om efter en vänlig och kraftfull hand, hvilken förmådde igentäppa denna orena källa, den der spridde sitt förderfliga gift i det religiösa lifvets pulsar. Hvad under då, om han dervid kastat förhoppningsfulla blickar på samhällets religiösa ledare, på presten: Hos honom, om hos någon — så tyckte man — borde väl religiös fördragsamhet och fördomsfrihet förutsältas, såsom oeftergifliga vilkor för den ställning han innehar, det heliga kall, åt! hvilket han egnat sitt lif. Den som på så nära håll skärskådat religionens heliga sanningar, måtte väl hafva uppfattat deras innersta grundtanke; för honom måtte väl de gudomliga idger om kärlek och rättvisa, som framhållas på hvarje blad i den uppenbarade religionens urkunder, stå klara och tydliga! Och sedan: huru välsignelserikt skulle det inflytande icke blifva, som dessa religionens män, till följe af sin ställning, kunde utöfva på den okunnige, på den obildade, på ungdomen; kort sagdt, på alla dem, med hvilka de såsom lärare, ledare och tröstare träda i närmare beröring.! Beklagligtvis hafva dock dessa andans män ej alltid motsvarat de anspråk och förhopp-i ningar, man sålunda på dem uppställt. Vi vilja ej nu hänvisa till historien, som med blodiga drag upptecknat fasaväckande exempel, huru religionen, just af sina sakförare, blifvit begagnad, icke såsom ett himmelskt ljus till att skingra de mörka och hemska passionernas; töcken, utan såsom en brandfackla till att upptända tvedrägtens förstörande låga bland bekännarne af olika trosläror; icke såsom en lösen, framkallande himmelens frid i de upprörda och vilseförda hjertan, utan såsom ett fanatismens fältrop, retande den råa massan till en den mest gräsliga och djuriska vildhet. Vi vilja, som sagdt, ej hänvisa till dessa tider, utan hellre till den, som ligger oss mnärmast, den sednare tiden, om hvilken det heter, att förståndets och hjertats förening är dess grundide. Alltså, med blicken vänd till medlet af det nittonde århundradet, fråga vi:! intager verkligen den religiösa toleransen i detta ögonblick den plats, som borde tillkomma densamma, i öfverensstämmelse med den grad af upplysning, som åt vårt tidehvarf vindiceras? Jakande kan denna fråga besvaras vid betraktande af de mer eller mindre betydande framsteg, som i detta hänseende visat sig under det sednaste halfva århundradet uti de flesta civiliserade stater. Bland de stater åter, der man på denna fråga finner ett mindre gynnsamt svar, är äfven Sverige. Den speciella fråga, hvartill vi sålunda velat leda oss och läsaren, är denna: Har den svenska presten, i allmänhet taladt, begagnat sitt inflytande för att verkliggöra den religiösa toleransens princip, i öfverensstämmelse med de fordringar man rättvisligen kan ega på dessa fridens, menniskokärlekens och försoningens tolkare? Svaret härpå kan, bland annat, återfinnas i presteståndets förhandlingar vid 1848 års riksdag, i anledning af väckt motion om utvid gande af judarnes medborgerliga rättigheter; men blir väl detta svar tillfredsställande för den mot sina medmenniskor försonlige, den i sitt sinne fridfulle? Vi tvifle. Vi finna försoning på mångas läppar, hvilkas inre dock synes vara uppfylldt af oförsonlighet: mycket ordande om kärlek: der, hvarest hjertat tyckes vara intaget af helt andra känslor: samt många skefva och vrånga påståenden, alstrade af en orimlig begreppsförvexling af dogmatik och religion, theologi och kristendom. — tvenne i många afseenden ganska skilda saker. Ledarne af den majoritet, som i presteståndet tillstyrkte utskottets bekanta utlåtande, voro hrr Annerstedt, Janzon och Sandberg. Det lyckades dem, jemte tjugufem andra likasinnade, att vid presteståndets diskussion öfver denna fråga göra sina åsigter gällande och upphöja dem till ståndets beslut. Skarpsinnigt och med ädel vältalighet uppträdde professor H. G. Lindgren, doktor Gumelius och andra talare mot de satser, som försvarades af nämnde majoritets ledare. Deras yttranden andades varm och sann religiositet, och i synnerhet var professor Lindgrens anförande mästerligt, betraktadt från theologiskt-kritisk ståndpunkt. Det är således endast en obetydlig efterskörd på argumentationens fält, som återstår oss, då vi, trädande i nyssnämnda herrats fotspår, gå att bekämpa den religiösa intoleransen. Liksom positivspelaren endast kan disponera öfver och vefva fram vissa gamla, välkända och utnötta melodier, så uppstämma äfven alla de, som ur religiösa skäl uppträda mot andra trosförvandters likställighet med öfrige medborgare i samhällsväg, åtskilliga, ända till äckel upprepade satser, kring hvilka de hvälfva sitt resonnemang. Så ock hrr Janzon, Annerstedt och Sandberg. Att judarne icke — såsom Janzon uttrycker sig — vilja tro på Guds Son i tjenareskepnaden,, att de bilda en egen nationalitet, och slutligen, att de evinnerligen hoppas på en Messias: se der, hvad som alltjemt ligger judarne i fatet och som skall utgöra så mäktiga binder för deras medborgareqvalifikation, eller rätt af likställighet med andra i samhällsväg. De vilja icke tro på Guds Sons menniskoblifvande, ej tro på profeternes mer eller mindre dunkla utsagor,, säger . Annerstedt. Janzon och Sandberg upprepa ungefär detsamma. Men är det då verkligen tron, detta själens försannthållande och obetingade antagande af TK