Att ni i sorglig villa
ser spöken midt på guds klara dag
och strider från predikstolen
mot väderqvarnar af alla slag.
Att ni med sneglande öga
ser synden bakom hvar fälld gardin,
och afgrundens hemska flamma
i hvarje gnistrande droppa vin.
i Att glädjens himmelska magter
i ni lyser i bann, likt påfven förr,
och jagar de hulda chariter
med kyrkolängderna bums på dörr.
Detta är verkligen hvad man hviskar sinsemellan.
För min del har jag svårt att tro på detta tal,
lehuru jag visserligen gerna skulle önska att blifva
rent af öfvertygad att det icke så förhåller sig! Jag
lgör också allt hvad jag i min ställning förmår för
latt söka leda folk på andra tankar rörande andeme-
ningen af herr doktorns verksamhet. Handlar jag
icke rätt häri?.....
Afven ni, herr doktor, har, om jag icke misstager
mig, varit ung, äfven ni har varit i Arkadien,
der Amors myrtnar skugga
för sommardagens värma
och turturdufvor kuttra
och silfyerbäckar svärma!
Der drufvor lunden kransa,
på eldig nektar rika,
och jord och himmel vällust
och salighet predika;
Jag förutsätter att ni, herr doktor, har i alltför
hög grad hvad fransmannen kallar une töte bien
organiste ett väl inrättadt hufvud, för att icke bland
andra förträffliga qvalifikationer äfven ega nog godt
minne till att ännu erinra er denna glada lifvets
vår; och jag förutsätter med säkerligen icke mindre
rätt att ni är alltför högsinnad för att vara hypokrit
och låtsa icke minnas den.
Tillåt mig ytterligare med några ord framställa
de grunder, hvarpå jag bygger min öfvertygelse, att
vi för öfrigt, vi jordmenniskor, från sakens allmänna
sida sedt, icke kunna vara dömda till pjunk och
eviga klagopsalmer, utan tvärtom till att njuta vårt
lif, att plocka de få rosor, som vVexa på vår stig,
och se glada ut; denna öfvertygelse, i hvilken jag
älskar tänka mig att vi begge fullkomligt harmoni-
era, jag och högvördige herr doktorn!
Till exempel, låtom oss för ett ögonblick helt oge-
neradt betrakta den lilla frågan om hvad man på
hvardagsspråket kallar att taga sig ett glas! Ni,
högvördige herr doktor, har nu en gång för alla en
verldsbekant antipati för bränvinsbordet; å la bonne
,heure! jag båller icke på bränvinet. Ner med brän-
vinet, — det vill säga: icke ner i strupen! — å
fanders med halfvan, pest öfver den lilla terzen!...
Men hvarför skära allting öfver en kam? Hvarför
skulle man icke derför kunna erkänna att ett är-
ligt godt glas arrackspunsch har sitt behag? (Det
så kallade blåa bandet hos Lundbergs eller Udde-
sons är på min ära en ganska drickbar vara!) Hvar-
före skulle icke en topas, kunna låta sig smulta
af vid en god sigarr? Och drufvans klassiska must,
Ide goda gudarnas gåälva, bryggd af den himmelska
solen sjelf! Skulle det vara en synd, ett brott att
föra till våra läppar den ambrosiska kalk, som en
huld natur sjelf så vänligt räcker oss?
Se denna drufva, som i eldigt skimmer
fördunklar sjelfvaste rubinens brand!
uti dess doft, säg om du ej förnimmer
en vällukt från de sälla öars strand!
Ej rosen sprider, ej orangens blomster
ett aroma, så fint, så ljuft, så sött!
En perla på din läpp... och rosenrödt
ditt sinne klarnar upp, som nyss låg dödt,
med nyfödt hopp, med leende hågkomster.
Högvördige herr doktor, tillåt mig icke behöfva
qväfva den tanken, att, ehvad folket än må säga,
ni aldrig ett ögonblick hyst annan åsigt om denna
sak, än just den som här tillfälligtvis äfven är min!
Ni är ingen Bacchi prest, men ni låter likväl, som
en sannt liberal och fördomsfri man, äfven gubben
Noack lefva. Och, oss emellan sagdt, (i förtrolighet,
högvördige herr doktor!) äfven om det nu ändtligen
skulle för en enda gång på trehundrasextiofem da-
gar vara en liten smånätt, oskyldig — florshufyax,
herre gud, hvad mer?
I vänskapens krets, bland befryndade själar,
der lifyet oss ger sina skönaste dikter,
man väger ej glädjen på småsinnets vigter,
man räknar ej glasen, likt penningens trälar!
Man klingar och skrattar,
och skämtar och fattar
ånyo pokalen och sjunger: gutår!
eyvviva sciampagna, eyviva Pamor!
Så går det vill i krig, högvördige herr doktor!
Och sedan, hvad följer?
Med lekande drömbilder tankarna döfvas,
förglömmande prosans skolmästareglosor;
och kransad af Bacchus med murgrön. och rosor,
man lemnas i Morphei armar att söfvas.
Säll den som kan sofva,
— 0, himmelska gåfva! —
i jordlifvets tummel och strid och besvär!
han syndar ej, han, såsom ordspråket lär.
Tidning för Södermanland hari ett par num-
rer innehållit ett interessant föredrag al en
magister Söderberg i Nyköpings prest- och lä-
rareförening, angående Nyköpings skola.
— Uti Westerås har en hr Dahleren med