HAGLIATIUIHA VIL FTIRDUAR TIK MIL LILL rf
pande häraf gifves troligen ingen annan ut-
väg, än att arbetet inskränkes, vare sig på
det sätt, de två stånden föreslagit, till blott
en gren af den gällande brottmålslagen (vissa
klasser af brott), eller ock till mindre ge-
nomgripande ändringar af denna lag i dess
hela omfång.
Med anledning häraf har justitieombudsman-
nen, under åberopande af de två ståndens
formligen beslutna, af talrika röster understöd-
da önskan, hos Kongl. Maj:t gjort en underd.
hemställan, som likväl väsendtligen afviker från
dessa stånds beslut, så vidt vi kunnat fatta
desamma. Den underd. hemställan lyder så:
patt efter de två ståndens formligen beslutna,
men af talrika röster för öfrigt understödda
Önskan föreslå till nästa riksdag ett sådant
straffsystem, hvari upptagas lämpligare, strän-
gare, äfven afflikliva straff på de brott, som
pefter införande af nyare mildringar befunnits
tilltaga och således behöfva att strängare be-
straffas (?), samt att derjemte låta utarbeta
den begärda serskilda författningen om stöld
och rån, bedrägeri och förfalskning; hvarjemte
justitieomb., under anhållan, att ett så beskaffadt
arbete måtte uppdragas åt lagberedningen, till-
kännagifvit, det han dermed icke annorlunda
frånginge sin förut åberopade inom lagbered-
ningen yttrade mening om anställande af en
revision öfver hela den nu gällande brottmåls-
lagen, än att han dermed nu ej kunde förena
tanken att använda samma straffsystem (en-
samhetsfängelsesystemet), som då var i fråga,
utan måste äfven för sådant fall stanna vid:
sitt nyss ofvan framställda förslag.
Detta understödjes och beundras af hr Theo-
rells vän, naturligtvis Tidens redaktör. Der
betygas en synnerlig fägnad öfver, att justitie-
ombudsmannen delar den af Tidens patroner
förut yttrade mening, att sedan rikets ständer
numera förklarat, det de icke godkänna det af
lagberedningen eller af lagutskottet afgifna för-
slaget till strafflag, men ej desto mindre an-
slagit medel till lagberedningens fortsatta verk-
samhet, denna verksamhet också borde följa den
rigtning, som nationens ombud anvisat åt den-
samma. Det vore alldeles ändamålslöst, att
arbetet skulle fortgå just efter de af nationens
ombud i grumdlagsenlig ordning redan förka-
stade grunderna. Huru i hög grad otilifreds-
ställande det skulle vara om frågan om lag-
verkets förbättring kommer att stå på samma
punkt, finner man, säger Tiden, redan af den
allmänna öfvertygelsen, att partiella förbät-
tringar i våra lagar äro af ett verkligt och
trängande behof påkallade, hvarom intet vidare
bevis fordras än den starkt tilltagande brotts-
ligheten,. Kan det då frågar Tiden vidare —
vara att motsvara svenska folkets rättmätiga
anspråk, om man i sin ensidiga anhänglighet
för ett helt system vidblifver detsamma?
Hr v. Hartmansdorff och hans parti, hvilka
tillförene icke tålt att höra omtalas folkets
önskningar och i allt varnat regeringen att icke
gifva vika för detsammas röst, hafva, såsom
läsaren finner, undergått en fullkomlig för-
vandling, då de nu träda upp och föra folkets
talan med all möjlig ifver. När det gäller
pröfning af ett arbete, hvarpå blifvit använde
tiotal år och betydliga kostnader, samt i grun-
derna hvaraf alla sakkunniga auktoriteter och
föregående ständer instämt, då förtjenar det
icke något betänkande att lemna hela detta
lagverk åsido, utan granskning; man måste un-
derkasta sig detta, mena hr v. Hartmansdorff
och hr Theorell, då nationens ombud, då
psvenska folket fordrar så. Sådant språk har
man väl aldrig försport från det hållet. Vi
minnas t. ex. frågan om den lika arfsrätten,
hvilken alla tre ofrälse stånden vid 1845 års
riksdag beslutat, i öfverensstämmelse med de-
ras sedan flera år derom uttalade önskningar:
då förtjenade — så ropade man från samma
håll — svenska folkets röst icke afseende; då
skulle ett regeringens bifall till denna röst
vara en ytterlig svaghet, som måste medföra
de vådligaste följder. Så har hr v. Hartmans-
dorff alltsedan predikat och kommer utan tvif-
vel att fortfarande så göra i alla frågor, der
borgare- och bondeståndens önskningar vinna
öfvervigt och understödjas af presteståndet. De
tre stånden lära väl, efter nämnde herrars me-
ning, icke representera svenska folket. — Letat
cest moi, sade Ludvig XIV — ,4deln med
presterna, det är Svenska folkety, mera våra
politiska jesuiter och macchiavellister.
Att adelns och presteståndets ifrågavarande
beslut icke hafva någon officiel betydelse är af
hr Theorell medgifvet. Oss synes det till och
med som vore det just ett åsidosättande af lag,
att ens tillerkänna dessa beslut någon slags giltig-
het. I skrifvelse d. 22 Maj 1845 hafva rikets då
församlade ständer, med erkännande af behof-
vel utaf en ny brottmålslag, hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anmält, att, ehuru de ej med-
hunnit att fullständigt granska förslagen till ny
strafflag samt lag om verkställighet af fängelse-
straff, de likväl pröfvat och gillat åtskillige upp-
gifna hufvudgrunder,, hvarpå den föreslagna
lagstiftningen hvilade. Berörde beslut måste
enligt lag gälla för rikets ständers intill dess
det blir i behörig ordning upphäfdt, d.v.s. in-
till dess rikets ständer eller minst tre stånd
endera uttryckligen ändra samma beslut, eller
fatta ett deremot stridande. Så har ännu icke
skett. Hr v. Hartmansdorff må så mycket
han vill benämna adeln och presteståndet för
rikets ständer; deras önskningar förmå dock
icke rubba giltigheten af föregående ständers i
grundlagsenlig ordning fattade beslut.
Återstår att undersöka hvad moraliskt af-
seende adelns och presteståndets förenämnde
beslut må förtjena. Detta beror naturligtvis på
giltigheten af grunderna för det antagandet, att
någon förändring i samma beslut icke kan i
framtiden väntas. Det är väl sannt — yt-
-—E —-
-—A mh tr Am AA -
- rr ÖH PA - amn fa -
OO Ya
- rr Ct ee tre mn AA mm AY OO OR
nm
ÖÅ me Nm -—- - VS — -—-—
ev Er
-— - mm Rn
trar hr Theorell — yatt motviljan för lagför-
slaget, hos de flesta ännu föga grundad på kän-
nedom af dess öfriga innehåll. förnämligast
-