alltid ett men. Denna gång afser det icke mig, utan de
beklagansvärda friherrinnan, min välgörerstan.
Hon skildrade med lifliga färger den olyckligas, allti
med lika styrka fortfarande sorg, som ännu mera föröka
des af smärtan att finna sig, om ej just i onåd, likväl min
dre gerna sedd af hennes konglig höghet.
Förbanne mig, jag det kan förtänke hennel inföll prin
sen. Det ges väl ingen förskräckligere ting i verlden, i
att se det der långe, magre spöket. Jag anser det för de
högste prof af kärlek, att du en så lång tid för min skul
uthärdat med denne otäckepn.
Ers höghet! hennes olycka, hennes lidande och sor;
berättiga henne åtminstone till medlidande!
Godt och väl! Men hvad djefvelen vill du, jag skal
göre? Den gamle draken ger sig inte förr, än hon får, son
jag hört det sämre folket här i Sverige säger, se hjertbloi
ån ... Inte är jag kung, inte kan jag låte halshugge elle
arkebusere Bernhard!
Nej, ers högbet. Men nog kan man låta bli att lägg
sten på börda!l,
Med ett ord: Regina slutade ej förr att tala, än prin
sens tycke var fullkomligt öfverensstämmande med hen
nes ...
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Den vanliga societeten var en eftermiddag redan sam
lad hos prinsessan, då man såg en ridknekt nalkas staden
Hans kreatur var löddrigt, han sjelf klädd som stalldräng
utan livree, som kunde yppa i hvars tjenst han var.
Sedan han i tulln erhållit besked på hvar arfprinser
bodde, skyndade han in på bakgården, steg af, lossade sal:
gjorden, band sin häst i lä för blåsten, bredde ett täck
öfver honom, och påsatte tornisten. Och sedan han set
sig omkring, begaf han sig till en lång rad af hus, fordon
bodar och andra uthus, men nu, på välvisa fru borgmästa
rinnans råd, upphöjda till rang af menniskoboningar.
I en af dem hörde han pratas och skrattas, och efter
frågade der kammartjenaren Wilken, hvars bostad blef ho
nom anvisad. .
Var beskedlig och säg till, att det är någon som ön
skar få tala vid honom!, bad han en af de innevarande
drängarne.