nyckeln till den annars oförklarliga gåtan, att en man med hans förbindelser och tänkesätt kunnat yttra sig på följande vis: . Europa löper demokratien till mötes. Hvad år Frankrike nu mera, annat än en republik, hindrad af en konung? De fullvuxna folken hafva trädt ut ur sin page-ålder; furstarne hade förr i dem sina nobelgarden; men nu mera yrka nationerna att befrias ifrån förmynderskapet. Från Davids tid till vår voro konungarne de utkorade: nu synes ordningen hafva kommit till folken. De jemnförelsevis kortvariga forntidsrepublikerna förändra icke det allmänna historiska factum, att monarkien hittills varit den normala samhällsformen öfverallt; nu åter öfverger hela samhället denna form. Förgäfves söker man återbilda ett parti åt enväldet; grundvalen för detta styrelsesätt finnes icke mer; menniskorna hafva skiftat om, lika mycket som grundsatserna. Om än händelserna synas dragaistrid mot hvarandra, så erka de likväl till samma resultat; de likna de med hvarandra utvexlande hjulen i ett machineri, hvilka svänga sig åt motsatt håll, under det att de i sjelfva verket arbeta gemensamt. Boktryckerikonsten har förvandlat samhällsförhållandena; tryckpressen, som icke mera står att utrota, skall fortfara med sitt förstöringskrig emot det gamla samhällsskicket, tills den lyckats dana ett nytt; det är rösten af en folktalare, men som genljuder kring folkens gemensamma forum. Boktryckerikonsten är det verldsskapande ordets organ i menniskoskepnad; beklagligen delar det i denna skepnad vårt slägtes öfriga ofullkomligheter; det sammanblandar ondt och godt, så länge vår matur icke återvunnit sin ursprungliga oskuld. Emedlertid fullbordas ändå så den förändring, som tidehvarfven medfört. Allt synes på förhand beräknadt för detta mål; ehuru ingenting är möjligt på annat wilkor, än alt det gamla samhällsskicket dör, för att kunna åter uppstå pånyttfödt. Det vore hädelse att här kämpa mot Herrans engel, att tro oss kunna hejda Försynen. Men sedd ifrån denna alltomfattande ståndpunkt blir franska revolutionen blott en enda scen i verldsrevolutionen, mot hvilken all förbittring är vanmakt, alla den gamha statskonstens lärosatser sakna tillämpning. Hvad äro tre, fyra, sex, tio, tjugo år, i ett folks lif?... I Rom utträngdes lagens välde af den enskilde mannens, genom Cesarz man öfvergick från republik till envälde. Samhällsutvecklingen går i våra dagar åt motsatt håll: lagens välde afsätter den enskildes; republiken efterträder monarkien. Folkens herrskarestund ir slagen; det återstår att se huru en skall motsvaras. Samhällets materiella utveckling påskyndar den intellektuella. Sedan ångkraftens tiligodogörande börjat fullkomnas, sedan den i förening med telegrafien begynt att låta afstånden försvinna: sedan är det icke blott handelsvaran, som färdas med blixtens snabbhet från jordens era hälft till den andra, utan idgen. När prohibitifoch konfiskations-tullarne afskaffas staterna emellan, när riksgränsor förvandlas till vad provinsgränsor äro nu, när skilda länder antaga öfverenstämmande vanor och med nationalfördomarne bortlägga de ärfda föreställninsarne em öfvermakt och eröfringar, när folken fverallt sträfva gemensamt till endrägt och samverkan: — med hvad medel tror man sig väl då kunna ti!lbakaflytta samhällsskicket på le utnötta statsgrundernas område? Bonaparte örsökte det fåfängt; fribeten och jemnlikheten, not hvilka han uppställde silt oböjliga snilles bommar, återtogo sitt lopp och sopade undan ans bålverk: den styrkans rätt som ban bevor upp ur griften, störtade med honom sjelf; ans skapelser förföllo; hans afkomma försvann ned hans son. Den glans han spridde blef ej innat än meteorens, och af Napoleon qvarstår cke mer än minnet. j Det fanns ett monarkiskt hof i Europa, som lef danaren och mönstret för alla andra, det ar Frankrikes; de öfriga försvinna. i dess pår. Furstarne hafva hittills ovetande lefvat skygd af denna tusenåriga monarki, — af en lynasti, som tycktes oskiljaktigt förenad med idehvarfveny. . A mmmA ÅRTAL Ar DAT TEA AMT