modigt, det är sant ... men belöningarne voro förtjenade
Då uppsteg Carl XI på thronen ... alla känna han:
förfarande med sin adel ... Afven min fars egendomar in
drogos, och en högmålsprocess medtog hvad tyranniet lem
nat. Min mor, skön och god, som du, Elisabeth, dog sedar
hon gifvit mig lifvet, och min far irrade landsflykt:g om
kring. En trogen tjenare förde mig till Sverige, der ja;
upptogs som nådehjon, jag, ägare till millioner. Min mor
bror dog den rysligaste död, som man påstår, under Car
XII:s egna ögon, och jag aftvingades den förfärligaste e
att, när man uppfordrade mig, hämnas min slägts olyckor
min mors död, min morbrors blodiga skugga ... Elisabeth
fördöm mig nu ,..
Bernhard! svarade hon med stadig stämma. Den
som hämnas, lånar ej trohetens drägt. och den dolk, son
höjes i mörkret, är förrädarens ...
Olycklige! inföll Örnstedt, hvem har sagt dig all
detta ?
Bernhard syntes oviss om svaret.
Du tvekar ... Välan, så vill jag säga dig det ..
Din far! Meny, fortfor generalen, berättade han dig ock
att det var hans hand, som räckte Carl XI giftbäga
ren, och att hans hand, för att dölja denna missger
ning, slungade mordbrandsfacklan in i det kungliga slot
tet ...?
En djup tystnad följde på dessa ord...
aBerättade han dig ock, återtog generalen, att först d
indrogos hans öfriga egendomar till kronan, sedan hal
med rikets fiender stämplat emot sitt fädernesland? Ocl
ändock öppnades fängelsedörrn för honom, då han trodd
sig fly. Du emottogs i Elisabeths morföräldrars hus, ick
som ett nådehjon, utan som en älskad anförvandts barn
På dödsbädden yppade min svärfar för mig allt detta, ocI
anbefallte dig i min vård. Svara! huru har jag uppfyll
detta mig ombetrodda kall!