Ar om Fear OA om AR
uppl. af Kähners). Första häftet slutar med
uppräknande af Läse- och Läroböcker, tjen-
liga till begagnande vid folkundervisningen?)
af —i—, samt Underrättelser angående läro-
verken.
Andra häftet börjar med en af hr Svedbom
författad uppsats om de hvilande Reformförsla-
gen, hvarmed menas förslager till skolverkets
reform. Afhandlingen är i detta häfte ej af-
slutad; men vi anhålla att i alla fall få fästa
allmänhetens uppmärksamhet derpå, dels för
sakens stora vigt i sig sjelf, dels för den för-
tjenstfulla utredning af ämnet hr S. här bör-
jat. Aftonbladet har flera gånger påpekat an-
gelägenheten af att publiken i det hela tar en
närmare notis om undervisningsväsendets ställ-
ning inom fäderneslandet: och vi skola snart
för egen del meddela en på akter stödd fram-
ställning af åtskilligt i denna fråga, efter riksda-
gen, för så vidt den rör Nya Elementarskolan i
Stockholm. Hr Svedbom kan, isin egenskap af
skolman, anses som utgången ur nya elemen-
tarskolan och hennes system; han förtjenar
således allt afseende för den närmare känne-
dom om detta system, läsaren hos honom med
skäl har att vänta, utom de förtjenster hr S.
eger som litteratör i öfrigt. Hans närvarande
uppsats är indelad i vissa rubriker. De sär-
skilda (skol-)reformförslagen sammanställas un-
der trenne hufvudtitlar: 1) läroverkets all-
männa författning, 2) lärarnes ställning, och
3) läroverkens styrelse; hvarjemte under hvarje
titel, för att lätta jemförelsen mellan det som
ännu existerar med det som föreslås, till re-
dogörelsen af förslagen bifogas korta påmin-
nelser om det närvarande. En hufvudsaklig
anmärkning, eller hvad vi ville kalla generell
påminnelse, vid hela det system, propo-
sitionen till ständerna vid sista riksdagen kan
anses innefatta, läses sid. 66, och göres af hr
S. sedan han kastat en blick i allmänhet på
läroverkets blifvande författning, och hvarvid
han beklagar det dubiösa i vissa föreskrifter.
Han säger:
Detta är ungefär det väsentligaste af hvad de hvi-
lande förslagen innehålla rörande läroverkets blif-
vande författning. Huru mycket häraf bör anses
redan vara af Kongl. Maj:t faststäldt, och huru myc-
ket må anses ännu vara förändring underkastadt el-
ler på ytterligare pröfning beroende, är icke fullt
tydligt, då det statsrådsprotokoll (af d. 9 Nov. 1847),
som innehåller dåvarande statsrådet Silfverstolpes
framställning af dessa förslag och regeringens beslut
i anledning deraf, så vidt det blifvit genom medde-
lande till ständerna effentliggjordt, derom endast för-
mäler: att Konyl. Maj:t behagade i nåder god-
känna hufvudgrunderna för det nu framställda
förslaget, så vidt de afse lärdoms- och apvologist-
skolornas sammanslående och förening med gym-
nasium, rättigheten till valfrihet i vissa läro-
ämnen ,... men fann beslut rörande lärometo-
derna och öfriga detaljer för närvarande icke
böra meddelas.
Huru mycket af det föreslagna skall man anse här
vara inbegripet under uttrycken skolornas samman-
slående och förening med gymnasium samt rättig-
heten till valfrihet i vissa läroämnen? Månne hela
den egentliga organisationsplanen bör anses vara här-
under innefattad? Eller huru skall man i annat
fall förstå, att Kongl. Maj:t, såsom man af samma
protokoll inhemtar (och hvarom mera nedanför), äf-
ven vid samma tillfälle i nåder godkänt de upp-
gjorda aflöningsstaterna, hvilka dock helt och hållet
hvila på antagandet af nämnde organisationsplan och
endast under ett sådant antagande kunna få någon
tillämpning? Dessutom, huru skall uttrycket läro-
metoderna,, hvarom beslut icke nu borde meddelas,
här förstås, enär ibland ålla de offentliggjorda försla-
gen ingenting förekommer, som egentligen kan hän-
föras under denna rubrik? Eller skall man antaga,
att den vulgära och såsom sådan visserligen alltför
vanliga förvexlingen af begreppen metod och orga-
nisation äfven här blifvit begången? Och i sådant
fall, hvad betyder uttrycket, att K. M:t fann beslut
derom )för närvarande icke böra meddelas? Vill
det säga, att beslut icke heller ännu blifvit fattadt,
eller skall det tilläfventyrs så förstås, att beslut verk-
ligen blifvit fattadt, ehuru K. M:t ansåg, att det
icke ännu borde i allo meddelas,, d. ä. kungöras ?
— Allt detta är frågor, som naturligen framställa
sig, men som vi icke tilltro oss kunna besvara och
derföre måste tills vidare lemna derhän.
Sedan uppsatsen i ett kommande häfte af-
slutats, ämna vi, om saken då synes oss er-
fordra det, göra några erinringar vid hr S:s
framställning, hvari vi finna åtskilliga luckor,
men som i det blifvande torde fyllas af förf.
sjelf, och således icke nu af oss böra eller be-
höfva vidröras.
Är tiden inne; all ål nalurvetenskaperna
anvisa deras rätta plats inom skolan? är öf-
verskriften på en af hr A. T. Bergius medde-
lad afhandling, på föga mer än 4 blad, men
diger på beaktningsvärdt innehåll. Hr B. är
en lugn, men stark förespråkare af naturveten-
skapernas införande, till större utrymme än
hittills, i skolorna. Vi låta honom tala sjelf:
Oaktadt den stora fulländning, hvartill naturveten-
skaperna redan hunnit, oaktadt de stora sanningar,
som naturens studium framkallat i ljuset, och de i
sanning förvånande resultater, hvarigenom det ut-
vidgat och ännu dagligen utvidgar det menskliga
yvetandets område, tvekar man likväl att göra det
uppyexande slägtet deraf delaktigt. Man vill nästan
) Denna förteckning utgör ej blott en lista på bok-
titlar, utan har derjemte förtjensten af en kortli-
gen affattad kritik öfver hvarje arbete. Hr —i—
tyckes dock ej alltid med fullkomlig vårdsamhet
hafva gått till väga i denna kritik; såsom då han
t. ex., i frågan om en viss Rättstafningslära, klan-
drar, att förf. bespisat sina små rättskrifvare med
vinkråmmet af åtta aborrar, fråssandet på kovåm,
drickandet ur stånkor 0. s. V.; hvarvid hr —i—
ej observerat, att, då dessa ord (inkråm, åtta,
fråssa ec.) måste, enligt bokens sjelfva system för
undantagsfallen, i en skriföfning upptagas och bi-
bringas, såsom tillhörande exceptionerna (der kort
å-ljud tecknas med å, och icke med o), så stod det
icke i förf:s skön att utesluta dem. Att för öfrigt hr
—ij— oaktadt all sin välmening, måste hafva haft
en smula brådtom vid sjelfva redigerandet af sin
kritik i tidskriften, kan man varsna af slutet (häft.
II), der det vid omtalandet af hr Nyblei Gymna-
slikreglemente heter: Vi vilje väl ingen krigisk
)nation, men det år, som Nyss gall till ända, har
för en god tid beröfvat Oss höppet om upphöran-
det af allt krig med storm och blodig klädnad
till och med allra kristligaste folk emellan. vara
barn behöfva icke blott kärlek till fosterjorden,