IT ma
ww we
slappte hvarefter vittnet guvit nonom penningar,
men hade detta skett utan att någon annan var när-
varande; förklarande sluteligen vittnet, på fråga af
käranden, att det väl ej kan bestämma huruvida
svaranden vid omvittnade tillfället var ond eller
uppretad, men väl att han icke var sig lik, utan,
såsom vittnet uttrycker sig: underligare än van-
ligt, samt på fråga af svaranden och konsistorieom-
budet, att stöten som svaranden tilldelade Johannes
Paulsson var temmeligen hård, att han tog gossen
löst i kragen och yttrade till honom svara eller
kommer du i skamyråen.
2:0 Johannes Andersson. Att vid läsförhören
sistlidet år, som af svaranden Törrättades i Tanums
sockens kyrka, hade denne, efter att förut till be-
svarande af ett annat läsbarn hafva framställt en
fråga, som af detta besvarats, sagt till kärandens son
Johannes Pålsson, hvad sades sist; att då gossen,
som suttit på tredje bänken, icke kunnat svara här-
på, hade han kommit fram öfver de två framföre
stående bänkarne, utan att vittnet bemärkte huru
detta tillgick, hvarefter prosten ånyo frågat, hvad
sades sist, samt då gossen icke eller då kunnat svara,
yttrat, svara eller kommer du i skamvrån, samt då
Johannes Paulsson, enär han ej hört frågan, således
icke eller denna gång kunnat besvara henne, skuffat:
honom i ryggen, så att han raglade eller som vittnet
uttrycker sig stirrade fram åt golfvet och gick ner
till torndörren, der han stod en stund, hvarefter!
svaranden tillsade ett af de andre läsebarnen gå ner
och bedja honom komma tillbaka; att då detta skett,
hade svaranden ånyo frågat Johannes Paulsson: hvad:
sades sist och då denne lika litet nu som förut
kunnat afgifva något svar, hade först en annan gosse
och sedan två af svaranden blifvit befallde, att ropa
frågan och svaret uti Johannes Paulssons öron, hvar-
efter denne fick gå och sätta sig på sin förut inne-
bafda plats; förklarande vittnet på framställde frå-
gor, alt det ej kan bestämdt intyga, om Johannes
Paulsson stirrade fram åt golfvet af stöten, som;
svaranden tilldelade honom, eller af räddbåga, lika
litet som, huruvida svaranden vid omvittnade till-
fället var ond och uppretad, hvilket likväl så syn-
tes, emedan han talade hårdt och såg underligare
lut än vanligt; och intygar jemväl detta vittne, att
svaranden, vid ett af läsförhören tillsagt honom, att
de skulle tänka på stora hushåll, i anledning hvaraf
vittnet också gifvit honom ett tjog ägg, samt en:
gosse, som troligen var hemma i Lurs socken, eni
orre, men hade vitthet vid ofvanberörde tillsägelse
lej hört svaranden nämna, att det var brukligt i för-
Isamlingen, att barnen gaf sin lärare något.
3:0 Samuel Hansson ingifver dess vittnesmål
Iskrifteligen författadt, så lydande:
I Jag var i Tanums kyrka förlidet år, då hr pro-
Isten Strettenberg derstädes framför altaret förrättade
Häsförhör med årets nattvardsungdom; han frågade
då Johannes Paulsson i Kyrkoryk hvad sades sist;
slderpå svarade ej gossen, hr prosten gick då bort till
I gossen fattade honom i kläderna, tog honom med
flsig fram öfver bänkarne, då hr prosten i vredesmode
I kallade honom drummel, befallte honom gå till ne-
dra kyrkodörren att stå och skämmas, och då gos-
Isen var vänd ditåt slog hr prosten till Johannes
Hj Pålsson i ryggen att han vacklade och var när att
5 falla, ofta under läsförhören uppmanade hr prosten
tlungdomen att ge honom ägg eller hvad det vara
-I månde, och jag såg att de bar till honom ägg, och
jag såg att hr prosten emottog penningar utaf läs-
ungdomen. .
Intygas på min förr aflagda ed.
Samuel Hansson.
som upplästes och af vittnet. vidhölls, med tillkän-
nagifvande att dess fader Hans Kach, efter som vitt-
Inet uppgifvit, författat och skrifvit attesten ; att
-Isvaranden vid. omvittnade tillfället tydeligen var
fond och uti en .uppretad :sinnesförfattning, att Jo-
YI bannes Paulsson, som satt uti den tredje bänken vid
-Iden sidan der predikstolen står, kom fram tvärt öf-
Iver de framför stående bänkarne, utan att vittnet vi-
dare såg huru dermed tillgick; men hörde ej att
svaranden omnämnde någon skamvrå, men väl att
I gossen skulle gå till. torndörren och skämmas; att
, vittnet sett August Börjesson i Tegneby, efter lem-
-Inad tillsägelse, att barnen skulle tänka på -svaran-
il dens: stora hushåll, ge honom ägg, hvaremot vittnet
Vicke sett någon annan gifva svaranden penningar,
hvilket skedde enskildt inne i sakristian, sedan läs-
I ningen var slut.
:) Då nu klockan lidit till 2 på eftermiddagen, till-
tl sades att sessionen upphörde till kl. 5, då vederbö-
ti rande åter egde sig infinna.
tl På bestämda klockslaget sammanträdde åter hä-
tl radsrätten, hvarvid vittnesförhöret i parternas och
-I konsistoriiombudets närvaro fortsattes med
4:0 August Börjesson: som vittnar, att vid det
ifrågavarande läsförhöret hade svaranden frågat Jo-
hannes Paulsson, som suttit på tredje bänken, vid
predikstolen, hvad sades sistv, och då gossen icke
-) kunde härföre göra reda, tillsagt honom att komma
fram, hvilket också skedde, utan att villnet be-
märkte om det var med eller utan våld; att då
gossen emedlertid kommit fram till svaranden vid
altarringen, hade denne upprepat frågan, och då Jo-
hannes Paulsson icke heller då kunnat besvara den,
tillsagt honom att gå ner på gången vid torndörren;
att gossen dervid gjorde ett slängandex, det vill säga
en rörelse, som om någon stött till honom, men
utan att vittnet bemärkte om svaranden ens rörde
vid honom, eller hvaraf rörelsen förorsakades; att
vittnet! ej kan intyga något. om svarandens sinnes-
författning vid tillfället, dock talade han hårdt, men
nämnde icke, hvad vittnet hörde, något om skam-
n
n
1
Mom MÅ I
it
tt
vi
y
)
4
hb
-
a
-
e
p I vråen; att svaranden tillsagt läsebarnen, att de skulle
olkomma ihåg hans stora hushåll med något, i an-
blledning af hvilken tillsägelse vittnet och Hannibal
Hansson ji Bro begifvit sig till svaranden och gifvit
honom hvar ett tjog ägg, dock hotade han icke med
att utestänga den, som icke gaf honom något, eller
talade om bruket att ge läraren gåfvor; samt slut-
ligen, på fråga af käranden, att Johannes Paulsson
icke vid omvittnade tillfället på minsta sätt förgick
sig emot svaranden, hans enda fel var, att han ej
kunde syara på framställde frågan.
Sedan svaranden förklarat att han ansåg sig be-
rättigad toga fram gossen, då denne ieke ville god-
villigt framkomma, samt att han vid tillfället vis-
serligen icke var sig lik, emedan Johannes Paulsson
uppretat och uppbragt honom, hvarjemte svaranden
tillkännogaf, alt han aldrig emottagit nägra pennin-
gar af läsebarnen, hvilket ban kunde med sin salig-
hetsed styrka, fortsattes vittnesförhöret med
5:0. Carolus Magnusson: som intygar, att då Jo-
, hannes Pålsson vid omstämde läseförhöret icke hade
I kunnat göra reda för hvad som sades sist, hade sva-
randen gått ner till gossen, som satt på tredje bän-
ken, fattat konom i armen och dragit honom öfver
de två framföre stående bänkarne; att då gossen sc-
il dan han sålunda komniit fråm till svaranden, icke
It
kunnat besvara den ånyo upprepade frågan på hyad
som sades sist, hade svaranden tillsagt honom, at
han skulle gä ner i skamvrån vid torndörren och
skämmas; alt då gossen icke genast åtlydt befallnin-
gen, utan gått bort och ställt sig vid en afstolarne
hade svaranden gått efter honom och först en gäng
år 22 anocen dröjide att oå ner till dörren, en gärg