Ja, så ä di stora, far dul sade prostinnan, när hei
nes man väl för tjugonde gången anhållit om pastorat, oc
för tjugonde gången afvisad, återkom till sin hustru me
underrättelsen om deras svikna förhoppningar. Så läng
de behöfva en stackars menniska, så äro de frikostiga I
ord och löften, men när betalningens tid kommer, då.
Vet du, far! Jag kan aldrig få i min tro. att inte kunge
vill ge dig någonting... nej, det är herrarne, som in
vilja!
Prosten ställde sig framför henne.
Och hvarföre?
Kors bevara mig! Har varit vidt omkring, till oc
med hos hundturken, och inte vill begripa, hvad jag, stac
kars qvinna, utan alla resor inser... Du tycker om kun
Carl, fick du ett brödstycke, skulle du tala väl om hc
nom, och si, det vilja icke herrarne.n
Men kungen?...
Ja, du har rest så mycket med kungen... Hör pi
far! Talte de riktigt om för kungen allt hvad som händ
och skedde ?
Det gjorde de väl inte...
Nå, der har du det. Jag undrar hur mycket de låt
honom få veta, jag... och sen blir det ändå han, stac
kare, som får bära upp alltsammans.,
Deras dotter inkom med en biljett, som hon i farstu
mottagit af en gosse. Dess innehåll var kort:
En främmande, som, fastän okänd, känner herr pro
sten ganska väl, anhåller om ett samtal med honom p
Claes på hörnet i afton klockan 5. tg
Nu blef det så många öfverläggningar och gissningai
att prosten så nära försummat tiden. Likväl var ick
klockan mer än 5 minuter öfver, när prosten i sin upp
borstade, loggslitna koftan, och rena kragar, öppnade por
ten till gården.
En man, utan alla dekorationer, klädd i en simpel bl
syrtut, stod redan der, och gick emot den inkommande
Åck, se prosten Brenner! Det var rätt roligt ...
Nådige ...
Tyst, tyst!b afbröt honom Dittmar. Sakta, sakta
Var god och stig in. Vi kunna ju dricka en pokal öl oc!
taga en liten aftonvard tillsammans. Vill ni ha godhetei
och begära ett särskildt rum!
Det skedde, och de infördes i en liten kammare i far
stun. Under serveringen och så länge uppasserskan gic!l
ut och in, sträckte sig samtalet endast till väder och vind
men straxt derefter, och sedan prostens redbara hunge
var stillad, började Dittmar att tala om kungen, och slu
tade med att fråga Brenner, om denne ville åtaga sig el