Då hon nalkades Ingrid aflägsnade sig mannen.
Kors i herrans namn, Ingrid! Hur hänger allt de
här tillsammans ? utropade hon. ,Sofver jag eller är ja
vaken ?) ;
Fullkomligt vaken! Om jag icke kände fruns tystlå
tenhet, skulle jag inte våga yppa det för frun... för si
det här är hvad man kallar statssaker, förstår frun...
hviskade Ingrid. Man vill godtgöra systern, för hva
man brutit mot brodern, så att han, när han kommer u
fängelset, ej må anställa klagomål öfver sitt lidande.
Den der herrn, Ingrid, med svarta sidenmasken ..
han, som föreställde brudgummens far... kan ni förklar
mig det, kära Ingrid?... Just när presten började vig
seln, gick han så häftigt ut, som om han varit ond, oci
kom inte igen alls, utan går ännu der ute i saln?...
Nej! svarade Ingrid; det kan jag icke.
Så till vida underrättad återvände Margreta till de öf
riga. Dessa hade varit mer vältaliga med ögonen än mer
läpparna. Alla trodde sig ha så mycket att säga hvarani
innan de träffades. Nu hade ödet tillåtit dem en lite
solblink af sammanvaro... och de voro stumma.
Hesselgren satt som han fruktat att tiden ville spring
bort för honom och han sökt att qvarhålla minuterna .-.
Prytz vågade ej tala... Maria led af en feberaktig oro .-
och presten vankade förundrad cch förlägen af och an p
solfvet.
Det tillsades att bordet var serveradt... och detta va
i allo inbjudande och praktfullt. Ingenting felades, uton
må!ron, hvilken vid vanliga bröllopsfester plägar sträck
sig långt nog. Uppassningen påskyndades... man måst
äta och dricka i fläng.
Snart gaf bullret af en framkommande vagn teckai
till uppbrott. Iesselgren blef dödsblek ... häftigt slö
kan svåger och syster i sina armar...
Ögonblicket är inne... vi måste skiljas... när skol
vi åter råkas?... I evigheten... Gud välsigne dig, mi
syster! Gud välsigne er båda! Glömmen er olycklig
bror, låten ej minnet af hans missöden ...
Den maskerade nalkades och lade sin hand på Pryt
zZCns arm...
Stödd på Ingrids och Margretas armar skred den half