Han kan ju rymman, sade Dittmar.
Det vill den karnaljen inte, var Fehmans svar.
Men man skulle ju kunna skicka bort den skurken. .
tillade Fahlström. Holländarne behöfva folk. Det ligger
just nu en holländsk skuta här i hamnen. Kommer har
väl till Batavia, så ska väl åtminstone vi ej hafva någo!
vidare ondt af honom, och sedan kan det heta att har
rTymt.,
Då vore det kanske bättre att man förmådde honom
dertill! genmälte Dittmar.
,Visserligen, men den uslingen sätter sig på tvärn mo!
allt hvad man råder honom till.
Jag har en plan, som jag ej tror skall misslyckas
mente Dittmar, men i den händelsen får man väl sök:
att bli af med honom på sätt, sagdt är.
Man beslöt att åt geheimerådet öfverlemna utföran
det häraf.
I alla de förföljelser, Prytz undergått, och hvilka nm
Dittmar kände skarpare, hvassare, än om de varit riktade
mot honom sjelf, fanns intet, som så mycket smärtade ho
hom, som de skällsord, dem de förnäma herrarne tillåti!
sig. Det grep honom djupt, att någon, utan att kunn:
ställas till ansvar, skulle våga fälla slika yttranden on
hans son... Icke för sonens oskyldiga lidanden skull, utar
för de titlar och gods, hvilkas arfving och återupprättarc
han varit ämnad att blifva. Fåfängt bjöd den gamle man-
nen till all lindra sin smärta med den tanken, att han al-
drig kunde erkänna denne son; detta svaga palliatil drog
endast en tunn skorpa öfver såret, som i grunden frätte
så mycket djupare. Men hans jernvilja, hans sjelfbehersk
ning hindrade de närvarande ifrån att märka hvad har
led...
Samma tid på dagen, vidlag, såg man en bondkärra
sakta mak skrida in åt Norrtull. I stället för på säte
sutto de åkande på en kista, och dessa voro skjutsbonder
och en uag flicka, omkring tjugu år, med äkta svensk:
anletsdrag, något nyckfulla, det medgifves, men så täcka
att man öfversåg deras oregelbundenbet.
Annars täckast då hon log, var hennes ansigte i da;
sorgbundet, något uppsvuliet af luften under en längr
resa .. . kanhända äfven af tårar, ty så fort hon än af