MILITAR-AFDELNING.
Icke längesedan förekommo i denna tidning några
Teflexioner, med hänseende. till det militära befor-
dringssystemet och -dess vigt såsom samhällsinstitu-
tion. Med åberopande af hvad hämnvid yttrades, äl!
det icke utan obehag man ser sig ånyo föranledd
att til det tillräckliga antal exempel som redan fin-
nas på förbiseende af gällande beforgringsföreskrif-
ter, ytterligare anföra ett, hvartill en i dessa dagar
vid lifgardet till häst inträffad befordrar gifver an-
tedning. Med förbigående af äldste ryttmästaren vid
detta regemente Ozehufvud befordrades.derstädes, för
några månaderssedan, ryttmästaren Sandets till an-
dre major. Härigenom skedde dock vwisserligen ej
något hvarken lagstridigt eller författningsvidrigt, ty
innehållet af tjenstgöringsreglementet ) gaf sekund-
chefen fullkomlig rättighet, att å majorsförslaget för-
bigå äldste ryttmästaren Oxehufvud och i stället derå
uppföra en yngre ryttmästare, Sandels, allt likväl
under förutsättning att sekurdchefen, ansåg rytt-
mästare O. sakna den för en major nödiga
fallenhet. Från denna synpunkt ansåg man åtmin-
stone ryttmästare Sandels befordran, och så måste
den äfven anses af hvar och en, som vill qvarhålla
öfvertygelsen att gällande befordringslagar ega helgd
framför favör och godtycke. Under dylika omstän-
digheter kunde det icke vara annat än med förvå-
ning, som man af Posttidningen för den 9 dennes,
således endast några månader efter ryttmästaren S.
omordade befordran, underrättades att ryttmästaren
O. blifvit befordrad till andre major vid lifgardet till
häst i stället för till förste major befordrade andre
) Som det; för regementets tjenstbarhet och esprit,
är af särdeles vigt, att majoren eger för tjensten
synnerligen afpassade egenskaper; må regements-
chefen, då den äldste ryttmästaren eller kaptenen,
ehuru för öfrigt skicklig, saknar den för en ma-
jor nödiga fallenhet Vill majorsbeställningen,
i underdånighet föreslå en yngre, mera passande
kapten, antingen inom regementet eller ock inom
brigaden; dock blifyer det på hans ansvar, att
den sålunda föreslagne eger de förtjenster, som
till ett sådant företräde honom berättiga. (Tjenstg.-
reglem, 1819 det 8 31 m. 12)
