Att ni i sorglig villa ser spöken midt på guds klara dag och strider från predikstolen mot väderqvarnar af alla slag. Att ni med sneglande öga ser synden bakom hvar fälld gardin, och afgrundens hemska flamma i hvarje gnistrande droppa vin. i Att glädjens himmelska magter i ni lyser i bann, likt påfven förr, och jagar de hulda chariter med kyrkolängderna bums på dörr. Detta är verkligen hvad man hviskar sinsemellan. För min del har jag svårt att tro på detta tal, lehuru jag visserligen gerna skulle önska att blifva rent af öfvertygad att det icke så förhåller sig! Jag lgör också allt hvad jag i min ställning förmår för latt söka leda folk på andra tankar rörande andemeningen af herr doktorns verksamhet. Handlar jag icke rätt häri?..... Afven ni, herr doktor, har, om jag icke misstager mig, varit ung, äfven ni har varit i Arkadien, der Amors myrtnar skugga för sommardagens värma och turturdufvor kuttra och silfyerbäckar svärma! Der drufvor lunden kransa, på eldig nektar rika, och jord och himmel vällust och salighet predika; Jag förutsätter att ni, herr doktor, har i alltför hög grad hvad fransmannen kallar une töte bien organiste ett väl inrättadt hufvud, för att icke bland andra förträffliga qvalifikationer äfven ega nog godt minne till att ännu erinra er denna glada lifvets vår; och jag förutsätter med säkerligen icke mindre rätt att ni är alltför högsinnad för att vara hypokrit och låtsa icke minnas den. Tillåt mig ytterligare med några ord framställa de grunder, hvarpå jag bygger min öfvertygelse, att vi för öfrigt, vi jordmenniskor, från sakens allmänna sida sedt, icke kunna vara dömda till pjunk och eviga klagopsalmer, utan tvärtom till att njuta vårt lif, att plocka de få rosor, som vVexa på vår stig, och se glada ut; denna öfvertygelse, i hvilken jag älskar tänka mig att vi begge fullkomligt harmoniera, jag och högvördige herr doktorn! Till exempel, låtom oss för ett ögonblick helt ogeneradt betrakta den lilla frågan om hvad man på hvardagsspråket kallar att taga sig ett glas! Ni, högvördige herr doktor, har nu en gång för alla en verldsbekant antipati för bränvinsbordet; å la bonne ,heure! jag båller icke på bränvinet. Ner med bränvinet, — det vill säga: icke ner i strupen! — å fanders med halfvan, pest öfver den lilla terzen!... Men hvarför skära allting öfver en kam? Hvarför skulle man icke derför kunna erkänna att ett ärligt godt glas arrackspunsch har sitt behag? (Det så kallade blåa bandet hos Lundbergs eller Uddesons är på min ära en ganska drickbar vara!) Hvarföre skulle icke en topas, kunna låta sig smulta af vid en god sigarr? Och drufvans klassiska must, Ide goda gudarnas gåälva, bryggd af den himmelska solen sjelf! Skulle det vara en synd, ett brott att föra till våra läppar den ambrosiska kalk, som en huld natur sjelf så vänligt räcker oss? Se denna drufva, som i eldigt skimmer fördunklar sjelfvaste rubinens brand! uti dess doft, säg om du ej förnimmer en vällukt från de sälla öars strand! Ej rosen sprider, ej orangens blomster ett aroma, så fint, så ljuft, så sött! En perla på din läpp... och rosenrödt ditt sinne klarnar upp, som nyss låg dödt, med nyfödt hopp, med leende hågkomster. Högvördige herr doktor, tillåt mig icke behöfva qväfva den tanken, att, ehvad folket än må säga, ni aldrig ett ögonblick hyst annan åsigt om denna sak, än just den som här tillfälligtvis äfven är min! Ni är ingen Bacchi prest, men ni låter likväl, som en sannt liberal och fördomsfri man, äfven gubben Noack lefva. Och, oss emellan sagdt, (i förtrolighet, högvördige herr doktor!) äfven om det nu ändtligen skulle för en enda gång på trehundrasextiofem dagar vara en liten smånätt, oskyldig — florshufyax, herre gud, hvad mer? I vänskapens krets, bland befryndade själar, der lifyet oss ger sina skönaste dikter, man väger ej glädjen på småsinnets vigter, man räknar ej glasen, likt penningens trälar! Man klingar och skrattar, och skämtar och fattar ånyo pokalen och sjunger: gutår! eyvviva sciampagna, eyviva Pamor! Så går det vill i krig, högvördige herr doktor! Och sedan, hvad följer? Med lekande drömbilder tankarna döfvas, förglömmande prosans skolmästareglosor; och kransad af Bacchus med murgrön. och rosor, man lemnas i Morphei armar att söfvas. Säll den som kan sofva, — 0, himmelska gåfva! — i jordlifvets tummel och strid och besvär! han syndar ej, han, såsom ordspråket lär. Tidning för Södermanland hari ett par numrer innehållit ett interessant föredrag al en magister Söderberg i Nyköpings prestoch lärareförening, angående Nyköpings skola. — Uti Westerås har en hr Dahleren med