lösa skonerten Aktiv i Malmö, har deremotinmön-
lstrat och afseglade den 8 dennes.
I . KUNGLIGA TEATERN.
; Zigenerskan, operett af Balfe.
Det gifvas sceniska verk, som intressera genom
en poetisk id, hvilken såsom en osynlig tråd är
I väfd genom det hela, andra åter, som fängsla del-
Itagandet genom originellt tänkta, energiskt tecknade
I karakterer. Till en lägre art höra de dramer, som
I blott äro anlagda på invecklade och omvexlande si-
tuationer, och endast underhålla genom att reta ny-
fikenheten; sedan denna blifvit stillad, qvarblifver
intet intryck, emedan hvarken tanken eller känslan
I funnit någon sysselsättning. Till denna ordning anse
I vi ock Zigenerskan böra räknas, på skäl, som vi
I nedanföre skola uppgifva. Styckets handling är i
I korthet följande:
En egendomsherre i England, grefve Alban (hr
Uddman), har en liten dotter, Arlina, den han äl-
Iskar på det ömmaste. Han är nära att förlora
henne genom ett rofdjur, hvarifrån hon dock räddas
af en ung ädling, som kallar sig Thomas (hrr Gän-
ther och Strandberg), och hvilken politiska skäl tvinga
att hålla sig dold; men under det fadren öfverlem-
nar sig åt glädjen att hafva återfått sin dotter,
bortröfvas hon af en zigenarhöfding (hr Walin). Den
landsflyktige Thomas förenar sig med zigenarhorden,
och sedan flickan Mifvit fullvuxen, uppkommer ett
ömt förhållande mellan båda. Detta gynnas dock ej
af hordens Drottning (m:ll Fundin), som sjelf har
afsigter på den unge mannen, och vid lägligt tillfälle
tillställer så, att flickan blir anklagad för stöld.
Hon inställes för domaren, hvilken snart igenkänner
henne såsom sin länge begråtna dotter, och sedan
Thomas dokumenterat sin härkomst, samtycker den
gamle till deras förening.
Man finner, att intresset i denna librett hufvud-
sakligen stadnar vid expositionen, som upptager 4:sta
akten och hvars pikanta tilldragelser följa tätt på
hvarandra. I 2:dra akten, som med föga lifliga fär-
ger skildrar zigenarlifvet, förekommer nästan ingen
handling, och den dramatiska knutens lösning, hvil-
ken hufvudsakligen upptager 3:dje akten, gör den
4:de egentligen öfverflödig; det ringa som förekom-
mer i sistnämde akt, hade nemligen gerna kunnat
ske i den nästföregående. Pjesens största fel som
teaterstycke är väl dock dess brist på den roman-
tiska färg, som ämnet både erfordrar och gifver vid
handen. Detta gör stycket ock föga tacksamt för
den musikaliska behandlingen och hr Balfe lärer ej
vara rätta mannen till att skapa af intet. Den ef-
fekt, som han med detta arbete icke dessmindre lyc-
kats frambringa, lärer mestadels få tillskrifvas den
teaterpraxis, den väl använda kännedom af vissa
vokaleffekter som denna musik röjer, äfvensom kom-
positionen tillkännager en öfvad harmoniker, en in-
strumentalist med rutin och erfarenhet. Vi vilja
ej uppehålla oss vid hr B:s märkbara brist på upp-
finning — ty denna kraft tyckes vara på god väg
jatt dö ut — men han synes nästan lika mycket
sakna talang att på ett smakfullt sätt drapera ide-
erna, förmåga att vara ny i deras behandling, om
ock ej i deras invention. TI detta afseende uthärdar
hr Balfe, enligt vår åsigt, icke jemförelsen med ät-
skilliga andra nyare tonsättare, t. ex. Lortzing och
Flotow, och hvad han åstadkommit, kan visserligen
ingifva oss aktning för hans studier, men ringa nöje
af deras resultater.
M:lle Berwald har som Arlina vunnit ett ovan-
ligt bifall. Också gifver hon rollen med ett natur-
ligt anspråkslöst behag, som ej kan förfela ett för-
delaktigt intryck, ehuru hennes spel visserligen ännu
ej har nog säkerhet och hållning, för att egentligen
kunna kallas artistiskt. Hennes sång eger både mu-
sikaliskt uttryck och färdighet; bland hennes mest
lyckade momenter nämna vi cavatinan och duetten
i 2:a akten samt den rätt melodiska visan vid slu-
tet af samma akt; äfven den i sig sjelf något ab-
surda arian (i sista aktens final), som stundom an-
tar cgenskap af en vokalism, bör räknas hit: mille B.
utvecklar mycken färdighet i detta nummer; vi an-:
märka blott hennes något forcerade ton-ansats, som :
ännu stundom är märkbar. — M:lle Fundin gifver
Zigenardrottningen med kons-qvens, ehuru hon ej!
inlägger någonting särdeles imposant i partiet. Hon
förtjenar loford för sin aria i 2:a akten, hvilken är
den enda arian i denna opera, som förtjenar denna
benämning. — Hr Gäuänther sjunger sitt merendels
föga melodiska parti på ett förträffligt sätt, och har
derför skördat stort bifall. Vi nämna i detta hän-
seende cavatinorna i 4:a och 4:e akterna, duetten i
2:a m. m. ÅAfven hr Strandberg, hvars vackra röst
mycket lyfter den naturliga känsla han här inlägger
i sitt föredrag, har funnit allt erkännande. Hr Wa-
lin ger höfdingen alltigenom med mycken energi och
lif, samt har utan tvifvel väsendtligen bidragit till
den lycka operetten härstädes gjort. Bland flera
nummer, hvari han utmärker sig, nämna vi terzet-
ten i sista akten, en bland operans mera lyckadel
partier. Hr Uddman är som Alban rätt väl på sin
plats, dock mindre i 1:a akten än i de 2 sista, der
han förtjenar beröm för sin cavatina (med klarinett-
solo), som äfven kan räknas till de bättre numren i
operan. — Hr Lundberg (Albans brorson) har ett
föga tacksamt parti; han visar sig ock föga tacksam l:
mot detsamma. Hr L., som onekligen alltid lägger
en viss liflighet i sång och aktion, borde dock egna
något mera nit åt sina säångstudier, och isynnerhet
bortlägga ett visst manår att framstöta tonerna, som
är störande för det melodiska uttrycket.
De af hr Petterson arrangerade balletterna äro
karakteristiska och omvexlande. M:lle Norbergs ut-
märkt vackra och behagfulla soli tillvunno henne en
allmän acklamation. Äfven hr Theodor bör i detta
afseende nämnas med beröm, och att hr Petterson
sjelf var ypperlig i en burlesk dans, behöfver väl
knappast sägas. — Körerna äro inöfvade med om-
sorg, och vittna i denna, såsom i flera föregående
operor, om ett ospardt nit hos teaterns chormästare,
br Wennbom. —U—
a
(Insändt.)