u— —— OO I mV mm mnmnirijinirn ne — — — — —VNVNAA—A—AOS FF NV? OO SOS LL
skarpsynthet skulle upptäcka hennes nästan odöljbara bö-
jelse för Bernhard. Denna ängslan blef nu öfverflödig ..-
Friherrinnan hade nu sjelf ålaggt henne att söka fängsla
honom, och om de känslor, hon visade, voro hycklade
eller ej, angick alldeles icke hennes klient.
Men, huru vinna sitt mål? Djupa suckar pressade sig
fram ur hennes bröst... och de bilder, som nattligen för-
drifvit sömnen från hennes läger, framträdde ånyo.
Framför henne stod än den bleka, svartklädda friberr-
innan, hvars hämndlystna blickar genomskådat prinsessan,
som väl ej undandragit den olyckliga sin nåd, men ska-
skades af dess hemska anblick och den eviga svarta dräg-
ten. Hvad har också olyckan att skaffa bland lyckans
gyckelbilder? Hon ropar ju der förgifves, som i en öcken:
Vänta, vänten! Lyckan vänder fort sin lanterna! J fröj-
den eder på er egen graf! J skolen snart följa i de förra
gäckade, försjunkna offrens ställe!
Friherrinnan blef mera sällan befalld till prinsessan,
knappast oftare, än man utan onåd kunde undvika henne.
Så h de skett den föregående aftonen.
Det var, som hade hon hellre lidit, ja, njutit af sina
outsägliga qval i den krets, der Bernhard vistades, än
hon för sitt lugn afhållit sig derifrån...
Att åsynen af vår sällhets mördare, om ock oskyldig,
skall på nytt med hvassa klor upprifva hjertats sår, är
gilvet, cech måste ursäktas den svaga menniskonaturen,
men... söker hon annan hämnd än undvikandet af den-
nes åsyn, så förvandlar hon sig sjelf till en Erinnys, som
på eget altar förbränner sig till aska.
Ån såg sig Regina bestormad af aila svartsjukans dä-
moner, såg den oskuldsfulla Elisabeth, den älskade, rid-
derlige Bernhard, och det förakt, de gemensamt hyste för
henne... allt i lifligaste bilder, som med tillhjelp af hen-
nes fantasi etsade sig in i. hennes hjerta...
Det blef henne omöjligt att återhålla sina tårar...
hon måste gilva dem fritt lopp, om ej hjertat skulle brista.
Hon satt så försjunken i smärta, alt hon ej märkte
en person gå i yttre rummet, och vaknade ej till besin-
ning förr, än han fattade i låset...
Hastigt borttorkade hon tårarne och såg upp -..-
Det var Stjernros.