ställde hon sig att han sjuknat, och ilade till hans rum
Men hvilken syn mötte henne icke der!.,.
Hennes far satt blek, söm ett lik, en outsäglig vildhe
brann i hans ögon, han förmådde knappast hålla pappore
i sina skälfvande händer.
Läs, olyckliga, läs! ropade han, och sträckte brefvel
emot henne.
Elisabeth läste det. N
Det innehöll berättelsen om Bernhards förräderi oct
deltagande i komplotten emot konungens lif, utförd äfver
i de minsta detaljer.
I början intogs väl HEilisabeth af någon bestörtning
men den försvann genast.
Nej! utbrast hon, i det hon lugnt blickade upp pi
sin far; detta är en nedrig osanning, ett afgrundslikt be
drägeri att förstöra vår lycka, uppfunnet af friberrinnar
Duwald, som dermedelst försöker hämnas sin sons död.
Tror du det?
Ja, min vördade far, ja! Bernhard kan aldrig be
draga... Jag går med mitt lif i borgen derför ... Bern:
hard, förrädare...? Bernhard, mördare...? Och hvil-
kens? .... Carl den XII:s!
FYRATIOFÖRSTA KAPITLET.
Vi måste återtaga en del af de händelser som passerat
innan kungens död blef bekant i hufvudstaden. Vi hafv:
redan nämnt, att under det prinsessan var delad mellar
hopp och fruktan, var Horn ett rof för den dödligastt
ångest. Hade han förut gjort sig säker om att en fiendt
lig kula skulle göra slut på Carls lif, så förebrådde har
sig nu lifligt sin säkerhet, sin obeslutsamhet, i synnerhe
sedan Görtz på sin resa till kungen passerat Stockholm
och han blifvit underrättad om den gynnsamma vändning
politiken tagit för Sverige. Han, den stolte grefven, som
velat nappas med kung Carl om väldet, drefs nu att upp
söka en förtrogen, utsatt för sammå fåra, som ban sjelf
för att, I hi ändelse kungen undgick försåten, med den nye
stallbrodren taga flykten. En sådah var snart funnen ;
kanslirådet Ehrenstral. De uträknade på minuten, nä!
Görtz kunde hinna till kungen, och vore ej följande da-
gen underrättelse om kungens död anländ, ämnade de