General Mörner kallade till sig Cronstedt, Stjernros
Bernhard, Schultz, Megret, Siquier och Creutz, och sade dem
Olyckligtvis, mine herrar! måtte någon ovarsamhet i
;r sida i tal eller svar hafva vållat, att ni blifvit nomi
nerade såsom missnöjda, för att icke säga något värre, ty
ag har sjelf sett eder antecknad2; i synnerhet ert namn
herr baron, värst anskrifvet.
Härvid vände han sig till Cronstedt.
Möjligen kan jag, fortfor han, ännu ett par daga
skingra konungens missnöje, men skynda att rentvå el
rån beskyllningen. Det kan ske genom tapperhet. Skyn-
la bara, så att, i händelse fred blir och ni haft något
försigtigt yttrande, er bravur kan fylla bristen. Farvål
mine herrar! Tänken på mina ord!
De gingo, och följdes åt till Cronstedt.
Efter hvad nu sagdt är, yttrade Stjernros, tycks mig
ntet annat vara alt betänka, än vid drängens ord till
Puke: Medan j höten, slår han till.
Cronstedt syntes tvekande och tankfull.
,Hvad felas dig, Cronstedt? inföll Creutz, du ser så
e synnerlig ut. I den sak, vi förebafva, äger ingen åter-
sång -rum, i synnerhet efter Mörners varning.
Jag tänker på, hvad af Sverige blifva skall.
Af Sverige? Och det kan en svensk ädling fråga!
Hvart skulle kung Carl kommit, om han ej ägt män, så-
lana som du är?... Här måste enighet herrska, då in-
sen löper den ringaste fara Nationen inpudra vi med su-
veränetelens afskaffande. Svärjom, att hvarhelst vi träffa
ionom, faller hanl!
Jag är beredd derpå, svarade Bernhard; men hören
Låtom oss afvakta morgondagen, för att ej förlora dagen:
ira! Den, som står närmast hans majestät, behöfver e
narra honom i elden, utan blott nämna huru stor farar
ir, så stadnar han qvar. O, hvad det vore lyckligare, om
han fölle för en fiendtlig kulal
Bernhard har rätt! svarade Siquier,j men om han e
faller ändå, så låtom oss räcka hvarandra handen uppå, at!
han skall falla!
De vexlade eder och handslag.
Det är hårdt att pågå, mina herrar! återtog Cron-
stedt. Han är hjelte, och dermed menar jag ingen ringa