lan Frankrike och Marocko, så vida det icke lyckas den engelska konsuln att förmå Marockos sultan till förnuft och eftergift. Sultanen har låtit prygla, plundra och fängsla en fransk kurir, samt vägrar att frigifva honom eller lemna någon upprättelse. Femprocentsfonderna, som den 27 April stigit till 83,60, föllo den följande dagen till 88,20. Treprocentsfonderna, som stigit till 56,90, föllo den 28 April till 56,65. Bankens aktier, som hade stigit tili 2400, föllo sistnämnde dag till 2390; nordbanans, I som stigit till 455, fällo till 453,75. STORBRITANNIEN. Lordmayorn i London gaf den 235 en stor bankett för ministrarne, de fremmande sändebuden och andra notabiliteter. Billen om upptagande af en extra fattigskalt i Irland bar den 27 April gått igenom underhus-kommittten, och skulle den 4 Maj läsas för tredje vången. I Bristol byggas tre stora örlogsångfartyg, som det uppgifves för tyska flottans räkning. Tidningen John Bull söker i en vidlyftig artikel bevisa, atl den i Frankrike fasttagna och för grefve Montemolin ansedde personen icke kan vara denne furste; ty denne skall nemligen, enligt John Bulls påstående, icke hafva lemnat London, utan dagligen varit synlig på sin vanliga plats i kyrkan. TYSKLAND. Andra kammarens upplösning den 27:de April förorsakade såsom redan är bekant några blodiga scener på Berlins gator. Ett rykte hade spridt sig att vensterns deputerade skulle blifva arresterade i deras enskilda samlingslokal den s. k. Conversations-Halle och detta lockade en mängd menniskor tillsammans pi Jänhofsplatz, vid hvilken så väl andra kammarens lokal som nämnde Conversations-Halle är belägen. Detta föranledde truppers framkommendering och trenne militärafdelningar besatte torget. Ett par officerare major v. 3lumenthal och löjtnant v. Schleinitz passerade genom folkhopen och blefvo insulterade genom knuffningar och smädelser. Häröfver uppretade drogo de sina sablar och höggo skarpt bland folkmassan. Många personer sårades häraf. Man gaf då signal med trumhvirflar och straxt derefter laddade soldaterna i folkets åsyn. Derpå följde åter ett par hvirflar innan man började att plutonvis gifva eld på den sammanpackade folkmassan. Konstapelafdelningar trängde in på de flyktande och höggo med sina sablar på dem, som alldeles icke försvarade sig. De som föllo voro hufvudsakligen sådana, hvilka i medvetande af sina fredliga ärenden gingo sin väg fram utan att begå den ringaste förseelse. Så har till lex. en hökares maka, som var i hafvande tillIstånd, varit en af de första, som träffades :af soldaternas skott. Tvenne andra personer vid namn Lobeck, man och hustru, som åtföljde hvarandra, föllo äfven offer och en ung I handelselev Mien, blott 15 år gammal, träffades i hjertat af en kula, -då han lugnt vandrade sin väg fram. Man känner icke bestämdt lantalet af de fallna den 27:de; men då oroligheterna följande dagen fortsattes, föllo 4 och man antager att tillsammans 15 eller 16 personer blifvit dödade och ett mångdubbelt antal sårade. Åtskilliga försök att få barrikader uppförda undertrycktes, lugnet var återställdt den 30:de. Många tidningar hade utspridt en berättelse alt ett skott från kammarens sittningssal eller från Conversations-Halle gifvit första anledningen till det olyckliga uppträdet, men den demokratisktliberala National-Zeitung förnekar det bestämdt och åberopar sig på ett vittnesbörd af den ministerielle kammarledamoten grefve von Ziethen, som från kammarens församlingsrum och dess balkong iakttog hela förloppet, och berättar att icke något sådant skott blifvit aflossadt. För öfrigt meddelas en mängd berättelser om saken från olika källor, hvilka alla tyckas häntyda derpå att det varit utan nöd man tiltgripit eldvapnen mot folket. Konungen af Preussen har definitivt afslagit kejsarkronan. I en lång instruktion till hr v. Camphausen, som börjar med en vidlyftig historisk inledning, anför regeringen sina skäl mot erkännandet af riksförfattningen, hvilka i synnerhet har afseende på riksmaktens rättigheter alt ingripa i de enskilda staternas inre förhållanden, grundrättigheterna och dessas fortfarande giltighet, förkastandet af riksrådet, det suspensiva veto och slutligen vallagen, som nedbryter alla skrankor, och genom hvilken författningen blott blifver ett medel att småningom på laglig väg undantränga högsta makten och införa republiken. H. M. Konungen har derföre icke kunnat dölja för sig sjelt att de vilkor fattas, hvilka allena kunna göra ett antagande af det på honom fallna valet möjligt; och i betraktande af de pligter, som åligga honom mot Tyskland och hans eget rike, samt det ansvar som komme att hvila på honom personligen, har hans samvetsgrannhet icke kunnat tillåta honom att ställa sådana fordringar till sitt rike och folk, som en dylik ställning skulle kräfva, och har derföre till följe af sin ministers råd beslutat att afslå den kejsarevärdighet, honom blifvit erbjuden på grund af författningen. Det är icke de svåra pligterna, det är icke de offer som dessa skulle ålägga konungen, som afskräcker honom. Tyskland eger rätt att fordra hvarje offer al sina furstar, utom det af hvad som är rätt, sannt och troget; ett sådant offer skulle aldrig bidraga till det gemensamma fäderneslandets lycka. Derefter kommer en förklaring att Preussen icke drager sig tillbaka från tyska enhetsverket, och att det är beredt att gå in på en öfverenskommelse. — Då det öfverhufvud bör vara möjligt att ännu en gång komma tillbaka till diskussionen om författningen och öfverväga deruti nödiga modifikationer, så tro vi att nationalförsamlingen redan af detta skäl icke skall misskänna afslagets motiver, emedan författningens 18 blott med våld, krig eller revolution kunde praktiskt itföras an mn ot St hijlken nationalförsamFI Å VM a mM-— SS ONKEL NER, 00 rr DV. Am AS AS AR KA AA RR AA BY MM BK wWw -— -— AA 5 ÅA kAM 9 -—-— —OLA As mt tr fr BA