5, wE ff -—f ler :
j
;
,
Iden andra qvarlefvan af en familj af Cephalopoder,
JOB v SCH FAT INIUPVILD VIMIGIGT, FALL MUTV MUJRVT
olupp med omvändt skal (för att det skall ske så
al mycket lättare) från djupet och seglar omkring på
alhafsytan, med den fina hinnan på de två armarne,
1, medan det sänker ned de andra i vattnet, för att
rinyttja dem till åror. Men blir det förskräckt, fyl-
aller det genast snäckskalet med vatten och dyker
klned. Linne kallade detta underbara djur härföre
kl Argonauta, efter kämparne, som på skeppet Argo
1, I seglade till Colchis för att eröfra det gyllene skin-
t,net. — Denna lefver dock ingalunda på detta sätt.
hlArgonautan höjer sig aldrig öfver vattnet; när den
;. I skjuter fram deri, håller den de 6 armarne utsträck-
elta, men breder de 2 öfre ut tillbaka öfver sitt skal
aloch sammandrager fotröret med sådan häftighet, att
ilhon med snabbhet skjutes tillbaka. Men när hon
-Ihvilar på hafsbottnen, då står snäckan på sin dubbla
-Ibotten, medan armarne äro indragna och ögonen till
- I hälften öfver snäckans skal lura på rof eller fiender.
-)— Snäckan har den egenheten att vara mycket löst
elfästad vid djurets mantel, hvilket gaf anledning till
,det påståendet, att snäckan icke vore djurets rätt-
n I fångna egendom, utan tillhört ett annat, hvilket AT-
klgonautan fördrifvit, kanske dödat. Det var en form-
ellig anklagelseakt för sjöröfveri. En liflig tvist upp-
-Istod, hvars tryckta handlingar snart blefvo en liten
- Ilitteratur för sig. . Det var en dame, som försonade
tide stridande och afgjorde tvisten. Ett engelskt frun-
sltimmer, miss Power, som vistades i Neapel, gjorde
a Iden sinnrika anmärkningen, att om snäckan verkli-
gen tillhört Argonautan, och dess klädnad finge ett
bristfälle, så skulle endast hon kunna lappa denna
med samma tyg. Ett prof anställdes och blef afgö-
rande. Miss Power fångade några Argonauter och
släppte dem i bur, som nedsänktes i hafvet. Med
, lätt hand bröt hon ut ett stycke af snäckan på hvarje
.Jaf dem — och se, inom kort tid hade de alla re-
iparerat skadan med samma tunna papperslika skal.
Så fick den tvisten ett godt slut och Argonauta med
ära. behålla sin snäcka.
Ett tredje slägte af denna ordning är Nautilus
Pompilius. Detta snäckdjurlefver i de indiska öar-
nes arkipelag, och liksom i trakten af hafsvärmans
amerikanska maximum. Pentacrinus qvarstod såsom
den sista lefvande reliken af en under jordens för-
flutna perioder högt utvecklad djurtyp; så är Nau-
tilus, der den asiatiska värmen bar sitt maximum,
-
ww 3
som fordom betäckte äfven värt nordliga land.
Aristoteles kände äfven denna snäcka. En hol-
ländsk samlare, Rumphius, utgaf på 1700-talet ett
stort praktverk (Amboinischer Rariteitenkammer) och
aftecknade deri Nautilus med djuret, ehuru så, att
Cuvier förklarade figuren för ihdichifferable, men
sedan har djuret varit ytterst sällsynt. Af ytterligt
intresse var derföre den underrättelsen att Bennet,
en engelsk skeppsläkare, nära Nya Hebriderna fån-
gat en individ. Det öfverlemnades till den lärde
JOwen i London, som deraf lemnat en förträfflig be-
skrifning, Oaktadt de utfästade premierna hafva en-
dast 4 å ö exemplar kommit till Europa. Och lik-
II väl tror man sig veta, att med den periodiska ost-
;!liga vinden så stora flockar deraf komma till de Ni
SNR
Ii föda.
) Nautilus afviker ganska mycket från de andra
I Cephalopoderne. Kring munnen bär hufvudet en vid
lutbredning, seglet, på hvars tvenne rundade partier
Istå rader af simapparater, som bestå af hylsor ur
Iganer, Det är med hastiga slag af dem som djuret
idrifver sig fram. I midten af detta parti ligger
munnen med dess näbb af tvenne käkar. Detta stora
Jorgan är. tvifvelsutan desamma som Sepians åtta ar-
Imar. Foten är icke ett rör hvilket likt en propel-
Her framdrifver djuret, utan som foten hos Gastero-
Ipoderna, med sålan utåt; men icke ett kryporgan,
Jutan ett styre, ehuru äfven egnad att genom sina
rörelser skicka ständigt friskt vatten till andedrägts-
organerna. Jemföres nu med Nautilus en Gastropod
i dess första stadium, då foten ännu ej är krypor-
gan, men hufvudet försedt med ett s. k. segel af två
rundade utbredningar, i kanten besatta med svingande
cilier, så synes det afgjordt att detta segel är det
samma, som återkommer bos Nautilus och såsom 8
armar hos Sepia och Argonauta. Hos Gasteropo-
derna försvinner det då foten framträder, och såle-
des finner man att Nautilus i hvilken ensam
Cephalopodtypen uppträder i djurverlidens äldre ti-
der — bibehåller en bildning alldeles sådan som den
hvilken hos Gasteropoderna var en embryonell ka-
rakter.
Snäckan hos Nautilus ligger på ytan af manteln
och är, såsom hos Argonauta, vriden i spiral framåt
i-rigtning mot djurets hufvud. Men egendomlig är
dess inre byggnad; den är neml. mångrummig, d.ä.
genom mellanväggar- afdelad i en följd af kamrar,
som stä i samband genom en öppnig i hvarje nic-
langolf. Djuret ligger endast i den sista kammaren
öch fästes vid dess väggar; men genom mellangolf-
vens- öppningar löper en fortsättning af manteln ända
till den inrullade spetsen. Men de föregående kam-
rarne äro tomma, blott luftfyllda, så att medelst
denna ballong djuret kan hålla sig sväfvande i sin
atmosfer, höja och sänka sig samt genom det stora
rörelseorganet flytta sig hvart. det behagar. Angå-
ende dessa kamrars uppkomst har man anmärkt, att
snäckan i den tidigaste åldern är enrummig eller
försedd med cen luftfylld kammare bakom den, hvari
djuret befinner sig. Men när under tillväxten dju-
ret ökar längden af den yttre kammaren, vid en
jemnt tilltagande vidd, då flyttas det framåt inom
detsamma och manteln, som är skalets matrix, af-
sätter periodiskt nya skiljeväggar, medan genom dess
förlängning, det fina röret, kamrarne bibehållas i sam-
band med hvarandra.
Antydningar till alldeles liknande mångkamrighet
finner man dels hos vissa Gasteropoder, dels hos
musslorne, i hvars spets de ligga och äro tänderna,
som gripa i hvarandra, som ett lås, från hvardera
skalet, ty musslan är en klufven snäcka.
Nautilus är den enda Cephalopod i vår nu lef-)3
vande djurverld, som -har en yttre och mäångkamrig
snäcka; men i jordens äldsta tider voro sådane bild-
ningar allmännare. I all vår öfvergångs kalksten,
på Öland, Gottland, Öster- och Westergöthland, Skå-
Ke Dalarne, finnas ett slags försteningar, lika alns-
långa, småningom afsmalnade - stafvar. Vi se dem
ytterst allmänna i våra trappor, hvilkas stenhällar
äro hemtade från Öland. Tänker man sig Nautilus
tillväxande i rak längd, blefve den en Orthoceratil.
Genomskäres denna på längden, finner man den nem-
ligen delad i kamrar, hvilka alla genomdragas af
Denna har dock det egna, att den genom:
siphonen.
alla kamrar är af samma fasta ämne som skalet,
bvilket ej är förhållandet hos Nautilus. Sjelfva ska-
let synes genom sin tunnhet hafva varit ganska lätt
för djuret att bära.
Såväl hos Nautilus som Orthoceratiten äro skilj-
väggarne blott svagt böjda; men i jordens något
yngre berglager finnes ett annat slags mångkamrade:
snäckor, Ammoniter (emedan snäckan liknar de
vridna vädurshorn, med hvilka forntiden prydde Ju-
piter Ammons hufvud) der skiljeväggarne äro mång-
faldigt böjda; ehuru alltid i hög grad regelbundna.
Siphonen ligger hos dessa alla närmast skalcts yurel
cobariska öarne, att innevånarne der samla dem till
Ihvilka djuret kan utskjuta långa, lifligt rörliga or-
l
OT
-— -- —-— mm It - RA
CS
!f
S
vägg. På ytan har skalet en mängd regelbundna
upphöjningar, som gifva det ett vackert utseende.
Prof. hade förnt i dotta fäöradrag amnämnt hyurn-
tr
Ich