MILITAR-AFDELNING. Icke längesedan förekommo i denna tidning några Teflexioner, med hänseende. till det militära befordringssystemet och -dess vigt såsom samhällsinstitution. Med åberopande af hvad hämnvid yttrades, äl! det icke utan obehag man ser sig ånyo föranledd att til det tillräckliga antal exempel som redan finnas på förbiseende af gällande beforgringsföreskrifter, ytterligare anföra ett, hvartill en i dessa dagar vid lifgardet till häst inträffad befordrar gifver antedning. Med förbigående af äldste ryttmästaren vid detta regemente Ozehufvud befordrades.derstädes, för några månaderssedan, ryttmästaren Sandets till andre major. Härigenom skedde dock vwisserligen ej något hvarken lagstridigt eller författningsvidrigt, ty innehållet af tjenstgöringsreglementet ) gaf sekundchefen fullkomlig rättighet, att å majorsförslaget förbigå äldste ryttmästaren Oxehufvud och i stället derå uppföra en yngre ryttmästare, Sandels, allt likväl under förutsättning att sekurdchefen, ansåg ryttmästare O. sakna den för en major nödiga fallenhet. Från denna synpunkt ansåg man åtminstone ryttmästare Sandels befordran, och så måste den äfven anses af hvar och en, som vill qvarhålla öfvertygelsen att gällande befordringslagar ega helgd framför favör och godtycke. Under dylika omständigheter kunde det icke vara annat än med förvåning, som man af Posttidningen för den 9 dennes, således endast några månader efter ryttmästaren S. omordade befordran, underrättades att ryttmästaren O. blifvit befordrad till andre major vid lifgardet till häst i stället för till förste major befordrade andre ) Som det; för regementets tjenstbarhet och esprit, är af särdeles vigt, att majoren eger för tjensten synnerligen afpassade egenskaper; må regementschefen, då den äldste ryttmästaren eller kaptenen, ehuru för öfrigt skicklig, saknar den för en major nödiga fallenhet Vill majorsbeställningen, i underdånighet föreslå en yngre, mera passande kapten, antingen inom regementet eller ock inom brigaden; dock blifyer det på hans ansvar, att den sålunda föreslagne eger de förtjenster, som till ett sådant företräde honom berättiga. (Tjenstg.reglem, 1819 det 8 31 m. 12)