Innan kort, Carl, äro äfven våra räkningar qvittade..:
Hvad fadren utpressat, skall sonen betala med kapital och
ränta .. . Och jag, som fordom aldrig kunde räkna, som
skulle hafva blygts derför, ja, ansett såsom låg egnnnytta
atl granska en räkning... jag... hvem har tvingat mig
dertill...? Men... så går det för kungar, som vilja
störta sin adel! Hvar finna de sedan trohet? Förräderiet
skall oupphörligt lura bakom dem ... .
Och snart skall skådespelet vara slut!..-. Hvad han
dröjer, den som skall aflemna de slutliga remisserna:..
Kammartjenaren inkom och anmälde en resande från
Götheborg.
Släpp in honom... sedan får ingen tillträde.
Dittmar kastade sig i sin fåtölj, den främmande steg in.
Det var en kort, undersättsig karl, med ett tjockt
groft, koppärrigt ansigte. Den rödbruna färg, som kop-
porna qvarlemnat, hade väder och vind färgat än skarpare
Under djupa bugningar nalkades han Dittmar, som
utan att stiga upp, endast med en förnäm böjning på huf-
vudet besvarade hans helsning.
Jag infinner mig hos hans nåd för att aflemna slut-
remissen, till punkt och pricka på runstycket, och erhålls
räkningarne qvitteradep, sade den främmande, och upp
drog ur de stora fickorna på en vid sjömanskavaj den en:
guld- och silfverpåsen efter den andra, och ställde dem pi
bordet. :
Dittmar antydde med handen att ban skulle taga plats:
på en taburett vid bordsändsn.
Jag hoppas, det icke skall draga så långt på tider
med vår liqvid., yttrade han. ,Jag har redan öfverset
räkningarne. Eburu den indrägtiga handein nu måste upp
er det mig, att mitt obetydliga penningeförskot
ningen kunnat lemn bolaget en så verkliger
vacker vinst.
fan började räkna.
Under detta fästade den främmande skygga blickar på
Dittiar, liksom hade dennes insigt i handel och noggran
het i räkenskaper icke behagat honom, eller förefallit ho
nom oförmedade -...
Edra räkningar erkänner jag..., sade Dittmar och
doppade pennan, som för alt underskrifva, gjorde det lik:
vil icke, utan fortfor...
Visst felas här i denna post ett par tusen dalrar, och