IcU UCLSdHllIDlIad 1UCHUHNCS SLAUUdKLIHIIVE. SAALE
har hon ock återfunnit sin följeslagare, den
hon, man får ej veta hur, råkat borttappa.
Grefven har emedlertid, öfvertalad af sin mo-
der, förlofvat sig med en förnäm dam, hvilket
den arma Linda i en olycklig stund får höra.
Hennes far (hr Della Santa) har nemligen lika-
ledes vandrat till Paris och der iråkat ett så
bedröfligt obestånd, att han nödgas tillgripa
tiggarstafven. Han inträder med en bön om
allmosa hos sin dotter, som, efter att hafva
begåfvat honom, ger sig tillkänna. Men den
gamle, utom sig af vrede öfver hennes förmo-
dade vanära, och ännu mera uppbragt då han
af den inträdande Pierotto erfar nyheten om
grefvens förestående förmälning med ett annat
fruntimmer, kastar börsen för sin dotters föt-
ter och förbannar henne. Linda uthärdar ej
dessa så tätt på hvarandra följande slag, och
blir vansinnig. — I 3:dje akten återvänder hon
till sin hemort, åtföljd af den trogne Pierotto,
som med tonen af sin lira småningom lockat
henne från Paris. Äfven Carlo har återvändt,
och på de allvarliga föreställningarne af den
hederlige prefekten i orten (hr Casanova), er-
bjuder han sig genast att med sin hand godt-
göra hvad han brutit mot Linda. Huru emed-
lertid hans hand så i en hast blef fri, huru
hans aristokratiska moder finner sig i denna
sakernas nya ordning 0. s. v., öfverlemnas åt
åskådarnes fantasi att förklara. De känslor,
som en af Carlo sjungen melodi (den han
fordom ofta sjungit med henne) framkallar
hos Linda, återgifva henne förståndets bruk,
och det hela slutar med uttryck af allmän
glädje och lycka.
Man har hos otaliga operalibretter förlåtit
ett flyktigt arbete och äfven gjort det här.
Musiken måste uppträda förmedlande mellan
åskådarne och handlingen, och har också vid detta
tillfälle, efter vårt förmenande, ej alldeles miss-
lyckats deri: den är mera melodisk än de fle-
sta här kända operor af Donizetti, hvarmed vi
ej blott vilja säga, att den innehåller flera me-
lodier, utan i synnerhet att många af dessa ega
något mera sjelfständighet, en bättre hållning;
och hufvudsakligast synes den oss ega en mera
genomförd totalkarakter: hvad den saknar i
dansant liflighet, ersättes genom cen ton af hjert-
lighet, som går igenom det hela. Visserligen
återfinner man ock stundom dessa toma fraser,
hvarpå Donizetti är så outtömlig, äfvensom åt-
skilliga längder, såsom i första akten, i Carlos
aria i den 2:dra, derjemte ock vissa harmoni-
ska kruditeter; dock framträda dessa olägenhe-
ter här mera sällan och mindre bjert än eljest.
Instrumentationen är likaledes bättre nyanserad
och ej så bullrande, som man annars ofta fin-
ner den. Operan är utan ouvertyr, hvilket vi
emedlertid ej tro oss böra anmärka såsom en
förlust. Såsom intressanta momenter i musi-
ken nämna vi introduktionskören, en vacker
landtlig skildring; duetten i första akten mel-
lan mamsell Penco och hr Ciaffei, ett lika me-
lodiöst som effektrikt nummer; mill Deleens
visa; första aktens final; duetten mellan ml
Penco och hr Galli, hvaraf i synnerhet slutet
är qviekt och lifligt; br Della Santas cavatina
samt qvintetten utan ackompagnement i sista
finalet.
Lindas parti, i sig sjelf tacksamt, blef ännu
intressantare genom mill Pencos spirituella ut-
förande deraf. Hennes sång och spel äro fulla
af eld och känsla, utan att genom öfverdrift
störa sanningen af hennes uttryck, och lemnar
en knappt tid att önska en ell-r annan kolora-
tur något mera korrekthet. Hennes vackraste
momenter äro duetten med hr Ciaffei i första
akten, som båda utföra ypperligt och alltid må-
ste gifva da capo; hennes öfvergång till vansin-
net, och äfvenså sista scenen, då Carlos sång
återgifver henne åt sig sjelf: ett moment af
skakande effekt. — Carlos jarti är delvis lika-
ledes tacksamt, men i sin helhet behäftadt med
denna färglöshet, som så ofta tillhör den itali-
enska operans hjeltar. Detta afhjelpes genom
inga yttre accessoirer, ej ens genom hr Ciaf-
feis vackra och uttrycksfulla sång. Hr Ciaffei
har emedlertid gynnande momenter uti duet-
terna med m:ll Penco, dem han ock begagnar
med mycken skicklighet; den långa arian i 2:a
akten deremot kan, oaktadt allt hvad hr C. ned-
lägger på den, ej blifva annorlunda än poet och
komponist gjort den. — Hr Gallis iifliga sång
och aktion gifva markisens parti mycken färg;
derjemte nyanserar han sin framställning väl,
och undviker dess karrikerande genom en viss
komisk godsinthet, som i sista akten visar sig
trefligast och öfverhufvud ger mera hållning
åt den ej särdeles konseqvent tänkta rollen. Uti
duon med m:ll Penco i andra akten vinner han
mycket bifall och ännu mera i sin scen i den
sista, der han utvecklar en ypperlig humor. —
Älven hr Della Santa finner som Antonio myc-
ket tillfälle att utveckla sin utmärkta talang.
Serdeles lyckliga momenter har han uti scenen
der han förbannar Linda, och uti duetten med
hr Casanova; sina cavatinor sjunger han med
ett uttryck, som förvärfvar honom ett allmänt
och lifligt bifall. — Hr Casanovas parti (prefek-
ten) är, utom i duon med hr Della Santa, min-
dre betydande; han utför det med konseqvens,
och uti nämnde duett, som går med serdeles
god ensemble, använder han ganska fördelaktigt
sin kärnfulla stämma, hvilken, i förbigående
sagdt, lärer vara sällsynt nog hos personer med
så mycken ålderdomssvaghet, som hr Casanova
här tillägger sig. — M:ll Delten visar prof på
vackra framsteg, och gifver sin Pierotto med
god hållning. Fennes sång i den väl inöfvade
duetten med m:ll Penco bör nämnas med lof-
ord för dess aplomb och säkerhet. —u—
pe
VID LÄROVERKSFRÅGAN.
I Aftonposten (N:ris 7, 9, 20, 21, 23, 29,
33, 38 och 39) har, såsom man sett, en rad
artiklar förekommit, med öfverskrift: Det högre
elementarläroverkets reorganisation, och som
Tr a rr TT AP Nn TI...