den, som numera kan erbjuda sådana former, som
de, hvilka förgåtts, samma fråga visar äfven, med
afseende på Juraformationens alster, oss till Söder-
hafvets stora kontinentala öar, men till Nya Hol-
land. Der hafva Marsupialerna numera sitt hem,
der lefver i hafvet Cestracion, enda qvarlefvan af de
forntida hajarne; Nautilus, lemning af den fordom
talrika Molluskgruppen, bland hvilken Ammoniterna
voro högt utbildade; Trigonia, återstoden af dessa
musslor, som så i massa befolkade Jurahbafvet; ej af-
Jägset derifrån växa ännu Araucarierna i öster och
Cycadeerna i vester, och den trollslända, man fun-
nit vid Stonesfield, öfverensstämmer närmast med
en form som nu lefver på Nya Holland. — Detta
märkvärdiga land, det bär då i sin djur- och vext-
verld, nu så afvikande från alla öfriga jordens kon-
tinenter, prägeln af en natur, som under en mycket
länge sedan försvunnen tid var den herrskande i
Europa!
Den period, som afslutade den sekundära åldern,
representeras af den stora s. k. Krilformationen.
Denna stora, nästan uteslutande ur hafvet afsatta
formation äger en ofantlig utbredning; från Irland,
öfver en del af södra England, Frankrike, Tysk-
land, i norr till Rögen, Island, Skåne, will Polen och
Ryssland, ända till Svarta hafvet och Kaukasus; den
bildar många af de cirkassiska bergstrakterna, kan
följas från södra Frankrike till Spanien och Italien,
till Morea och Mindre Asien, till Indien; i Norra
Amerika betäcker den ofantliga sträckor och i det
södra från Columbien ända till Eldslandet. På alla
dessa punkter visar den sig dock icke såsom berg-
art, och det märkvärdiga led deraf, som vi kalla
krita, och hvilket gifvit hela formationen sitt namn,
återfinnes ingalunda allestädes. I norra Europa be-
står den af omvexlande djupa lager af krita och sand
— grönsand kallad, till följd af de små jernhaltiga
korn den innehåller —; men i södra Europa, Frank-
rike och Tyskland, uppträder den såsom vida fastare
stenarter, ända till sandsten och kalksten, hård så-
som marmor; det s. k. Sachsiska Schweiz med sina
genom förklyftning och förviltring så underbart for-
made klippor af gvadersandsten härstammar från
tritformationons period.
I de haf, hvilka under denna period tyckas hafva
varit utomordentligt stora, lefde och dogo under en
ofantligt lång tiderymd otaliga generationer af djur,
af hvilka — ehuru nära intill den nuvarande tin-
gens ordning — ingen enda art öfvergått till den
iertiära ålderns aflagringar. Prof. hade förut åda-
galagt, huruledes den hvita krita, som flerestädes
håller en mäktighet af 4060 fot, består af idel skal,
och huruledes de till regelbundna lager i denna krita
inströdda- kiselstyckena ej allenast innebålla en mängd
kiselinfusorier, utan troligen uppkommit af organi-
ska kroppars förstöring. Det är nemligen ej ovan-
ligt att i dem se inneslutna ej blott sjöborrar, utan
ock omisskänneliga spår af en vext, af svampar, ej
sådane, som vexa i skogen, utan hafvets alster, dessa
Spongier, som vi igenkänna i vår vanliga tvätt-
svamp. Ty den nätlika väfnad, hvilken man fläck-
tals finner framskymta i en under mikroskopet lagd
slipad flintskifva, är den väfnad, hvilken ensamt
återstår i.den preparerade svampen.
I dessa haf lefde ännu Sjöliljor, ehuru få och af
hvilka det mest framstående slägtet är ett fritt, ej
mera på en stängel fästadt; äfven af sjöstjernor ser
man spår; men nu framträda sjöborrar (Salenia)
och af dem som närma sig Holothurierna, genom
att antaga en mera symmetriskt 2-sidig form, t. ex.
Galerites. I stort antal voro Molluskerna tillstä-
des, ännu funnos de från den Paleozoiska perioden,
ehuru i andra former; bland musslorna ses ännu
många af Trigonia, fastän i nya arter, och af
Gastercpoder uppträda snäckor med skalet utdra-
get i en andedrägtskanal. Dessa mollusker äro alla
rofdjur, detta bevisar att massan af lefvande djur
redan var stor; medlemmar deraf framträdde, hvil-
kas uppgift det bief att förstöra, att hålla jemnvig-
ten. Af Cephalopoderna herrskade ännu Ammoni-
terna och andra med kamrade snäckor.
Kritperioden utmärkes genom framträdandet på
djurens skådebana af de första fiskar med runda och
med kamformiga fjäll, hvilka, jemte de med plåt-
och cmaljfjäll, få ett benskelett; broskskelettet är ej
mera allmän regel, denna embryonella karakter trä-
der nu tillbaka för bildningar af högre art. Fiskar-
nes antal blir således häraf stort; Agassiz skildrar
49 slägten från denna period, men ej mera än 200
arter, bland hvilka är Berytx, cn kamfjällig fisk,
6—38 tum lång, med stora prydliga fjäll. Hajar sak-
nades ej heller. :
Ännu voro Amphibierne hafvets herrskare. Mo-
sosaurus, hvars ben funnos 4780 i Petersberget vid
Mastricht, hörer till dessa jättar; på det härvarande
zoologiska riksmuscum finnes hufvudet i gipsaftryck
uppställdt. Äfven ben af hafssköldpaddor hafva
blifvit funna, och af foglar några få, i hvilka man
bland andra igenkänt Albatrossens byggnad, en stor
vattenfogel, som mest vistas ute på Oceanen.
Med slutet af kritperiodens stora oceaniska Fauna,
der inga andra än de omnämnda spåren af luftan-
dande landdjur, inga af grodor eller ormar någon-
städes ännu blifvit funna, befinner man sig vid grän-
sen af den sekundära åldern, den mest bestämda
gränsen af vår djuryverlds utyvecklingshistoria. Prof.
iemnade derföre en öfverbiick af summan af de
djurorganisätioner, hvilka redan visat sig.
Det som mest utmärkte den sekundära åldern var
tillvaron af gigantiska, högt organiserade amphibier.
Man hade redan i Stenkolsperioden sett dem fram-
stå i den väldiga Mastodonsauren, sett dem herr-
ska bland hafvens lefvande väsen såsom Ichtyosaurer
och Plesiosaurer, och såsom vingade Pterodactyli af
underbar byggnad och slutligen i kritperiodens vida
haf såsom rofgiriga Mososaurer. Amphibiernas or-
ganisationside framträdde således icke i sina lägsta
former — grodorna och ormarna — utan den egde
redan då de högsta former jorden haft eller har,
förespeglande i några drag Hvyalarnes och Fläder-
mössens. Detta amphibiernas rike bestod af mycket
baf, litet land, ehuru sannolikt af mera land än
under stenkolsperioden; ty redan i Juran framträ-
der det första däggdjuret, ett litet Marsupialdjur.
Och genom den otaliga mängden af Ammoniter och
deras samslägtingar, samt genom Belemniterha, vi-
sade sig Cephalopoderna högt utvecklade; men mest
närmande sig till de kommande bildningarne voro
fiskarne, nu visande sig klädda af runda eller kam-
fjäll. Cycadeer och palmer tala om de tropiska trak-
ternas varma luft och i kritbildningens lager träf-
fas dessutom blad, som tillkännagifva sitt ursprung
från högre s. k. dikotyledona vexter. Vextverlden
är således vid den sekundära periodens slut gifven
i sina stora hufvudafdelningar, likasom djurverlden,
churu den då i klassernas, slägternas och arternas
mängd och mångfald samt i individernas storleks-