hvilken i parenthes sagdt är kär i den vackra Alice, som nu i sin tur får ångra de intriger hon spelt för att hjelpa hr Francis att bli körd på porten. Arabella, som å sin sida vill ställa sin Francis på prof, lofvar foga sig i sin morfars vilja att emottaga herr Emils hand, hvilken åter för att hämnas den kallsinnighet han trott sig röna af Alice, håller god mine, oaktadt hans hjerta blöder. Alla de förvecklingar, som uppkomma genom denna flerdubbla väfnad af missförstånd, gifva anledning till ömsom komiska och tragiska situationer af särdeles lycklig effekt. Slutligen gör man den upptäckten, att man å ömse sidor spelat komedi, och morfar Jonathan, som för all del i verlden ej vill medgifva att han blifvit öfverlistad af Francis och med dennes egen vilja kört honom på dörren, uppträder sjelf inför sin familj såsom hufvudaktör och afhugger med ens den gordiska knuten, genom att karakterisera hela uppträdet såsom ett skämt. De älskande hafva emedlertid blifvit öfvertygade om uppriktigheten af hvarandras ömsesidiga böjelse, och Alice Dufaurt återfinner sin Emil, samt chevalier Hippolyt sin bedagade flamma. Stycket utfördes med utmärkt ensemble; hr Svensson var en förträfflig morbror Jonathan, hr Dahlqvist en charmant Kines,, och fru Strandberg en intagande Arabella. Pikantast föreföll oss dock hr Jolins mästerliga spel såsom chevalier de Brancas, samt fru Almlöfs naiva och intagande framställning af Alice Dufaurts täcka parti. Jeanne och Jeannot; komedi i 2 akter af Scribe och Varner. Juvelerarearbetaren Galuchet (hr Söderberg) har såsom sina egna döttrar uppfostrat tvenne unga flickor, Jeanne och Jeannot, af hvilka dock blott den ena är hans eget barn, hvaremot den andra är af förnäm börd, ehuru hennes föräldrar äro okände för den hederliga Galuchet. Hans maka hade nemligen emottagit den ena af de båda flickorna till uppfostran af en förnäm dam; den olyckliga hade på hemvägen blifvit mördad, men vid hennes bröst hade man funnit de små jemnåriga barnen, stelnade af köld. Galuchet visste ej hvilkendera af de båda flickorna var hans egen dotter, men han skänkte dem båda samma omvårdnad och de båda älskvärda barnen uppvexte i hans torftiga hus, egnande honom den innerligaste barnsliga kärlek. Den skälmen Amor har utlagt sina nät för de unga flickorna; för Jeannot (eleven Kindahl) har en viss hertig af Blansak (eleven Lindmark) gjort sin cour, och den rike juveleraren Coqueberts son Anatole (eleven Östberg) gör sin uppvaktning för m:ll Jeanne (eleven Jacobsson). Men hertigen måste naturligtvis hafva en flicka af börd och juveleraren Coquebert, som ämnar sin son en hemgift af 200,000 francs, bortgifver ej hans hand åt någon flicka, som ej medför en lika stor förmögenhet; de båda flickornas kärlek är således hopplös. Markisinnan de Berville (eleven Linderoth) som är rätta modren till en af Galuchets flickor, har emellertid lyckats upptäcka sitt barns vistelseort och skyndar till den fattige arbetarens boning för att af honom reklamera sin dotter. Men denne som ej vet hvilkendera af de båda är hans eller markisinnans barn vägrar att skilja sig från någondera, och de båda flickorna vilja ej heller öfvergifva sin älskade far. Markisinnan hotar med rättegång och Galuchet beslutar att fly med sina barn, för att undgå markisinnans anspråk. Planen till flykten är redan uppgjord, men tillintetgöres genom upptäckten att Jeannot är markisinnans dotter, hvarom man förvissas genom ett födelsemärke. Hertigen af Blansac, som nyss för sin kärlek till Jeannot brutit en förnäm förbindelse, möter nu intet hinder att erbjuda markisinnan Bervilles dotter sin hand, och juveJeraren Coquebert ger med nöje sitt bifall till sin sons förbindelse med Jeanne, sedan markisinnan gifvit henne en hemgift af 200,000 fr. Hufvudrollerna utfördes ganska tillfredsställande af demoisellerna Jacobsson och Kindabl, hvilka båda visade goda anlag och en hos debutanter mindre vanlig ledighet, eller så kallad teatervana. Eleven Östbergs hållning var deremot mindre lycklig; isynnerhet borde han undvika vissa skakningar och svängningar med hufvudet, som på åskådaren gjorde ett mindre fördelaktigt intryck. De öfriga rollerna voro för obetydliga, för att af deras utförande bedöma de debuterandes anlag och förmåga.