lösa skonerten Aktiv i Malmö, har deremotinmönlstrat och afseglade den 8 dennes. I . KUNGLIGA TEATERN. ; Zigenerskan, operett af Balfe. Det gifvas sceniska verk, som intressera genom en poetisk id, hvilken såsom en osynlig tråd är I väfd genom det hela, andra åter, som fängsla delItagandet genom originellt tänkta, energiskt tecknade I karakterer. Till en lägre art höra de dramer, som I blott äro anlagda på invecklade och omvexlande situationer, och endast underhålla genom att reta nyfikenheten; sedan denna blifvit stillad, qvarblifver intet intryck, emedan hvarken tanken eller känslan I funnit någon sysselsättning. Till denna ordning anse I vi ock Zigenerskan böra räknas, på skäl, som vi I nedanföre skola uppgifva. Styckets handling är i I korthet följande: En egendomsherre i England, grefve Alban (hr Uddman), har en liten dotter, Arlina, den han älIskar på det ömmaste. Han är nära att förlora henne genom ett rofdjur, hvarifrån hon dock räddas af en ung ädling, som kallar sig Thomas (hrr Gänther och Strandberg), och hvilken politiska skäl tvinga att hålla sig dold; men under det fadren öfverlemnar sig åt glädjen att hafva återfått sin dotter, bortröfvas hon af en zigenarhöfding (hr Walin). Den landsflyktige Thomas förenar sig med zigenarhorden, och sedan flickan Mifvit fullvuxen, uppkommer ett ömt förhållande mellan båda. Detta gynnas dock ej af hordens Drottning (m:ll Fundin), som sjelf har afsigter på den unge mannen, och vid lägligt tillfälle tillställer så, att flickan blir anklagad för stöld. Hon inställes för domaren, hvilken snart igenkänner henne såsom sin länge begråtna dotter, och sedan Thomas dokumenterat sin härkomst, samtycker den gamle till deras förening. Man finner, att intresset i denna librett hufvudsakligen stadnar vid expositionen, som upptager 4:sta akten och hvars pikanta tilldragelser följa tätt på hvarandra. I 2:dra akten, som med föga lifliga färger skildrar zigenarlifvet, förekommer nästan ingen handling, och den dramatiska knutens lösning, hvilken hufvudsakligen upptager 3:dje akten, gör den 4:de egentligen öfverflödig; det ringa som förekommer i sistnämde akt, hade nemligen gerna kunnat ske i den nästföregående. Pjesens största fel som teaterstycke är väl dock dess brist på den romantiska färg, som ämnet både erfordrar och gifver vid handen. Detta gör stycket ock föga tacksamt för den musikaliska behandlingen och hr Balfe lärer ej vara rätta mannen till att skapa af intet. Den effekt, som han med detta arbete icke dessmindre lyckats frambringa, lärer mestadels få tillskrifvas den teaterpraxis, den väl använda kännedom af vissa vokaleffekter som denna musik röjer, äfvensom kompositionen tillkännager en öfvad harmoniker, en instrumentalist med rutin och erfarenhet. Vi vilja ej uppehålla oss vid hr B:s märkbara brist på uppfinning — ty denna kraft tyckes vara på god väg jatt dö ut — men han synes nästan lika mycket sakna talang att på ett smakfullt sätt drapera ideerna, förmåga att vara ny i deras behandling, om ock ej i deras invention. TI detta afseende uthärdar hr Balfe, enligt vår åsigt, icke jemförelsen med ätskilliga andra nyare tonsättare, t. ex. Lortzing och Flotow, och hvad han åstadkommit, kan visserligen ingifva oss aktning för hans studier, men ringa nöje af deras resultater. M:lle Berwald har som Arlina vunnit ett ovanligt bifall. Också gifver hon rollen med ett naturligt anspråkslöst behag, som ej kan förfela ett fördelaktigt intryck, ehuru hennes spel visserligen ännu ej har nog säkerhet och hållning, för att egentligen kunna kallas artistiskt. Hennes sång eger både musikaliskt uttryck och färdighet; bland hennes mest lyckade momenter nämna vi cavatinan och duetten i 2:a akten samt den rätt melodiska visan vid slutet af samma akt; äfven den i sig sjelf något absurda arian (i sista aktens final), som stundom antar cgenskap af en vokalism, bör räknas hit: mille B. utvecklar mycken färdighet i detta nummer; vi an-: märka blott hennes något forcerade ton-ansats, som : ännu stundom är märkbar. — M:lle Fundin gifver Zigenardrottningen med kons-qvens, ehuru hon ej! inlägger någonting särdeles imposant i partiet. Hon förtjenar loford för sin aria i 2:a akten, hvilken är den enda arian i denna opera, som förtjenar denna benämning. — Hr Gäuänther sjunger sitt merendels föga melodiska parti på ett förträffligt sätt, och har derför skördat stort bifall. Vi nämna i detta hänseende cavatinorna i 4:a och 4:e akterna, duetten i 2:a m. m. ÅAfven hr Strandberg, hvars vackra röst mycket lyfter den naturliga känsla han här inlägger i sitt föredrag, har funnit allt erkännande. Hr Walin ger höfdingen alltigenom med mycken energi och lif, samt har utan tvifvel väsendtligen bidragit till den lycka operetten härstädes gjort. Bland flera nummer, hvari han utmärker sig, nämna vi terzetten i sista akten, en bland operans mera lyckadel partier. Hr Uddman är som Alban rätt väl på sin plats, dock mindre i 1:a akten än i de 2 sista, der han förtjenar beröm för sin cavatina (med klarinettsolo), som äfven kan räknas till de bättre numren i operan. — Hr Lundberg (Albans brorson) har ett föga tacksamt parti; han visar sig ock föga tacksam l: mot detsamma. Hr L., som onekligen alltid lägger en viss liflighet i sång och aktion, borde dock egna något mera nit åt sina säångstudier, och isynnerhet bortlägga ett visst manår att framstöta tonerna, som är störande för det melodiska uttrycket. De af hr Petterson arrangerade balletterna äro karakteristiska och omvexlande. M:lle Norbergs utmärkt vackra och behagfulla soli tillvunno henne en allmän acklamation. Äfven hr Theodor bör i detta afseende nämnas med beröm, och att hr Petterson sjelf var ypperlig i en burlesk dans, behöfver väl knappast sägas. — Körerna äro inöfvade med omsorg, och vittna i denna, såsom i flera föregående operor, om ett ospardt nit hos teaterns chormästare, br Wennbom. —U— a (Insändt.)