nEders majestäts trogna stad... Eders majestäts trogna stad ... Och dermed var det slut. När kung Carl märkte att intet vidare ville blifva af, tog han ordet: Min käre borgmästare! Hvad en konung har rätt att fordra, och mest värderar, är kärlek, i förbund med trohet och lydnad. J, min gode stad Christinehamns redlige borgare, hafven bevist mig detta; hvaröfver jag ock nu förklarar eder mitt nådiga välbehag. Man har berättat mig, att j ernat taga emot mig utanför staden; men tiden var icke lämplig. I middag väntar jag prinsessan, j kunnen taga emot henne i stället ! Af dessa konungens milda ord vältades en svår tyngd från borgmästarens bröst, och sedan första häpnaden vikit, öfver att se sig ansigte mot ansigte med ett jordiskt majestät, som Carl XII:s, hann han till och med så långt, att ban med temmelig ledighet kunde besvara kungens frågor om tillståndet i staden och orten deromkring. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Enligt kungens önskan var det naturligt, att man skulle uppbjuda all sin förmåga alt fira prinsessans ankomst Också emottogs hon på det högtidligaste. På sin frus inrådan... hon tyckte det vara synd om ett sådant arbete... höll borgmästaren, med högst få förändringar, det tal för prinsessan, hviiket han bordt hålla för kungen, och satte hennes tålamod på ett icke obetydligt prof. derigenom att hon tvingades, att i temligen stark köld och med leende mine afhöra upprepandet af bragder dem hon aldrig trott sig om att kunna utföra, och förut sägelserna om en förmälning, långt lyckligare än den, hvar: bittra frukter hon redan börjat smaka, då hon i ställe längtade att få omfamna sin det oaktadt älskade Fredrik och komma in i ett varmt rum. Hon såg också sin ståtliga gemål till häst komma fö! att emoltaga henne, men talet... måste hon höra till slut ehuru hon önskade både tal och talare sin kos, ända di! der pepparen veser. Andteligen intågade hon i staden, med prinsen vid sir sida, vagnen omgifven al stadens borgerskap, och företrädc al dess fruntimmer.