af dem, som . voro i formerna mera hemmastadda: att de för brott och öfverträdelser ej medförde ansvarspåföljder i förhållande till den ondska och det trots mot lag, elier den egentliga brottslighet, som gerningen innefattade. Den som ej sjelf varit i tillfälle göra dessa iakttagelser, hade i allt fall hört klagas öfver saknad kraft hos lagarne samt långsamhet vid deras tillämpning. Ofta hade man ock sett, så den ena som andra statsmakten afböja förslag till partiela förändringar, under hänvisning till den förestående stora lagreformen. Allmänheten hade således vänjt sig vid tanken och hoppet på denna reform, och ju mera man trodde den närmas, ju mera fröjdades man deråt. Man hade hört berättas, att, sedan tiotal år tillbaka, på de väntade nya lagarne arbetats af en kommitte, sammansatt af för lagkunskap, redlighet och menniskokärlek kända män, hvilka efter allas öfvertygelse hade till bufvudsyfte att genom sitt arbete befordra allmänt väl och verklig rättvisa. Sannt är, att detta redan på förhand ingaf ett visst förtroende till kommitteens arbeten. Men ett sådant omdöme skulle under den långa tiden förgått, derest ej detsamma på annat sätt vunnit bekräftelse. Då kommitteens förslag blefvo i tryck för allmänheten tillgängliga, uttalades af nästan alla, som deraf tagit närmare kännedom, det omdöme, att de brister, som man erfarit i gällande lag, blifvit af kommitteen noga observerade och afhjelpta. Att likväl arbeten af den omfattning som de ifrågavarande skulle lemna rum för många anmärkningar var naturligt; och att en del af dessa förtjenade afseende och föranledde till jemkningar eller förändringar i förslagen, betog icke lagverket dess värde. De flesta äfvensom de mot principerna riktade anmärkningar blefvo dock i allmänhet vid deras besvarande af kommittten vederlagda och undanröjda på så välgrundade och talande skäl, att arbetets kredit endast derigenom mera stärktes. Personer, som voro kända såsom de der icke hyllade de nya lagstiftningsåsigterna, hvilka svenska kommitteen i afseende å brottmålslagen till en del följt, lemnades någon gång inträde i kommitteen eller lagberedningen, och sedan de hunnit arbeta sig väl in i lagförslagens såväl hufvudgrunder som detaljstadganden, blefvo dessa ledamöter icke sällan det nya lagverkets ifrigaste försvarare. Afven de som i vissa delar vidblefvo sina förut hysta åsigter, gillade likväl ofta de väsendtligare hufvudgrunder, hvaruppå förslagen voro uppgjorda. Sålunda minnas vi, att hr Kammarrådet Theorell, i egenskap af ledamot i lagberedningen, instämde i den mening, att de äldre straffen af spö och ris samt vatten och bröd icke uppfyllde deras ändamål, äfvensom hr Theorell, i afseende på det straffsystem som borde i nya lagen antagas, förklarade, att han ansåge ensamhetsfängelse vara den enda straffart, som borde i alla grader användas. Då lagberedningen sedermera i det förslag till lag om verkställighet af fängelsestraff, som år 1844 afgafs samt afl Kongl. Maj:t till Ständerna öfverlemnades, gjorde den modifikation i det antagna straff-! systemet, att ensamhetsfängelse skulle tills vidare användas endast då fängelsetiden icke öfversteg två år; — var hr Theorell skiljaktig och fann icke skäl frånträda det vid föregående bearbetning af strafflagen uppgjorda förslag om ensamhetsfängelsels användande i hela dess vidd, helst anledning icke förekom till tvekan om det pensylvaniska eller ensamhetsfängelsets företräde. På sådant sätt hade till och med frågan om det nya straffsystemet, som bland alla hufvudgrunderna var mesta tvifvel underkastad, blifvit erkänd äfven af lagreformens icke vänner. Allmänhetens förtroende till grundiderna för den nya brottmålslagen vann härpå i styrka, och hvad angick detaljbestämmelserna, derom folket icke kunde på förhand taga kännedom, förlitade det sig ej mindre på deras kunskap,l skicklighet och redbarhet, som i lagkommitteen och beredningen tagit del, än ock på ar-l betets granskning i konungens högsta domstol samt inför Kongl. Maj:t i Statsrådet. -— Äfven der godkändes brottmåls-lagförslaget, och så viat Ständerna vid 1844 och 1845 års riksdag hunno företaga pröfning af förslaget, gillade äfven de hufvudgrunderna för detsamma. Så var förhållandet med nya brottmålslagen vid slutet af 1845 års riksdag. Behofvet af den reform, som härmed afsågs, var af alla erkändt samt förslaget till afhjelpände deraf hade vunnit ej blott allmänhetens bifall, utan äfven genomgått profvet och blifvit antaget vid de många granskningar, som deraf skett på serskilda tider samt af olika personer och myndigheter. Nationen — vi benämna så den ojemförligt större pluraliteten — hade alltså de giltigaste grunder för sitt antagande att strafflagförslaget och ensamhetsfängelse-systemet, som derför låg till grund, voro af värde och antaglige. Vid sådant förhållande synes det vara alltför oegentligt att åt intresset för reformen af brottmålslagarne gifva benämningen parlisak. De som i förtroende till lagförslagets beskaffenhet hoppades på dess framgång, hafva endast väntat sig arbetets sorgfälliga granskning af rikets ständer och i förmodan att äfven de skulle mäkta inse förtjensten och dugligheten af ett förslag som sakkunnige godkändt, hafva dessa reformens vänner, så vidt vi försport, icke vidtagit någon slags åtgärd för alt förmå andra lemna sitt bifall till förslaget eller i ändamål att genomdrifva detsamma hos rikets ständer. Sådant har icke ens å andra sidan kunnat uppgifvas. Man åberopar endast, att personer, som förnekat strafflagsförslagets värde och antagligheten deraf, skola af detsammas anhängare blifvit beskyllda för inskränkthet och parti-intressen, ja, blifvit snart sagdt -med förakt bemötta. Fastän vi icke varit vittnen till något sådant mindre fördragsamt bemötande, vilja vi för tillfället antaga alt några exempel derpå finnas. Om nu FS. PR a EA