de då egentligen vilja att svenskarne skol: göra? Önska de ej annat än att svenskarne på konferensernas väg skola söka stifta fred ju fördelaktigare för Danmark, ju bättre; då innebär detta alldeles detsamma som Aftonbladets mening, och något ultraskandinaviski braskande mot detta blad är då helt och hållet orimligt. Önska de åter, att Sverige skal sända till Danmark hela sin armåee, såsom de! stundom låter på dem, så kunna de också med detsamma nämna, huru svenskarne skola göra sedan denna armee (30 åa 40,000 man), efter at! oupphörligen hafva segrat, hvilket vi till ultraskandinavernes nöje obetingadt antaga, och efter att hafva slaktat ett dubbelt antal tyskar — hvilket vi likaledes och på samma räkning taga för gifvet — men likväl efter alla dessa segerrika fejder mot tyskarnes trupper (hvilka desse kunna mångdubbla mot svenskarnes så mycket de behaga), blifvit utödda, skola företaga? Måste ock svenska beväringen marchera ut? Dertill vill regeringen måhända först hafva ständernas bifall: och vi föreställa oss, att ultraskandinaverne utverka slikt. Hvad sedan? Tyskarne äro bekante för mycken envishet, i synnerhet sedan de blifvit retade. De skicka till hertigdömena ännu mera trupper (hvilket åtminstone låter sig antaga lika lätt, som att svenska regeringen och ständerna tillåta dit: sändningen af all vår beväringsungdom). Sedan man nu å ömse sidor slaktat 100, 150 eller 200 tusen man, samt höljt sig med utomordentlig ära, befinner sig Slesvigska frågan på samma punkt. Men månne då också Ryssland och det på stridbart folk utblottade Skandinavien skola stå till hvarann i alldeles samma ställning?