rodnar öfver lumpenheten i den vinst, som kosta
deras blod och deras mödor och deras tårar. Vin
sten är, i bästa fall, och denna likväl ofta tvifvelak:
tig: ett par hundrade breflappars framkomst 8 daga!
förr än eljest !11— ——
Hvilken njutning ett sådant bref måste medföra
hvars framkomst kostat medmenniskor alltid lifsfara
ofta lifvet! ?
Ar detta kristligt eller är det ens menskligt? — —
Måhända är det likväl icke så farligt, tänker nå
gon. Några olyckshändelser hafva ej hörts af. —
Jo väl, mer än en. I 27 år har posten förts af kro.
nans folk och under den tiden har ej mindre är
samma antal (d. v. s. 27) menniskor omkommit un:
der färden. Och på hvilket gräseligt sätt! — Be
rättelsen derom skulle framställa taflor af långt mer:
fasaväckande natur än för hvilka vi häpna och för:
färas i den moderna litteraturens alster. Ja, de
finnes för närvarande uti en liten by vid Grissle
hamn en fiskare, som kan berätta oss, huru för kor!
tid sedan — den 30 Mars d. å. — en af dessö
bräckliga isbåtar på hemvägan från Eckerö slukade:
af vågorna med hela sin besättning. Kanske skull
ej endast postverket, utan äfven de respektive kor-
respondenterna sjelfva, hvilkas bref denna båt nyss
öfverfört, önska dem mångdubbelt längre resa är
den öfver sjelfva Haparanda, om de af denne mar
finge inhemta, hvilket dyrt postarfvode hafvet räkna!
sig till godo för deras fortskaffande — eller om de
med oss hade besökt några af dessa sex sörjande
och nedtryckta enkor, som nu med 43 faderlösa barn
frukta att blifva rof för nöd och elände. Den un-
derofficer, som sist omkom, var gift sedan fjolåret
och lemnar nu sin af sorg och sjukdom sängliggande
enka tröstlös vid den nyföddes vagga.
Undkomma ock de beklagansvärde postförarne med
lifvet denna den svåraste af all tjenstgöring i vårt
land, mot hvilken lifstidsfångens arbete är nästan
afundsvärdt, så har han likväl derpå ingenting an:
nat förvärfvat, än en af gikt eller annan svår sjuk-
dom förstörd kropp, som antingen i förtid :slutar
hans dagar eller gjuter bitterhet uti hela hans kom-
mande, ofta nog dessutom rätt bekymmersamma lif
Och om han ändock kunde hoppas, då han i statens
tjenst uppoffrar krafter, helsa och lif, att hans mö.
dor skola komma de efterlefvande till godo — men
tyvärr är derpå väl litet att tänka, då en obetydlig
gratifikation — en gång gifven — är det enda, post-
verket hittills tilldelat enkor och barn efter förgångne
postförare.
Efter allt detta fråga vi, om det verkligen icke
finnas stora och talande skäl, att vintertiden — så
länge man ej kan begagna de vanliga jakterna —
alldeles inställa postgången öfver Grisslehamn? —
Kan detta svårligen bestridas, med hvad känslor
kunna vi väl betrakta den närvarande poststyrelsens
förfarande, som för ej länge sedan anbefallte och
ännu vidmakthåller författningar af motsatt syfte.
Förr gick posten till Ryssland vintertiden blott en
gång i veckan öfver Grisslehamn; men sedan början
af 1847 har det varit anbefaldt, att den oafbrutet
hela året om tvenne gånger i veckan skulle forslas
öfver hafvet, och detta till och med utan minsta
förhöjning i postförarnes vilkor. Skall detta bevisa,
att den närvarande poststyrelsen är dubbelt så hjert-
lös som dess föregångare, eller har korrespondensen
med Ryssland fått fördubblad vigt? — Sannerligen
tvekar man ej i svaret på förra frågan, då man i
afseende på den sednare, får veta, att korresponden-
sen med grannriket betydligen aftagit.
Ehuru mycket ännu kunde vara att tillägga, in-
skränka vi oss till det nu sagda, förbehållande oss
likväl öppen talan för framtiden, då det skall visa
sig, med hvilken beredvillighet och med hvilken vis-
het de nu öfverklagade olägenheterna blifvit behjer-
tade och afbulpne. —km—
a osssesaad