HAGLIATIUIHA VIL FTIRDUAR TIK MIL LILL rf pande häraf gifves troligen ingen annan utväg, än att arbetet inskränkes, vare sig på det sätt, de två stånden föreslagit, till blott en gren af den gällande brottmålslagen (vissa klasser af brott), eller ock till mindre genomgripande ändringar af denna lag i dess hela omfång. Med anledning häraf har justitieombudsmannen, under åberopande af de två ståndens formligen beslutna, af talrika röster understödda önskan, hos Kongl. Maj:t gjort en underd. hemställan, som likväl väsendtligen afviker från dessa stånds beslut, så vidt vi kunnat fatta desamma. Den underd. hemställan lyder så: patt efter de två ståndens formligen beslutna, men af talrika röster för öfrigt understödda Önskan föreslå till nästa riksdag ett sådant straffsystem, hvari upptagas lämpligare, strängare, äfven afflikliva straff på de brott, som pefter införande af nyare mildringar befunnits tilltaga och således behöfva att strängare bestraffas (?), samt att derjemte låta utarbeta den begärda serskilda författningen om stöld och rån, bedrägeri och förfalskning; hvarjemte justitieomb., under anhållan, att ett så beskaffadt arbete måtte uppdragas åt lagberedningen, tillkännagifvit, det han dermed icke annorlunda frånginge sin förut åberopade inom lagberedningen yttrade mening om anställande af en revision öfver hela den nu gällande brottmålslagen, än att han dermed nu ej kunde förena tanken att använda samma straffsystem (ensamhetsfängelsesystemet), som då var i fråga, utan måste äfven för sådant fall stanna vid: sitt nyss ofvan framställda förslag. Detta understödjes och beundras af hr Theorells vän, naturligtvis Tidens redaktör. Der betygas en synnerlig fägnad öfver, att justitieombudsmannen delar den af Tidens patroner förut yttrade mening, att sedan rikets ständer numera förklarat, det de icke godkänna det af lagberedningen eller af lagutskottet afgifna förslaget till strafflag, men ej desto mindre anslagit medel till lagberedningens fortsatta verksamhet, denna verksamhet också borde följa den rigtning, som nationens ombud anvisat åt densamma. Det vore alldeles ändamålslöst, att arbetet skulle fortgå just efter de af nationens ombud i grumdlagsenlig ordning redan förkastade grunderna. Huru i hög grad otilifredsställande det skulle vara om frågan om lagverkets förbättring kommer att stå på samma punkt, finner man, säger Tiden, redan af den allmänna öfvertygelsen, att partiella förbättringar i våra lagar äro af ett verkligt och trängande behof påkallade, hvarom intet vidare bevis fordras än den starkt tilltagande brottsligheten,. Kan det då frågar Tiden vidare — vara att motsvara svenska folkets rättmätiga anspråk, om man i sin ensidiga anhänglighet för ett helt system vidblifver detsamma? Hr v. Hartmansdorff och hans parti, hvilka tillförene icke tålt att höra omtalas folkets önskningar och i allt varnat regeringen att icke gifva vika för detsammas röst, hafva, såsom läsaren finner, undergått en fullkomlig förvandling, då de nu träda upp och föra folkets talan med all möjlig ifver. När det gäller pröfning af ett arbete, hvarpå blifvit använde tiotal år och betydliga kostnader, samt i grunderna hvaraf alla sakkunniga auktoriteter och föregående ständer instämt, då förtjenar det icke något betänkande att lemna hela detta lagverk åsido, utan granskning; man måste underkasta sig detta, mena hr v. Hartmansdorff och hr Theorell, då nationens ombud, då psvenska folket fordrar så. Sådant språk har man väl aldrig försport från det hållet. Vi minnas t. ex. frågan om den lika arfsrätten, hvilken alla tre ofrälse stånden vid 1845 års riksdag beslutat, i öfverensstämmelse med deras sedan flera år derom uttalade önskningar: då förtjenade — så ropade man från samma håll — svenska folkets röst icke afseende; då skulle ett regeringens bifall till denna röst vara en ytterlig svaghet, som måste medföra de vådligaste följder. Så har hr v. Hartmansdorff alltsedan predikat och kommer utan tvifvel att fortfarande så göra i alla frågor, der borgareoch bondeståndens önskningar vinna öfvervigt och understödjas af presteståndet. De tre stånden lära väl, efter nämnde herrars mening, icke representera svenska folket. — Letat cest moi, sade Ludvig XIV — ,4deln med presterna, det är Svenska folkety, mera våra politiska jesuiter och macchiavellister. Att adelns och presteståndets ifrågavarande beslut icke hafva någon officiel betydelse är af hr Theorell medgifvet. Oss synes det till och med som vore det just ett åsidosättande af lag, att ens tillerkänna dessa beslut någon slags giltighet. I skrifvelse d. 22 Maj 1845 hafva rikets då församlade ständer, med erkännande af behofvel utaf en ny brottmålslag, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmält, att, ehuru de ej medhunnit att fullständigt granska förslagen till ny strafflag samt lag om verkställighet af fängelsestraff, de likväl pröfvat och gillat åtskillige uppgifna hufvudgrunder,, hvarpå den föreslagna lagstiftningen hvilade. Berörde beslut måste enligt lag gälla för rikets ständers intill dess det blir i behörig ordning upphäfdt, d.v.s. intill dess rikets ständer eller minst tre stånd endera uttryckligen ändra samma beslut, eller fatta ett deremot stridande. Så har ännu icke skett. Hr v. Hartmansdorff må så mycket han vill benämna adeln och presteståndet för rikets ständer; deras önskningar förmå dock icke rubba giltigheten af föregående ständers i grundlagsenlig ordning fattade beslut. Återstår att undersöka hvad moraliskt afseende adelns och presteståndets förenämnde beslut må förtjena. Detta beror naturligtvis på giltigheten af grunderna för det antagandet, att någon förändring i samma beslut icke kan i framtiden väntas. Det är väl sannt — yt-—E —-—A mh tr Am AA rr ÖH PA amn fa OO Ya rr Ct ee tre mn AA mm AY OO OR nm ÖÅ me Nm -—VS — -—-— ev Er -— mm Rn trar hr Theorell — yatt motviljan för lagförslaget, hos de flesta ännu föga grundad på kännedom af dess öfriga innehåll. förnämligast