PROFESSOR S. LOVENS SJETTE
FÖRELASNING.
(Forts. fr. Lördagsbl.)
Det omnämndes, att lavans öfversta yta temligen
hastigt stelnar, men den undre blott helt långsamt.
Vid antagande af denna fasta form, som blir en följd
af afkylingen, skilja sig de olika delar, hvaraf lavan
bestär, och samla sig till krystaller. Vid hastig af-
kylning uppstår en glaslik kropp, vid långsam dere-
mot bildas regelbundna krystaller, i form af stora
intill hvarandra stående prismatiska pelare. Det-
samma inträffar när lavan är ingjuten i remnor och
klyftor och får i stillhet kallna; men då ligga dessa
pelare tvärsöfver klyftans bredd, ty de bildas alltid
vinkelrätt mot afkylningsytorna. Lavan är ingen
viss bergart, utan kan bestå af olika; den är ej en
gång densamma under ala tider vid en och samma
vulkan. Men vid denna skiljaktighet mellan de berg-
arter, hvilka sammansätta lavan, råder dock så myc-!
ken likhet i kemiska beståndsdelar — synnerligast
genom kiseljordens närvaro — att vi kunna betrakta
de bergarter, hvilkas framträdande ur jorden i smält
tillstånd vi ock bevittnat, på detta vis kommit i da-
gen. Sådane äro t. ex. basalt och en i Sverige fö-
rekommande, som kallas trapp, samt graniten.
I vårt land finnes ett berg, höjande sig öfver en
granitgrund. Dess nedersta del utgöres af lager af
alunskiffer, hvilken innehåller petrifikater och såle-
des aflagräts under vatten. På detta hvilar en massa
af en mörkgrå hård bergart, utan försteningar, cj i
vågräta lager, utan klyftad i lodräta temligen regel-
bundet kantiga pelare, som i alunskifferns närhet
hafva en slaggig yta. då deremot alunskifferns öfre
yta förlorat sin brännbarhet, blifvit så hård, att den
eldar för stål. Der är vid foten en djup klyfta,
hvarest man kan se den öfverliggande bergarten fort-
sättas nedåt mot djupet och alunskiffern på båda
sidor om denna fortsättning hafva sina tunna skif-
ferblad böjda uppåt. Det förut antydda lemnar då
ledning för att bedöma detta bergs uppkomst. Alun-
skiffern lade sig på den hafsbotten, som graniten
bildade; denna grund remnar af vulkaniska krafter,
en glödande lavamassa rusade upp, bröt sig genom
den ännu temligen mjuka alunskiffern, hvars lager
blott vid beröringen böjde sig uppåt, den vulkani-
ska massan göt sig öfverst. Nära derintill är ett
annat, der denna hårda täta bergart betäcker sand-
sten — också afsatt under vatten — som är mör-
bränd och vid beröringsytan med trappen förklyftad
i små vertikala prismer med många tvärklyftor, all-
deles sådan, som sandstenen biir, när den, uppmu-
rad till masugnsställ, länge utsättes för stark hetta
utan att smälta.
Detta är förhållandet med Hunne- och Halleberg
i Westergöthland. Berzelius, Hisinger och Sef-
ström hafva tydt deras uppkomst, och prof. visade
genom att med en teckning af det ena sammanställa
en annan af Vesuvius, huruledes samma likhet an-
tyder samma bildningssätt.
Man märker stundom vid sprängning i granitberg
detta afbrutet af en annan mörk gång; der trappen
visar sin prismatiskt-krystalliniska textur. Derafär
klart, att i den remnade graniten en smält lavalik
massa gjutit sig och bildat den mörka gången. Man
kan se detta nära Carlberg, vid befästningsarbetena
ofvan Bomsjön. Ofta träffas gångar ej fyllde med
trapp utan åter med granit. Stundom antager denna
nya grenitgång en annan firg, allt efter som den
ena af dess mineralier är öfvervägande, men i den-
na gång ligga stycken inneslutna af den granit, hvaraf
den stora kullen består. Det finnes således äldre
och vnere granit, men är alltid, jemte trapp och