alltid ett men. Denna gång afser det icke mig, utan de beklagansvärda friherrinnan, min välgörerstan. Hon skildrade med lifliga färger den olyckligas, allti med lika styrka fortfarande sorg, som ännu mera föröka des af smärtan att finna sig, om ej just i onåd, likväl min dre gerna sedd af hennes konglig höghet. Förbanne mig, jag det kan förtänke hennel inföll prin sen. Det ges väl ingen förskräckligere ting i verlden, i att se det der långe, magre spöket. Jag anser det för de högste prof af kärlek, att du en så lång tid för min skul uthärdat med denne otäckepn. Ers höghet! hennes olycka, hennes lidande och sor; berättiga henne åtminstone till medlidande! Godt och väl! Men hvad djefvelen vill du, jag skal göre? Den gamle draken ger sig inte förr, än hon får, son jag hört det sämre folket här i Sverige säger, se hjertbloi ån ... Inte är jag kung, inte kan jag låte halshugge elle arkebusere Bernhard! Nej, ers högbet. Men nog kan man låta bli att lägg sten på börda!l, Med ett ord: Regina slutade ej förr att tala, än prin sens tycke var fullkomligt öfverensstämmande med hen nes ... TJUGUSJUNDE KAPITLET. Den vanliga societeten var en eftermiddag redan sam lad hos prinsessan, då man såg en ridknekt nalkas staden Hans kreatur var löddrigt, han sjelf klädd som stalldräng utan livree, som kunde yppa i hvars tjenst han var. Sedan han i tulln erhållit besked på hvar arfprinser bodde, skyndade han in på bakgården, steg af, lossade sal: gjorden, band sin häst i lä för blåsten, bredde ett täck öfver honom, och påsatte tornisten. Och sedan han set sig omkring, begaf han sig till en lång rad af hus, fordon bodar och andra uthus, men nu, på välvisa fru borgmästa rinnans råd, upphöjda till rang af menniskoboningar. I en af dem hörde han pratas och skrattas, och efter frågade der kammartjenaren Wilken, hvars bostad blef ho nom anvisad. . Var beskedlig och säg till, att det är någon som ön skar få tala vid honom!, bad han en af de innevarande drängarne.