gre handlingar rörande fattigvården inom socknen,
som käranden skulle innehafva, men då käranden
tillkännagifvit, att han ej hade sådane, hade ord-
lvexling dem emellan uppstått, utan att vittnet kan
lupplysa hvari den bestod, eller hvad, som sades, eme-
dan det gick ut och in och således ej uppfattade
hvad som föregick.
13:0 Gustaf Persson hade söndagen den 27 sist-
lidne Februari efter .slutad gudstjenst i Tanums
Ikyrka, kommit in i sakristian derstädes, hvarest par-
Iterne varit iscsamtal, och vittnet vid änkomsten hörde
svaranden yttra till käranden: Jo du är en vacker
lordförande Paul, du borde skämmas, jag fick ej de
Ihandlingar jag begärde af: dig, att då käranden här-
Ll ennsnslt an varanden redan af. käranden be-
NL a fm få om me hn nn