hvilken i parenthes sagdt är kär i den vackra
Alice, som nu i sin tur får ångra de intriger
hon spelt för att hjelpa hr Francis att bli körd
på porten. Arabella, som å sin sida vill ställa
sin Francis på prof, lofvar foga sig i sin mor-
fars vilja att emottaga herr Emils hand, hvil-
ken åter för att hämnas den kallsinnighet han
trott sig röna af Alice, håller god mine, oak-
tadt hans hjerta blöder.
Alla de förvecklingar, som uppkomma ge-
nom denna flerdubbla väfnad af missförstånd,
gifva anledning till ömsom komiska och tra-
giska situationer af särdeles lycklig effekt.
Slutligen gör man den upptäckten, att man å
ömse sidor spelat komedi, och morfar Jona-
than, som för all del i verlden ej vill med-
gifva att han blifvit öfverlistad af Francis och
med dennes egen vilja kört honom på dörren,
uppträder sjelf inför sin familj såsom hufvud-
aktör och afhugger med ens den gordiska knu-
ten, genom att karakterisera hela uppträdet
såsom ett skämt. De älskande hafva emedler-
tid blifvit öfvertygade om uppriktigheten af
hvarandras ömsesidiga böjelse, och Alice Dufaurt
återfinner sin Emil, samt chevalier Hippolyt
sin bedagade flamma.
Stycket utfördes med utmärkt ensemble; hr
Svensson var en förträfflig morbror Jonathan,
hr Dahlqvist en charmant Kines,, och fru
Strandberg en intagande Arabella. Pikantast
föreföll oss dock hr Jolins mästerliga spel så-
som chevalier de Brancas, samt fru Almlöfs
naiva och intagande framställning af Alice Du-
faurts täcka parti.
Jeanne och Jeannot; komedi i 2 akter af
Scribe och Varner.
Juvelerarearbetaren Galuchet (hr Söderberg)
har såsom sina egna döttrar uppfostrat tvenne
unga flickor, Jeanne och Jeannot, af hvilka
dock blott den ena är hans eget barn, hvar-
emot den andra är af förnäm börd, ehuru hen-
nes föräldrar äro okände för den hederliga
Galuchet. Hans maka hade nemligen emot-
tagit den ena af de båda flickorna till upp-
fostran af en förnäm dam; den olyckliga hade
på hemvägen blifvit mördad, men vid hennes
bröst hade man funnit de små jemnåriga bar-
nen, stelnade af köld. Galuchet visste ej hvil-
kendera af de båda flickorna var hans egen
dotter, men han skänkte dem båda samma om-
vårdnad och de båda älskvärda barnen uppvexte
i hans torftiga hus, egnande honom den in-
nerligaste barnsliga kärlek. Den skälmen Amor
har utlagt sina nät för de unga flickorna; för
Jeannot (eleven Kindahl) har en viss hertig
af Blansak (eleven Lindmark) gjort sin cour,
och den rike juveleraren Coqueberts son Ana-
tole (eleven Östberg) gör sin uppvaktning för
m:ll Jeanne (eleven Jacobsson). Men hertigen
måste naturligtvis hafva en flicka af börd och
juveleraren Coquebert, som ämnar sin son en
hemgift af 200,000 francs, bortgifver ej hans
hand åt någon flicka, som ej medför en lika
stor förmögenhet; de båda flickornas kärlek är
således hopplös.
Markisinnan de Berville (eleven Linderoth)
som är rätta modren till en af Galuchets flic-
kor, har emellertid lyckats upptäcka sitt barns
vistelseort och skyndar till den fattige arbe-
tarens boning för att af honom reklamera sin
dotter. Men denne som ej vet hvilkendera af
de båda är hans eller markisinnans barn vä-
grar att skilja sig från någondera, och de båda
flickorna vilja ej heller öfvergifva sin älskade
far. Markisinnan hotar med rättegång och Ga-
luchet beslutar att fly med sina barn, för att
undgå markisinnans anspråk. Planen till flyk-
ten är redan uppgjord, men tillintetgöres ge-
nom upptäckten att Jeannot är markisinnans
dotter, hvarom man förvissas genom ett fö-
delsemärke. Hertigen af Blansac, som nyss för
sin kärlek till Jeannot brutit en förnäm för-
bindelse, möter nu intet hinder att erbjuda mar-
kisinnan Bervilles dotter sin hand, och juve-
Jeraren Coquebert ger med nöje sitt bifall till
sin sons förbindelse med Jeanne, sedan mar-
kisinnan gifvit henne en hemgift af 200,000 fr.
Hufvudrollerna utfördes ganska tillfredsstäl-
lande af demoisellerna Jacobsson och Kindabl,
hvilka båda visade goda anlag och en hos de-
butanter mindre vanlig ledighet, eller så kal-
lad teatervana. Eleven Östbergs hållning var
deremot mindre lycklig; isynnerhet borde han
undvika vissa skakningar och svängningar med
hufvudet, som på åskådaren gjorde ett mindre
fördelaktigt intryck. De öfriga rollerna voro
för obetydliga, för att af deras utförande be-
döma de debuterandes anlag och förmåga.