,Hvad, min kusin? I går förtjusade ni alla med ert
briljanta humör; i dag ämnar ni göra det med tårar.
Regina ville försöka ett svar, men orden dogo på hen-
nes läppar.
Stjernros iakttog det gynnande ögonblicket då han fann
henne ensam...
Regina! fortfor han. Ni är ej lycklig! Jag har sett
det. Hemlig smärta genomskimrar larfven af den gläd-
tighet, ni antagit. Iaf förtroende för en så nära slägting,
som jag ärl,
Min kusin! Olyckan har förföljt mig från min barn-
dom, och det förundrar er, att jag i hemlighet lemnar min
sorg deröfver fritt lopp..?
Nej, Regina! Jag har hört att tårar lindra smärtan.
Qvinnan låter så sin sorg upplösas; mannen måste inne-
sluta den i sitt hjertal
O, ert kön, Stjernros! har stora företräden framför
vårt! Vore jag man, skulle svärdet skaffa mig rätt ...
Skulle längesedan hafva skett, om jag ej fruktat att
med detsamma såra en dyrbar väns hjerta. Jag har ge-
nomträngt er hemlighet. Ja, Regina, af min egen smärta
känner jag skälet till er. Vi älskade begge, och begge äl-
ska vi utan hopp. Vi äro olyckskamrater, låtom oss blifva
hvarandras förtrogne! Höj er öfver ert kön... besegra
den blygsamhet, som binder qvinnans tunga, när fråga
blir om att tillstå sin kärlek, och att hon älskar utan
hopp. Ni älskar Bernhard, och jag den tjusande Elisa-
beth... Regina! ni gråter, mitt öga förblir torrt.
I samma ögonblick blef Reginas det äfven. I blinken
anade hon den nya fara, som nalkades ... Stjernros hade
upptäckt hennes passion... Mången annan kunde det
kanske lika lätt ... tilläfventyrs prinsen sjelf — och hon
återsjunka i sitt förra intet, just då allt smickrade hennes
hopp med att, om Fredrik uppstege på Sveriges tron, hon
skulle blifva den allena styrande!
I en hast uttorkade tårarna, hon blef densamma, hon
alltid tillförene varit, kall, beräknande. Hon insåg, att,
för att ej löpa fara att upptäckas, måste hennes förhål-
lande till prinsen anförtros åt Stjernros, hennes fördel
blifva hans. Hvilken lycka, om hon åt sitt parti kunde
förvärfva en så dyrbar politisk vän. För detta ändamål