läste det, som var till honom, hvarunder han då och d:
kastade skarpa blickar på Varg.
Ni är rekommenderad till mig, ser jag. Ert namr
och karakter begär jag ej veta, ehuru jag väl förstår, at!
ni icke är bara soldat. Helsa doktorn och domprosten
ifrån mig. Allt hvad han ålagt mig skall till punkt och
pricka utföras. Folkets hjertan skola vi nog få hennes
kongl. höghet tillgilna.
Skräm dem för Görtzen!! Kasta alla möjliga miss-
tankar på honom!!
Hvad uträttar Görtz för det närvarande ?
Står det inte i brefvet?
Ne-ej.n
Då vet jag ingenting.,
Pastorn gick, efter en ödmjuk bugning för den uslige
invaliden, som beslöt att, så fort som möjligt, lemna lä-
gret. Likväl ville han icke smyga sig bort. Han ämnade
blanda sig i folkhopen, se på exercisen och aflägsna sig
sedan kungen ridit hem, ty honom önskade han undvika.
Men ... menniskan spår, Gud rår. Dittmar hade ka-
stat omkull sig på en bänk, icke för att hvila, men be-
tänka sig. Han hörde steg utanför, tillslöt ögonen som
om han sof, dä dörrn hastigt upprycktes.
Broms inträdde.
Varg! ropade han. Kungen vill tala vid dig! Hör
du inte?
Dittmar spratt till och hans hjerta klappade verkligen
litet fortare än vanligt.
Det var en djefvul att sofval svor Broms till. Så
mycket buller jag än gör, snarkar han ändål
Dittmar ville ha besinningstid.
Kamrat! Hör du inte, kamrat! Kungen vill tala vid
digl
Nu hade Dittmar fattat sitt beslut... Nog skall han
få tala vid mig... tänkte han, låtsade vakna, sträckte sig,
gäspade och frågade:
Hvarför unnar ni inte en arm sate sofva i fred, som
vakat hela natten?
För det jag vill dig väl, gubbe! Jag har talt om dig
för kungen, du får säkert något af honom. Skynda dig
och kom! Jag går förut.
Detta sista öfvertygade Dittmar, att man åtminstone
inga misstankar hyste.
Med mycken sorgfällighet mönstrade han sig på alla
sidor, såg efter att inga andra papper, än soldatbetygen
funnos på fickan, störtade i sig några klunkar vatten och
lemnade stugan.