nyckeln till den annars oförklarliga gåtan, att
en man med hans förbindelser och tänkesätt
kunnat yttra sig på följande vis: .
Europa löper demokratien till mötes. Hvad
år Frankrike nu mera, annat än en republik,
hindrad af en konung? De fullvuxna folken
hafva trädt ut ur sin page-ålder; furstarne
hade förr i dem sina nobelgarden; men nu
mera yrka nationerna att befrias ifrån förmyn-
derskapet. Från Davids tid till vår voro konun-
garne de utkorade: nu synes ordningen hafva
kommit till folken. De jemnförelsevis kort-
variga forntidsrepublikerna förändra icke det
allmänna historiska factum, att monarkien hit-
tills varit den normala samhällsformen öfver-
allt; nu åter öfverger hela samhället denna
form.
Förgäfves söker man återbilda ett parti åt
enväldet; grundvalen för detta styrelsesätt fin-
nes icke mer; menniskorna hafva skiftat om,
lika mycket som grundsatserna. Om än hän-
delserna synas dragaistrid mot hvarandra, så
erka de likväl till samma resultat; de likna
de med hvarandra utvexlande hjulen i ett ma-
chineri, hvilka svänga sig åt motsatt håll, un-
der det att de i sjelfva verket arbeta gemen-
samt.
Boktryckerikonsten har förvandlat samhälls-
förhållandena; tryckpressen, som icke mera
står att utrota, skall fortfara med sitt förstö-
ringskrig emot det gamla samhällsskicket, tills
den lyckats dana ett nytt; det är rösten af en
folktalare, men som genljuder kring folkens
gemensamma forum. Boktryckerikonsten är
det verldsskapande ordets organ i mennisko-
skepnad; beklagligen delar det i denna skep-
nad vårt slägtes öfriga ofullkomligheter; det
sammanblandar ondt och godt, så länge vår
matur icke återvunnit sin ursprungliga oskuld.
Emedlertid fullbordas ändå så den förändring,
som tidehvarfven medfört. Allt synes på för-
hand beräknadt för detta mål; ehuru ingen-
ting är möjligt på annat wilkor, än alt det
gamla samhällsskicket dör, för att kunna åter
uppstå pånyttfödt. Det vore hädelse att här
kämpa mot Herrans engel, att tro oss kunna
hejda Försynen. Men sedd ifrån denna allt-
omfattande ståndpunkt blir franska revolutio-
nen blott en enda scen i verldsrevolutionen,
mot hvilken all förbittring är vanmakt, alla
den gamha statskonstens lärosatser sakna til-
lämpning.
Hvad äro tre, fyra, sex, tio, tjugo år, i ett
folks lif?... I Rom utträngdes lagens välde
af den enskilde mannens, genom Cesarz man
öfvergick från republik till envälde. Samhälls-
utvecklingen går i våra dagar åt motsatt håll:
lagens välde afsätter den enskildes; republiken
efterträder monarkien. Folkens herrskarestund
ir slagen; det återstår att se huru en skall
motsvaras.
Samhällets materiella utveckling påskyndar
den intellektuella. Sedan ångkraftens tiligodo-
görande börjat fullkomnas, sedan den i före-
ning med telegrafien begynt att låta afstånden
försvinna: sedan är det icke blott handelsvaran,
som färdas med blixtens snabbhet från jor-
dens era hälft till den andra, utan idgen. När
prohibitif- och konfiskations-tullarne afskaffas
staterna emellan, när riksgränsor förvandlas till
vad provinsgränsor äro nu, när skilda länder
antaga öfverenstämmande vanor och med natio-
nalfördomarne bortlägga de ärfda föreställnin-
sarne em öfvermakt och eröfringar, när folken
fverallt sträfva gemensamt till endrägt och
samverkan: — med hvad medel tror man sig
väl då kunna ti!lbakaflytta samhällsskicket på
le utnötta statsgrundernas område? Bonaparte
örsökte det fåfängt; fribeten och jemnlikheten,
not hvilka han uppställde silt oböjliga snilles
bommar, återtogo sitt lopp och sopade undan
ans bålverk: den styrkans rätt som ban be-
vor upp ur griften, störtade med honom sjelf;
ans skapelser förföllo; hans afkomma försvann
ned hans son. Den glans han spridde blef ej
innat än meteorens, och af Napoleon qvarstår
cke mer än minnet. j
Det fanns ett monarkiskt hof i Europa, som
lef danaren och mönstret för alla andra, det
ar Frankrikes; de öfriga försvinna. i dess
pår. Furstarne hafva hittills ovetande lefvat
skygd af denna tusenåriga monarki, — af en
lynasti, som tycktes oskiljaktigt förenad med
idehvarfveny. .
A mmmA ÅRTAL Ar DAT TEA AMT
