om efter en vänlig och kraftfull hand, hvil-
ken förmådde igentäppa denna orena källa, den
der spridde sitt förderfliga gift i det religiösa
lifvets pulsar. Hvad under då, om han der-
vid kastat förhoppningsfulla blickar på sam-
hällets religiösa ledare, på presten: Hos ho-
nom, om hos någon — så tyckte man —
borde väl religiös fördragsamhet och fördoms-
frihet förutsältas, såsom oeftergifliga vilkor för
den ställning han innehar, det heliga kall, åt!
hvilket han egnat sitt lif. Den som på så
nära håll skärskådat religionens heliga sannin-
gar, måtte väl hafva uppfattat deras innersta
grundtanke; för honom måtte väl de gudom-
liga idger om kärlek och rättvisa, som fram-
hållas på hvarje blad i den uppenbarade re-
ligionens urkunder, stå klara och tydliga!
Och sedan: huru välsignelserikt skulle det in-
flytande icke blifva, som dessa religionens män,
till följe af sin ställning, kunde utöfva på den
okunnige, på den obildade, på ungdomen; kort
sagdt, på alla dem, med hvilka de såsom lärare,
ledare och tröstare träda i närmare beröring.!
Beklagligtvis hafva dock dessa andans män
ej alltid motsvarat de anspråk och förhopp-i
ningar, man sålunda på dem uppställt. Vi vilja
ej nu hänvisa till historien, som med blodiga
drag upptecknat fasaväckande exempel, huru
religionen, just af sina sakförare, blifvit begag-
nad, icke såsom ett himmelskt ljus till att
skingra de mörka och hemska passionernas;
töcken, utan såsom en brandfackla till att upp-
tända tvedrägtens förstörande låga bland be-
kännarne af olika trosläror; icke såsom en
lösen, framkallande himmelens frid i de upp-
rörda och vilseförda hjertan, utan såsom ett
fanatismens fältrop, retande den råa massan
till en den mest gräsliga och djuriska vildhet.
Vi vilja, som sagdt, ej hänvisa till dessa tider,
utan hellre till den, som ligger oss mnär-
mast, den sednare tiden, om hvilken det he-
ter, att förståndets och hjertats förening är
dess grundide. Alltså, med blicken vänd till
medlet af det nittonde århundradet, fråga vi:!
intager verkligen den religiösa toleransen i
detta ögonblick den plats, som borde tillkom-
ma densamma, i öfverensstämmelse med den
grad af upplysning, som åt vårt tidehvarf vin-
diceras? Jakande kan denna fråga besvaras
vid betraktande af de mer eller mindre bety-
dande framsteg, som i detta hänseende visat
sig under det sednaste halfva århundradet uti
de flesta civiliserade stater. Bland de stater
åter, der man på denna fråga finner ett min-
dre gynnsamt svar, är äfven Sverige.
Den speciella fråga, hvartill vi sålunda ve-
lat leda oss och läsaren, är denna:
Har den svenska presten, i allmänhet taladt,
begagnat sitt inflytande för att verkliggöra den
religiösa toleransens princip, i öfverensstäm-
melse med de fordringar man rättvisligen kan
ega på dessa fridens, menniskokärlekens och
försoningens tolkare?
Svaret härpå kan, bland annat, återfinnas i
presteståndets förhandlingar vid 1848 års riks-
dag, i anledning af väckt motion om utvid
gande af judarnes medborgerliga rättigheter;
men blir väl detta svar tillfredsställande för
den mot sina medmenniskor försonlige, den i
sitt sinne fridfulle? Vi tvifle.
Vi finna försoning på mångas läppar, hvil-
kas inre dock synes vara uppfylldt af oförson-
lighet: mycket ordande om kärlek: der, hvarest
hjertat tyckes vara intaget af helt andra kän-
slor: samt många skefva och vrånga påståen-
den, alstrade af en orimlig begreppsförvexling
af dogmatik och religion, theologi och kristen-
dom. — tvenne i många afseenden ganska skil-
da saker.
Ledarne af den majoritet, som i prestestån-
det tillstyrkte utskottets bekanta utlåtande,
voro hrr Annerstedt, Janzon och Sandberg.
Det lyckades dem, jemte tjugufem andra lika-
sinnade, att vid presteståndets diskussion öfver
denna fråga göra sina åsigter gällande och upp-
höja dem till ståndets beslut.
Skarpsinnigt och med ädel vältalighet upp-
trädde professor H. G. Lindgren, doktor Gu-
melius och andra talare mot de satser, som
försvarades af nämnde majoritets ledare. De-
ras yttranden andades varm och sann religio-
sitet, och i synnerhet var professor Lindgrens
anförande mästerligt, betraktadt från theolo-
giskt-kritisk ståndpunkt. Det är således en-
dast en obetydlig efterskörd på argumentatio-
nens fält, som återstår oss, då vi, trädande i
nyssnämnda herrats fotspår, gå att bekämpa
den religiösa intoleransen.
Liksom positivspelaren endast kan disponera
öfver och vefva fram vissa gamla, välkända och
utnötta melodier, så uppstämma äfven alla de,
som ur religiösa skäl uppträda mot andra
trosförvandters likställighet med öfrige med-
borgare i samhällsväg, åtskilliga, ända till äc-
kel upprepade satser, kring hvilka de hvälfva
sitt resonnemang. Så ock hrr Janzon, Anner-
stedt och Sandberg.
Att judarne icke — såsom Janzon uttryc-
ker sig — vilja tro på Guds Son i tjenare-
skepnaden,, att de bilda en egen nationalitet,
och slutligen, att de evinnerligen hoppas på
en Messias: se der, hvad som alltjemt ligger
judarne i fatet och som skall utgöra så mäk-
tiga binder för deras medborgareqvalifikation,
eller rätt af likställighet med andra i sam-
hällsväg.
De vilja icke tro på Guds Sons mennisko-
blifvande, ej tro på profeternes mer eller
mindre dunkla utsagor,, säger . Annerstedt.
Janzon och Sandberg upprepa ungefär detsamma.
Men är det då verkligen tron, detta själens
försannthållande och obetingade antagande af
TK