den Dillvit erotradt at Freussen och Hacnhsecn,. Dässeldorf har blifvit förklaradt i belägringstillstånd; Elberfeld omringas just nu med en division af 12,000 man; preussiska Rehnprovinsen och Westfalen fyllas med soldater för att afvärja det affall som hotar, och öfverallt räffas anstalter för att genast med öfverlägsen vapenstyrka kunna qväfva hvarje tecken till revolutionär rörelse. — Oberäknadt den nu på krigsfot helt och hållet ställda armeen, hafva 80 bataljoner landtvärn blifvit kallade under vapen, så att inemot 300,000 man stå beredda att hålla styr på det obeväpnade folket, som saknar ordning och enighet i sitt motstånd. Landtvärnet har i allmänhet lyssnat villigt till kallelsen; blott i Westfalen och Rehnprovinsen röjer det motspänstighet till någon del; i alla fall är det icke manskapet, som obetingadt är regeringen tillgifvet; men i allmänhet officerarne. Häri ligger svaret på den säkert al mången yttrade frågan: huru är det möjligt! att soidaterna kunna så beredvilligt och till och med med fanatism låta bruka sig mot folket? Den enskilde soldaten kan ingenting göra; han miste tvertom dölja sin tanka, om an hyser någon annan än befälet. Men officararne äro med få undantag reaktionära, och fanatisera soldaterne på allt möjligt sätt, så att de förskräckligaste dåd begås hvarhelst det komrer till strid. Dresden har sednast varit skådeplatsen för detta slags bragder; eröfrarne hafva framfarit der likt vilddjur. När hötel de Saxe togs med storm af preussiska Alexandergardet, utvräktes sjutton bland invånarne genom fönstren fyra trappor upp. Ingen bön om förskoning bjelpte: qvinnor och barn skickades samma väg. Värnlösa fångar nedstöttes än med bajonetten, än nedhöggos de kallblodigt med sabeln; från Elbebron nedstörtade soldaterna en der på begge sidor instängd folkskara, och en stor mängd som kunde simma sköts i massa som en svärm vilda änder. Sachsiska soldaterna täflade med de preussiska i dessa uppretande grymheter, medan insurgerterna behandlade sina fångar med ädelmod, skötte och försvarade de sårade, som fallit i deras händer, ingenstädes förgrepo sig på någon enskild egendom, ingenstädes på några staten tillhöriga medel. Detta är facta, som icke stå att förneka, ej heller att skymma med diktade skräckbilder af anarki och den åsyftade röda republiken. Opartiska ögonvittnen försäkra, alt striden i Dresden fördes, på folkets sida, helt och hållet och uttryckligen till förmån för den tyska grundlagen, och att öfverhufvud upprorsrörelserna i Relinprovinsen och Bayerska Rebnpfalz ensamt hafva denna grundlag i sigte. Emedlertid kunna de genom motståndet lätt bringas till ytterligheter, då republikanska sympåtier äro de öfvervägande hos en stor del bland folket. Jag har emedlertid ingen anledning ännu att frånträda min förut yttrade öfvertygelse om dessa enstaka upprors slutliga qväfning genom härar och blodsutgjutelse, samt om den furstliga viljans seger; så framt icke det skulle lyckas ungrarne att ensamme besegra Österrikes och Rysslands förenade makt, eller revolutionen i Frankrike hemtar nya krafter och uppträder med franska härar på italienska halfön och stränderna vid Rehn. Jag förhastade mig kanhända, då jag sist yttrade att jag i mitt nästa bref äfven skulle komma att omtala Frankfurtska natisnalförsamlingens upplösning; jag ernade icke heller skrifva det så snart som nu. Denna upplösning nalkas emedlertid med brådstörtade steg. Genom majoritetsbeslutet af den 10 Maj har Preussen förklarats förvunnet till brott emot riksfriden; tillika har Frankfurterförsamlingen förkunnat sig vilja godkänna och af alla krafter understödja tyska folkets sträfvanden att förverkliga riksgrundlagen af den 28 Mars. Dessa beslut utgå, som man finner, från den revolutionära ståndpunkten; i sakernas närvarande skick äro de likväl endast djerfva, men för ingen del välbetänkta, sålänge riksförsamlingen saknar förmåga att gifva dem styrkans eftertryck. I stället för att börja med en förening emellan de 29 tyska stater, som godkänt riksgrundlagen, och öfverlåta åt de fyra vägrande — åt Preussen, Bayern, Hannover och Sachsen — att öppna fiendtligheterna, har riksförsamlingen sjelf gått anfallsvis tillväga, genom att reta utan att kunna slå till. Frankfurterförsamlingen ger än en gång samma skådespel som Berlinerförsamlingen i November, hvilken förklarade ministrarne för högförrädare, medan den sjelf gäckades, misshandlades och skingrades genom soldatesken. Preussens svar åt Frankfurterförsamlingen består i-en befallning till sitt sändebud derstädes att återvända hem. Dylika tillsägelser väntas från Bayern, Sachsen och Hannover. De sändebud, bvilka befinna sig bland församlingens venster, skola kanhända lemna hemkallelsen derhän; men flera hafva redan efterkommit den. Hö-l gern var redan förut upplöst; centern, medl Gagern och det moderata partiets njest betydande män, torde möjligen i detta ögonblick äfven hafva åtskiljts; och af hela parlamentet qvarstannar sålunda blott en återstod af 170, högst 188 ledamöter, hvilka tilläfventyrs hinna fatta ett eller annat vanmäktigt konventsbeslut, innan de skingras af österrikiska och preussiska bajonetter. Detta blir så mycket säkrare deras lott, som riksföreståndaren erkehertig Johan nu uppenbart förråder, att han hela tiden spelat under täcke med de öfriga furstarne. Han godkände icke riksministerens program, oaktadt dess lugna och sansade innehåll, och när ministeren till följe häraf upplöste sig,! utnämnde riksföreståndaren väl en ny, men l: under ledning af hr Vv. Blittersdorf, en gammal bekant absolutist. f. d. badisk minister vid förbundsdagen, och hr v. Herrmann, en ultramontan ifrån Mänchen. Innan likväl dessa rådgifvare kunna ställas öppet i spetsen för riksföreståndarens nya minister, måste parlamentets återstod nädvändiot cnreänsacs och san