läste det, som var till honom, hvarunder han då och d: kastade skarpa blickar på Varg. Ni är rekommenderad till mig, ser jag. Ert namr och karakter begär jag ej veta, ehuru jag väl förstår, at! ni icke är bara soldat. Helsa doktorn och domprosten ifrån mig. Allt hvad han ålagt mig skall till punkt och pricka utföras. Folkets hjertan skola vi nog få hennes kongl. höghet tillgilna. Skräm dem för Görtzen!! Kasta alla möjliga misstankar på honom!! Hvad uträttar Görtz för det närvarande ? Står det inte i brefvet? Ne-ej.n Då vet jag ingenting., Pastorn gick, efter en ödmjuk bugning för den uslige invaliden, som beslöt att, så fort som möjligt, lemna lägret. Likväl ville han icke smyga sig bort. Han ämnade blanda sig i folkhopen, se på exercisen och aflägsna sig sedan kungen ridit hem, ty honom önskade han undvika. Men ... menniskan spår, Gud rår. Dittmar hade kastat omkull sig på en bänk, icke för att hvila, men betänka sig. Han hörde steg utanför, tillslöt ögonen som om han sof, dä dörrn hastigt upprycktes. Broms inträdde. Varg! ropade han. Kungen vill tala vid dig! Hör du inte? Dittmar spratt till och hans hjerta klappade verkligen litet fortare än vanligt. Det var en djefvul att sofval svor Broms till. Så mycket buller jag än gör, snarkar han ändål Dittmar ville ha besinningstid. Kamrat! Hör du inte, kamrat! Kungen vill tala vid digl Nu hade Dittmar fattat sitt beslut... Nog skall han få tala vid mig... tänkte han, låtsade vakna, sträckte sig, gäspade och frågade: Hvarför unnar ni inte en arm sate sofva i fred, som vakat hela natten? För det jag vill dig väl, gubbe! Jag har talt om dig för kungen, du får säkert något af honom. Skynda dig och kom! Jag går förut. Detta sista öfvertygade Dittmar, att man åtminstone inga misstankar hyste. Med mycken sorgfällighet mönstrade han sig på alla sidor, såg efter att inga andra papper, än soldatbetygen funnos på fickan, störtade i sig några klunkar vatten och lemnade stugan.