århundraden frivilligt nedlagt på öfvertygel-
sens och samvetets altare, som brott, värda
att bestraffas medelst afstängande, medelst ute-
slutande och förtryck, så tror sig mången upp-
fatta kristendomens höga anda vida bättre, då
ett sådant påstående benämnes okristligt.
Sambhället skall vara ett evangeliskt krist-
ligt, staten en kristlig, yttras vidare.
Om hrr Annerstedt och Janzon mena detta
på fullt allvar, så undra vi högeligen, om den
store mästaren, som sade sitt rike icke vara
af denna verld, tänkt sig en kristlig stat,
deri hans trogne apostlar (hrr Janzon, Anner
stedt, m. fl.) skulle sitta och rådgöra om skjuts-
och postväsende, om bankens valuta, skatte-
jemkning o. s. v.
Den kristliga stat, till hvilken flera riks-
dagsmän gifvit en ganska stympad modell, är ett
oting och förtjenar aldraminst namn af krist-
lig. Det är väl kristendomens anda, dess höga
moral, kristliga kärlek och bildning samt krist-
liga tänkesätt, som skola utgöra normen för
en verkligt kristlig stat, men icke ett dogma-
tiskt tvistesystem, hvilket, anfallande sta-
tens högsta princip, med förakt och uteslu-
tande belägger hvar och en, som ej blindt un-
derkastar sig detsamma.
Det var denna hierarkiska id om kristlig
stat, som gjorde sig gällande under medeiti-
den och inom katholicismen. Det var den,
som framkallade de bål, de gift- och tortur-
scener, på hvilka vi med rysning skåda till-
baka. Och det är nu samma princip, som
flere medlemmar af presteståndet synas lägga
till grund för sin kristliga stat, i det de en-
Idast afvika från den mer radikala barbaris-
men, genom att förorda mera raffinerade. be-
straffningssätt för de ,icke rättrogne (kättarne),
såsom förvisning, uteslutande från borgerliga
rättigheter, beröfvandet af menniskorätt, o. s. v.
Om det alltså, såsom vi sökt visa, är den
kristliga sedeläran, manifesterad i statsmed-
lemmarnes handlingar, uppfostran och ömse-
Isidiga förhållande, som bör utgöra karakteren
af den sannt kristliga staten, så kan billigtvis
frågas: äro då ej andra bekännelsers moraliska
föreskrifter byggda på samma principer, som
lutherdomens?
Judarnes motståndare hafva icke ens försökt
bestrida eller förneka den öfverensstämmelse,
som i de hufvudsakligaste fall råder i dessa
begge religioners sedelära. Man torde således
få betrakta denna öfverensstämmelse såsom
medgifven och en gång för alla afgjord. Ju-
darnes läroböcker och undervisningsanstalter,
deras familjlif och handlingar stå under opi-
nionens, lagens och offentlighetens kontroll.
Man kan således lätt göra sig underrättad
derom.
Nu några ord om denna judendomens Achilles-
häl, som antagonisterne tro sig hafva upptäckt:
vi mena den imaginära nationaliteten, som
man alltid åberopar, då man vill ställa det
konfessionella band, som sammanhåller mosais-
mens bekännare, i falsk dager.
Sednare tiders händelser hafya numera gjort
det lättare än någonsin förr, att kunna till-
bakavisa denna beskyllning. Om j hafven
läst, huru magyariske judar — ehuru i sak-
nad af alla politiska rättigheter — kämpade
mot Kroaterne, som dock hade uttalat judar-
nes emancipation: .om j vidare hafven läst,
huru ungerske judar frivilligt kämpat mot
österrikiska väldet och utgjutit sitt hjertblod,
för att försvara och upprätthålla sin ungerska
nationalitet: om j hafven hört omtalas, huru
judarne i Posen slagtades och marterades på
det gräsligaste, derföre att de slöto sig till
den tyska nationaliteten: om j slutligen ej
ären okunniga om, huruledes frivillige danska
och tyska judar korsat sina värjor vid Eiderns
stränder för den danska och tyska nationali-
tetssaken; — om j läst och hört allt detta,
och ändå fortfaren i ert absurda påstående om
ljudarnes ,egna nationalitet) — så kunna vi
ej annat än svara med den, som yttrade sig
om klimatet i Petersburg: finns der något så-
dant. så är det bra litet! JVän af tolerans.