uppstalla tvenne DbDatalloner utantor natUuonalförsamlingens palats, under förklaring att han erhållit befallning att icke lyda presidentens ordres. Dessutom hade general Changarnier i en dagorder till armeen omnämnt presidenten Bonapartes ofvan anförda bref, och derjemte tillåtit sig en förolämpande anspelning på nationalförsamlingens resolution i följd af anfallet mot Rom. Å andra sidan visade sig dock regeringen benägen för eftergifter. General Forest skall hafva blifvit ålagd att personligen göra ursäkt hos A. Marrast; en uppgift, att han till och med blifvit arresterad, bekräftas icke. En annan general, Perrot, som offentliggjort Changarniers dagorder, desavuerades och lärer derjemte hafva erhållit en skrapa för sitt obefogade publicerande. General Changarnier utfärdade en ny dagorder, hvari han, enligt nationalförsamlingens beslut, anförde dekretet af den 11 Maj 1848, hvilket åt nationalförsamlingens president uppdrager anordnandet om alla militäriska åtgärder till församlingens skydd. Derjemte berättas, att Odilon Barrot och Armand Marrast den 11 Maj öfverenskommit, alt ministerens desavuerande af general Changarniers första dagorder följande dagen skulle stå att läsa i Monitören; det officiella bladet innehöll dock icke den not, hvarom man förenat sig, emedan den skulle hafva blifvit borttagen i följd af befallning från Elyste National, presidenten Bonapartes residens. Odilon Barrot skulle då helt enkelt hafva sändt sin afskedsansökan till presidenten, men blef kort derefter inbjuden till Elysee, der han före sig träffade general Changarnier, som gaf sitt bifal till ifrågavarande koncession, hvarefter allmän försoning skulle hafva följt mellan nationalförsamlingens, republikens och ministerens presidenter, samt general Changarnier. Såsom ett bevis på denna försoning anmärkte man, att Armand Marrast och Odilon Barrot visade sig tillsammans i nationalförsamlingen kl. 4 e. m. (den 12 Maj). Den 13 Maj innehöll ock Monitören den äskade desavueringen, ehuru, om man får tro en korrespondent, i högst försvagad form. Den 14 Maj utbröt en ny storm inom nationalförsamlingen. Den högst impopuläre inrikes ministern Leon Faucher hade nemligen i en telegrafdepesch till departementerna skyndat att berätta om det för ministeren gynnsamma resultatet af Jules Favres interpellation samt tillagt: Detta votum befästar den allmänna freden; orostiftarne väntade endast på en mot ministeren fiendtlig omröstning för att uppkasta barrikader och förnya Junidagarne. Denna telegrafdepesch, som snart offentliggjordes i flera tidningar, väckte naturligtvis ny förbittring, och i nationalförsamlingen sfick den hatade inrikesministern stå till rätta för sin oförnuftiga telegrafdepesch. Resultatet blef, att nationalförsamlingen med den ovanliga majoriteten af 519 mot 5 röster uttalade ett bestämdt tadelsvotum mot IL. Faucher, hvilken i anledning häraf torde komma att resignera. Den 41 kungjorde Napoleon Bonaparte, f. d. sändebud i Madrid, en lång adress till valmännen i Paris, hvarutur följande förtjenar att meddelas: Några dagar efter min ankomst till Madrid läste jag i tidningarne ett konfidentielt bref till mig från min kusin, hvars original kom mig tillhanda först följande dagen. Deri gör statens öfverhufvud mig förevitelser för ett tal, som jag hållit i Bordeaux. Hvad kunde jag efter en sådan skymf göra annat än genast uppsätta min afskedsansökning och resa, för att sjelf nedlägga den i ministerns händer? Först när denne genom telegrafen erfor, att jag passerat Båyonne, lät han i Monitören tillkännagifva min afsättning. Skulle det vara en förbrytelse, att under Louis Bonapartes republikanska presidentskap ådagalägga misstroende mot ledarne af den Bourbonska reaktionen eller att visa sin sympathi för absolutismens slagtoffer i utlandet, då Louis Bonaparte sjelf är 4831 kämpat med i de italienska revolutionärernas leder, då jag af hans bref och mina personliga vänskapliga förhållanden till honom visste, huru mycket han föraktade de samma mäns politik, som nu hvilar tung öfver hans regering. Hvad jag ville före den 40 Dec., vill jag ännu, nemligen att den smälek, vi för 33 år sedan ledo genom utländningen, skall bli aftvådd, och att vårt land ändtligen skall göra sig fritt från männen af det förflutna, som icke förstått att förutse eller undvika någonting, icke förstått att öfvervinna några svårigheter, och som all id skola förblifva hvad de alltid varit. Sitcle bekräftar en äfven i andra tidningar meddelad uppgift, att regeringen beslutat uppställa en observationsarmå vid Rhengränsen för att vara beredd på alla eventualiteter, som Tysklands illstånd kan medföra. Enligt bref från Havre vägrar amiraln Joinville att antaga en folkrepresentants uppdrag, så länge förvisningsdekretet mot hans familj existerar. I Algier synes Henrik af Orleans (hertigen af Aumale) ha utsigt att erhålla röster till folkrepre;entant. National berättar om myteri blan: arrestanterna Caen samt om militär-oroligheter i Chålon-surSaöne och Bordeaux, föranledde deraf att soldaterne ville befria kamrater och underofficerare, hvilka hade blifvit arresterade för visade demokratiskt-sociaistiska sympatier, t. ex. att hafva ropat: Lefve den demokratiska och sociala republiken! Lefve Berget! Lefve Ledru!: — eller att hafva bevistat en socialistbankett. Det förberedande utskottet har afstyrkt regeringens förslag angående förlängning af general Changarniers dubbla befäl. Den sista bankberättelsen visar, att Pariserportföljen stigit nära en million, hvaremot den för departementerna fallit 2 millioner. Femprocentsfonderna stodo på 89,15; treprocents på 57,63; bankens aktier på 2405 och nordbanans på 443,75. NORDAMERIKA. I en remiss från en svensk nybyggare i Texas fingo vi med förra posten en mängd nordamerikanska tidningar, hvaribland en från Texas hufvudstad Houston, af den 13 Mars, och flera, några dagar äldre, från NewOrleans, Washington, Philadelphia och NewYork. — De egentliga nyheterna deriangå ännu nästan ensamt Kalifornien och förhållandena med Mexiko. Ett allmänt klander förspordes inom Förenta Staterna öfver kanaraccane försummelse att, före