nEders majestäts trogna stad... Eders majestäts trogna
stad ...
Och dermed var det slut.
När kung Carl märkte att intet vidare ville blifva af,
tog han ordet:
Min käre borgmästare! Hvad en konung har rätt att
fordra, och mest värderar, är kärlek, i förbund med tro-
het och lydnad. J, min gode stad Christinehamns redlige
borgare, hafven bevist mig detta; hvaröfver jag ock nu
förklarar eder mitt nådiga välbehag. Man har berättat
mig, att j ernat taga emot mig utanför staden; men tiden
var icke lämplig. I middag väntar jag prinsessan, j kun-
nen taga emot henne i stället !
Af dessa konungens milda ord vältades en svår tyngd
från borgmästarens bröst, och sedan första häpnaden vikit,
öfver att se sig ansigte mot ansigte med ett jordiskt ma-
jestät, som Carl XII:s, hann han till och med så långt, att
ban med temmelig ledighet kunde besvara kungens frågor
om tillståndet i staden och orten deromkring.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Enligt kungens önskan var det naturligt, att man skulle
uppbjuda all sin förmåga alt fira prinsessans ankomst
Också emottogs hon på det högtidligaste.
På sin frus inrådan... hon tyckte det vara synd om
ett sådant arbete... höll borgmästaren, med högst få förän-
dringar, det tal för prinsessan, hviiket han bordt hålla för
kungen, och satte hennes tålamod på ett icke obetydligt
prof. derigenom att hon tvingades, att i temligen stark
köld och med leende mine afhöra upprepandet af bragder
dem hon aldrig trott sig om att kunna utföra, och förut
sägelserna om en förmälning, långt lyckligare än den, hvar:
bittra frukter hon redan börjat smaka, då hon i ställe
längtade att få omfamna sin det oaktadt älskade Fredrik
och komma in i ett varmt rum.
Hon såg också sin ståtliga gemål till häst komma fö!
att emoltaga henne, men talet... måste hon höra till slut
ehuru hon önskade både tal och talare sin kos, ända di!
der pepparen veser.
Andteligen intågade hon i staden, med prinsen vid sir
sida, vagnen omgifven al stadens borgerskap, och företrädc
al dess fruntimmer.