är af jutländsk stam, vill se sitt land tillhöra
Danmark som provins; hvaremot den tyska
portionen af Slesvigs population (ungefär söder
om en linie, dragen mellan Flensburg och Ton-
dern, eller så) önskar inkorporation med Tysk-
land. Detta antagande har gifvit anledning till
den bekanta planen att stycka Slesvig, för att
såmedelst tillfredsställa begge partierna. Oss
synes ock, att om man icke lägger diplomati-
ska akter till grund, utan utgår från nationa-
liteterna, kan Skandinavismen ej gerna fordra
mera än de Danska Slesvigarnes anslutande
till Danmark; ty att tvinga de Tyska Slesvi-
garne emot deras vilja härtill,; vore att upp-
häfva sjelfva den nationalitetsprincip, som lig-
ger till grund för det Skandinaviska sträfvan-
det, och låter således ej göra sig af Skandina-
verne. Då man följaktligen nu endast har att
tala om den Danska andelen af Slesvigs folk,
eller Nordslesvigarne, så företer sig den märk-
liga och i år ännu mer än i fjol på ett be-
synnerligt sätt i ögonen fallande omständighe-
ten, att just dessa Slesvigare, från hvilka man
med skäl hoppats på någon kraftig diversion
till Danskarnes fördel, gjort, och — såvida man
känner — ännu i denna stund göra så godt som
ingenting åt det hållet. Till följe af Laurids
Skaus och andre Nordslesvigska agitatörers de-
monstrationer på Skamlingshöi för några år
sedan, hade man tvifvelsutan trott sig kunna
förvänta något mera, än hvad man hittills er-
farit. En Dansk arm står i södra Jutland
för att mota Tyskarnes invasion i detta land:
skulle det icke nu åtminstone vara tid för
Nordslesvigarne att resa sig till sina Danska
bröders bjelp, och för egen del afkasta det
Tyska oket? Man får väl se huru dermed
går. Men nekas kan icke, att förbållandet
härmed, likasom Danskarnes egna tillgöranden
dessutom, icke så litet bidragit att här i lan-
det afkyla värmen för hela saken, helst man
i Sverige svårligen kan med alltför stort del-
tagande omfatta ett parti, som dess egna, när-
mast intresserade delegare tyckas, för att så
säga, sköta något lamt. Såsom vi förut sagt, anse
vi icke tillständigt att anticipera på svenska
folkets allmänna opinion i frågan; men skulle
denna numera utfalla mindre sympatetiskt för
detta krig, så förekommer oss sådant icke vara
rätt mycket att undra öfver. Ty hvad kunna
väl Svenskarne ur nationalitetsgrund göra ens
för Norslesvigarnes närmare förknippande med
Danmark, om desse såsom nation sjelfve ge-
nom sina handlingar visa sig ej rätt mycket
efterfråga det? Skola vi med blodsutgjutelse,
eld och krigets alla öfriga fasor tvinga Dan-
skar att vara mera danskar än de vilja?
Ett särskildt uppslag skulle det naturligtvis
blifva, om det tyska inbrottet i Jutland, hvil-
ket obestridt utgör en dansk provins, kan med-
föra skyldighet för konungen af Sverige, såsom
garant af Danmarks integritet, att gripa till
vapen. Likväl kommer här vid lag i betrak-
tande först och främst hvilkendera parten det
är, som i år börjat kriget. Ar Danmark an-
gripet, och har Jutska invasionen deraf följt, så
kan Sveriges pligt (såsom garant) att skydda
sin grannstat icke betviflas, derest tyskarne
verkligen också vilja bemäktiga sig Jutland,
skilja det från Danmark och således rubba Dan-
marks integritet. Men är Danmark sjelf an-
griparen, så kan det måhända frågas, om Sveri-
ges pligt äfven då är densamma; ty såsom ga-
rant böra vi visst försvara, men skola vi ock
vara behjelplige i ett anfall, eller stå till reds
för hvad af ett sådant kan härflyta? För det
andra, om det i alla händelser tages för säkert,
att Sverige, i och för invasionen i Jutland, bör
uppträda till Danmarks skydd; så följer emel-
lertid ej, att detta uppträdande nödvändigt
måste ske med härsmakt. Skyddet skall vara
kraftfullt, och lända till ändamålets vinnande.
Men kan. det ske utan förspillande af Sveriges
krafter, blod och penningar, så är det onekli-
gen allrabäst. Finnes ingen sådan utväg?
Omöjlig tyckes den visserligen icke vara.
Sveriges uppträdande kunde nu som förr blif-
va hufvudsakligen diplomatiskt i stället för
militäriskt; och Skandinavismen kan ingenting
bafva häremot, om sjelfva saken Jedes till
målet.
Men för tidigt måste det naturligtvis i alla
fall vara, att ännu yttra något vidare härom,
innan händelserna utvecklat sig mera än hit-
tills; och det så mycket hellre, som man :
utländska tidningar både från Tyskland och
England finner hoppet ej alldeles uppgifvet
om danska frågans slutliga afgörande på fred-
lig väg.
ETERN EA
— Såsom rörande ett ämne af större vigt