en primo tenor, maestron, chormästaren med sing
underhafvande, impresarion, librettisten och ett par
bipersoner. En opera seria Ettore in Trabisonda
skall gifvas, men åtskilliga hinder uppstå mot des:
repeterande, förnämligast genom nyckerna hos prima
donnan, hvilken förälskat sig i första tenoren och
tillika är ytterligt svartsjuk på honom. Detta af-
handlas i första akten. I den 2:a bryter stormen
löst: prima donnan vill ej sjunga utan betydliga för-
ändr: ngar i partiet, hvartill maestron icke vill be-
qväma sig, och en svår ruptur uppstår mellan båda.
I 3:e akten får maestron foga sig, och den förut
afbrutna repetitionen försiggår nu. Hvad man kallar
handling finner man här sålunda i ganska ringa mått.
Den påbörjade intrigen mellan prima donnan och teno-
ren fullföljes ej, och stycket innehåller blott temata
hvars utveckling och varierande åligga de utförande.
Dessa hafva ock enligt ref:s tanka löst sin uppgift på ett
ganska lyckligt sätt. Det skelett. som librettisten lem-
nat, kläda de i friska lefvande former och uppställa ett
galleri af lefnadsbilder, hvars naturliga sanning, hvars
humor framlocka på tiljorna det dramatiska lif man
fåfängt söker i libretten. Man finner här detta slags
poesi, hvilkens väsen är för luftigt för att kunna
upplösas i begrepp, hvilken ej består i ett sinnrikt
bildspråk, i sentimentala situationer, samt derföre
ock af mången icke erkännes — och man glömmer
för dess skull någon mindre korrekt skala, en eller
annan manierad fras. Det sagda gäller egentligen
om de 3 personer, som uppbära det hela: m:ll Penco
(första sångerskan), hr Galli (maestron) och hr Della
Santa (poeten). Uti m:ll Pencos framställning vexla
i rik nyansering alla de otaliga nycker, alla lynnen,
hvarmed en prima donna assolutissima merendels är
så väl utrustad. I duetten med hr Galli utveckla
dessa båda. artister alla grader af en äkta sydländsk
rabbia: deras ömsesidiga parodiering är lika qvick
som fin, och den betänkliga kulminationspunkten,
då ögonen sväfva i fara, behandla de med en takt,
som aflägsnar hvarje tanka på något anstötligt och
gör denna scen till en i sin väg fulländad skildring.
Den har ock åtföljts med stormande bifall och de
båda artisternas framropande. För öfrigt anmärka
vi bland flera lyckade momenter i mill P:s parti
blott den scen, då hennes svartsjuka utbryter, hen-
nes briljanta Rondo, som slutar operan m. m. —
Hr Galli skildrar med raska, träffande drag i Mae-
stron en gammal, uti konsten att behandla sångar-
nycker väl bevandrad praktikus. Utom ofvannämnde
duett må ock nämnas duetten med hr Della Santa,
samt ouvertyr-repetitionen, der han utvecklar en
högst underhållande humor; denna roll torde ock
knnna räknas till en blend de mest lyckade af denne
ypperlige komiker. — Hr Della Santa beträder säl-
lan det komiska området: hans talang är dock mång-
sidig nog, för att äfven här försäkra honom om det
bifall hans allvarsamma roller alltid funnit. fans
poet är en underdånig mnullitet, som behöfver alla
och nitiskt arbetar på fredens upprätthållande, för
att vid en blifvande ruptur ej sjelf få sitta emellan:
för öfrigt beredd. till allt, och en nyttig hjelpreda
vid sceniska förehafvanden. Hr D.:S. genomför
rollen utmärkt väl; hans flesta hufvudmomenter äro
emedlertid mindre sjelfständigt framstående punkter,
än fastmera verksamma ingredienser i det hela.
Hans aria är något för främmande för vår tid; för
att göra större effekt. Duetten med br Galli är
deremot ett ganska roligt nummer, hvilket ock gif-
ves med en liflighet, som framkallat allmänt bifall
och jemväl föranledt sångarnes framropande. Hr
Della Santas maskering är ypperlig och vore ensamt
värd att se; i denna spindelbeniga figur med de
platta dragen har man i sanning svårt att igenkänna
den ridderliga gestalt, som i Ernanip så lyckligt re-
presenterar Carl den femte.
Bland de öfriga medverkande bör hr Caggiati (te-
noristen) nämnas med beröm, ehuru han väl kunde
lägga något mer rörlighet i rollen. Hans duett (ur
opera serian) gifves med mycken ensemble och kraft, !
samt har mottagits med bifall. Hr Ciaffei (kormä-
staren) har endast ett underordnadt parti, men gif-
ver det så, att det blir en verksam accessoir. I
likhet med de öfriga sångarne varierar han med
framgång sin roll här och der,-och harangerar sin!
kör stundom på svenska, till stor förundran för åhö-
rarne. Andra sångerskans parti tillhör väl just m:ll!
Delns fack, men lämpar sig föröfrigt mindre för!
henne. Uti terzetten (vid repetitionen) i 3:dje ak-
ten fyller hon emedlertid sin plats på ett tillfreds-
ställande sätt. — Vid operans första representation
förspordes här och der någon osäkerhet i sången ;!
denna olägenhet har dock sedan försvunnit.
Musiken är komponerad af Gnecco, som lefde vidi
slutet af förra århundradet; den är ej egentligen
originell, men innehåller oftast enkla, hjertliga me-
lodier, sådane man finner dem före den Rossiniska
perioden. Äfven formbyggnaden är med omsorg be-
handlad, samt harmonien okonstlad och klar, enligt
den tidens sed. Såsom intressanta nummer må näm-
nas introduktionen, terzetten i 3:dje akten (då da-!
merna knäböja), duetten i samma akt mellan hrr
Della Santa och. Galli, m:ll Delåns aria m. m. Ou-
vertyren, som synes oss temligen klen, är lånad
ar en opera af Ricci, den qvicka duetten i 2:dra
kten mellan m:ll Penco och hr Galli, inlagd af
suglielmi, duetten mellan hrr Caggiati.och della
Santa är hemtad ur Gabrielle di Vergy af Mer-
adante, och m:ll Pencos rondo vid operans slut ur
Beatrice di Tenda. —U—
EEE