Innan kort, Carl, äro äfven våra räkningar qvittade..: Hvad fadren utpressat, skall sonen betala med kapital och ränta .. . Och jag, som fordom aldrig kunde räkna, som skulle hafva blygts derför, ja, ansett såsom låg egnnnytta atl granska en räkning... jag... hvem har tvingat mig dertill...? Men... så går det för kungar, som vilja störta sin adel! Hvar finna de sedan trohet? Förräderiet skall oupphörligt lura bakom dem ... . Och snart skall skådespelet vara slut!..-. Hvad han dröjer, den som skall aflemna de slutliga remisserna:.. Kammartjenaren inkom och anmälde en resande från Götheborg. Släpp in honom... sedan får ingen tillträde. Dittmar kastade sig i sin fåtölj, den främmande steg in. Det var en kort, undersättsig karl, med ett tjockt groft, koppärrigt ansigte. Den rödbruna färg, som kopporna qvarlemnat, hade väder och vind färgat än skarpare Under djupa bugningar nalkades han Dittmar, som utan att stiga upp, endast med en förnäm böjning på hufvudet besvarade hans helsning. Jag infinner mig hos hans nåd för att aflemna slutremissen, till punkt och pricka på runstycket, och erhålls räkningarne qvitteradep, sade den främmande, och upp drog ur de stora fickorna på en vid sjömanskavaj den en: guldoch silfverpåsen efter den andra, och ställde dem pi bordet. : Dittmar antydde med handen att ban skulle taga plats: på en taburett vid bordsändsn. Jag hoppas, det icke skall draga så långt på tider med vår liqvid., yttrade han. ,Jag har redan öfverset räkningarne. Eburu den indrägtiga handein nu måste upp er det mig, att mitt obetydliga penningeförskot ningen kunnat lemn bolaget en så verkliger vacker vinst. fan började räkna. Under detta fästade den främmande skygga blickar på Dittiar, liksom hade dennes insigt i handel och noggran het i räkenskaper icke behagat honom, eller förefallit ho nom oförmedade -... Edra räkningar erkänner jag..., sade Dittmar och doppade pennan, som för alt underskrifva, gjorde det lik: vil icke, utan fortfor... Visst felas här i denna post ett par tusen dalrar, och