de då egentligen vilja att svenskarne skol:
göra? Önska de ej annat än att svenskarne
på konferensernas väg skola söka stifta fred
ju fördelaktigare för Danmark, ju bättre; då
innebär detta alldeles detsamma som Afton-
bladets mening, och något ultraskandinaviski
braskande mot detta blad är då helt och hål-
let orimligt. Önska de åter, att Sverige skal
sända till Danmark hela sin armåee, såsom de!
stundom låter på dem, så kunna de också med
detsamma nämna, huru svenskarne skola göra
sedan denna armee (30 åa 40,000 man), efter at!
oupphörligen hafva segrat, hvilket vi till ultra-
skandinavernes nöje obetingadt antaga, och ef-
ter att hafva slaktat ett dubbelt antal tyskar
— hvilket vi likaledes och på samma räkning
taga för gifvet — men likväl efter alla dessa
segerrika fejder mot tyskarnes trupper (hvilka
desse kunna mångdubbla mot svenskarnes så
mycket de behaga), blifvit utödda, skola före-
taga? Måste ock svenska beväringen marchera
ut? Dertill vill regeringen måhända först haf-
va ständernas bifall: och vi föreställa oss, att
ultraskandinaverne utverka slikt. Hvad sedan?
Tyskarne äro bekante för mycken envishet, i
synnerhet sedan de blifvit retade. De skicka
till hertigdömena ännu mera trupper (hvilket
åtminstone låter sig antaga lika lätt, som att
svenska regeringen och ständerna tillåta dit:
sändningen af all vår beväringsungdom). Se-
dan man nu å ömse sidor slaktat 100, 150
eller 200 tusen man, samt höljt sig med ut-
omordentlig ära, befinner sig Slesvigska frå-
gan på samma punkt. Men månne då också
Ryssland och det på stridbart folk utblottade
Skandinavien skola stå till hvarann i alldeles
samma ställning?