inkomsterna; men för det mesta måste detta likväl
ske, emedan det finnes en gräns äfven för en na-
tions inkomster.
Härefter förekom debatten om flottans utgifter ser-
skildt, och var ganska liflig. Den börjades med en
lång framställning af sjöministern, eller som han
kallas: sekreteraren i amiralitetet, för att göra reda
för orsakerna till de ökade utgifterna. Dessa här-
ledde sig dels från en tillötniag i sjömännens aflö-
ning, dels deraf att 4,000 matroser mera användes
utöfver det antal, som upptagits i förra årets votum;
hvarjemt: ännu några andra omständigheter anför-
des, som ej kunna vara af intresse för svenska lä-
sare. Han förklarade derefter, att alla orsaker, som
under de förflutna åren ledt till öfverskridande af
den voterade summan, blifvit för framtiden undan-!
röjda; men erinrade tillika om de svårigheter, hvari
regeringen befann sig, att förena tjenstens fordrin-
gar med besparing. Det fanns i detta hänseende
ett parti, som alltid tyckte att regeringen gjorde för
litet, medan andra klagade att den gjorde för myc-
ket; och de sednare äro icke nöjda, utan att de rå
gå tillbaka till 4835 års budget, som, hvad flottan
beträffar, uppgjordes med lika lika litet afseende på
det förflutnas erfarenhet, som på landets närvarande
behof. Det vissa vore, att underhuset genast hade
frångått denna budget och efter hand ökat den till
det närvarande beloppet. Ministrarne hade likväl
icke ansett sig böra lemna huset i någondera af de
två ytterligheterna, utan ville gå en mede väg. För
att kunna göra detta, hade en allmän undersökning
vid flottans stationer blifvit anbefalld, hvaraf resul-
tatet kunde blifva en minskning af 3,000 man. Att
gå längre ansåg han icke kunna motsvara landets
behof af trygghet vid försvaret. Besparingen i det
hela skulle blifva 730,060 , emot föregående året.
Bland de detaljer, i hvilka ministern härefter ingick,
nämnde han, att endast 36 nya skepp af alla slag
nu voro under byggnad, och att amiralitetet ämnat
noggrannt hålla sig vid det program, som flottans
superintendent uppgiort för de kommande 5 åren.
Han upptog äfven tiil besvarande ett påstående, som
blifvit framställdt, att örlogsfartyg, om de väl vår-
dades, kunde räcka i 40 å 50 år. Detta vore et:
misstag. Sådana fartyg räcka i medeltal 45 år, ef-
ter hvilken tid de måste undergå en stor reparation,
nästan detsamma som en ombyggnad.
Hr Hume tog åter till ordet, och sade, att den
siste värde ledamotens uppriktighet hade öfverraskat
honom. Ingen, som afhört de detaljer af onödiga
kostnader och slöseri inom sjödepartementet hvilka
ministern uppräknat, kunde förvåna sig öfver de
bemödande som gjordes af dem, som önskade en in-
skränkning i utgifterna. Den värde ledamoten hade
försäkrat, att flottan befann sig i fullkomlig ordning.
Han hade ännu aldrig hört någon annan uppgift än
denna, från personer i hans ställning. Aldrig ännu
hade man hört erkännande, att några misstag blif-
vit begångna af flottans auktoriteter. Men månne
icke parlamentet hade gjort sig skyldigt till svåra
förebråelser, att hafva sanktionerat ett sådant slöse-
risystem, som den hedery. ledamotens framställning
uppenbarat? Hr Hume åberopade de förflutna par-
lamentsprotokollerna såsom bevis, att han allt ifrån
1816 förgäfves sökt sätta en damm emot detta slö
seri. Blott på 40 år, efter det nyssnämnda årtalet,
hade, fastän under fredstid, ej mindre än 23 milli-
oner blifvit bortkastade på flottan. Men hvari-
från hade nu först det ljus uppgått, hvarmed mini
stern upptäckt alla de föregåede misshushållningarna?
Jo, ifrån den kommitteundersökning, för hvars er
hållande han, Hume, så länge sträfvat; ett bemö-
dande, för hvilket den rådande majoriteten inom
huset likväl hade öfverhopat honom med klander.
Men oaktadt de medgifvande som nu hade blifvit
gjorda angående det förflutna, kunde tal. icke undgå
att påstå, att den närvarande hushållningen vid flottan
icke vore en bit bättre än förut. Antalet af de
skepp som nybyggdes, och mängden af de förråder
som fordrades dertill, öfverensstämde icke med de
grundsatser af besparing, som ministern tillkänna-
gifvit. Han måste högeligen klandra systemet, att
ständigt hålla en viss sjöstyrka vid m kt, så stor,
att man läten del af skeppen ligga och ruttna i
hamnarna. Man kunde gerna glömma det förflutna,
om blott regeringen ville beträda en ny bana, sedan
de föregående förvaltningarnes misstag blifvit upp-
täckta och medgifna. ir Hume anmärkte äfven så-
som bevis på den dåliga förvaltningen i denna gren,
att det stundom hastigt föll. amiralitetet in att byg-
ga så mycket, att kronans timmermän på långt när
icke räckte till deryvid. Då lockades folk ifrån en-
skilda arbeten, genom högre betalning, och efter en
liten tid bortsläpptes åter en stor mängd, som gingo
utan förtjenst och räkade i elände, då deras förut
innehafda platser blifvit fylda. Det vore då mycket
bättre, att iakttaga ett visst system af största möj-
liga hushållning. Han bad att få påpeka, såsom be-
vis på den höjd hvartill slöseriet gått, att ministrar-
pe nu begärde af Husct anslag för 460C6 man till
sjös, då blott 34000 varit använda år 4840, när
kriget i Syrien rasade. Allt hvad han nu begärde,
vore att få styrkan minskad till 33000 man; äfven
om detta skedde gradvis; och det vore icke för
mycket begärdt. Man skulle väl knappt kunna tro;
hvad som likväl är sanning, att örlogsflottans antal
för närvarande uppgår till 460, nemligen 259 i tjenst-
göring och 208 upplagde i hamnar och dockor; samt
att dessutom 32 nya skepp nu byggas. . Man bor-
de göra ett slut på byggandet helt och bållet.
För att visa huru mycket skeppens antal på de
främmande stationerna ökat sig sedan 4835, nämnde
han derefter, att i Stilla Hafvet och på sydöstra ku-
sten af Amerika funnos år 4835 fjorton skepp och
2,091 man. 4848 äter, tjugusex skepp och 5,434
man. På Afrikas vestra kust och Goda Hoppsudden
funnos år 18535 tretton skepp med 4,065 mans be-l
sättning; 1848 hade de ökat sig till 37 skepp och
4,647 mans besättning. På Medelhafs-stationen, der,
enligt amiral Cocburns intyg, ett linieskepp och två
regatter utgjorde en tillräcklig styrka i fredstid,
unnos år 1835 tjugutre skepp och 6,236 man; 4848
.rettioett skepp och 8,3537 man. Vidare bevis på den
dåliga hushållningen fann han deruti, att 4 . mil-
lioner årligen bortkastades i och för uppbörden
af statsinkomsterna, då. han likväl var öfvertygad,
att alltsammans kunde bestridas med 9 millioner.
Man måste anmärka och klandra, att kostnaden för
tulluppbörden och dertill hörande bevakning var):
lika stor nu, sedan 700 artiklar blifvit rentaf ut-
strukna ur tulltaxan, som när denna bestod af 1400
artiklar. Han upprepade, att 2 millioner voro fullt
illräckliga. Men så länge man i vissa fall begag-
nade 7, ända till 9 tjenstemän, för att uträtta hvad
som väl kunde göras af en, kunde man aldrig vänta
ut få någon gräns satt för utgifterna. Han ville
också föreslå en betydlig inskränkning i civillistan
ller bofhållningen. (Starka bifallsrop.) Hvarföre
kulle de hafva tre eller fyra pensionerade kenslä-
er, med 3,000 om året, när en agerande kanslär
kunde vera tillräcklig? Vore det icke möjligt att
bespara 400,000 om äret genom afskeffonde af,
den narraktiga hofhåliningen i Irlend? Och, oml,
man går till kolonierna, är det icke då vidunder-
igt, att 5 eller 4 millioner om året skola förtfa-
rande betalas för deras styrelse, då kolonierna icke!
begärde bättre än att få sköta sig sjelfva, och en).
så stor proportion af Englands eget folk äri saknad
af lifvets nödvänrdicheter.