öch dessa armar, som hos en annan art sågos lig-
.gande böjda i spiral, äro stödde af ett skelett. —
De flesia af dessa små- djur lefva i hafvet (äfven i
Bohuslän) från 20 till 450 famnars djup och bilda
i stor mängd verkliga bankar. I dessa djup råder
mycken stillhet, blott sakta stryka strömmar fram,
och föra med sig en mängd organiska delar, hvilka
dessa djur hemta till sig derigenom, att de cilier,
hvarmed armarne äro fransade, i oupphörligt spe-
lande lifighet bilda en egen strömning, hvilken in-
e för näringen nödvändiga ämnena. Vid fo-
kro yta märkes ett parti, som utbildar byssus,
. silkesartade ämne, hvarmed musslorna för-
stå fästa sig och nästa ögonblicken återigen upplösa.
Bakåt iakttagas tvenne s. k. siphoner, redskap för
andedrägten, i det att genom den ena strömmar vatt-
net in, kringföres af de många cilierna, och sedan
det afsatt sina partiklar, utgår genom den andra.
Siphonerna äro utbildade af mantelns blad; det är
de, som frambringa de intryck på musselskalens inre
sida, hvi isenkännas såsom concava fläckar nära
det lås, bvyarmed de ne skalen äro fästade i hvar-
andras kanter. Siphonerna finnas ej hos alla; kam-
musslan bar dem ej, och ingen tand i låset. Hvar-
helst djuret gömmer sig, söker det alltid hålla si-
phonerna öfver hafvets yta; om de således ägde ögon,
så skulle dessa sitta i siphonernas närhet, och ver-
keligen tar man trott att den färgade fläck, som cir-
rherna hos M. Cardium bära i spetsarne, är ett öga.
Vill man närmare undersöka dessa djurs bildning,
bör man välja en art, som är försedd med tunna,
genomsiinliga skal, och undersöka det medan det
ännu befinner sig i yngre tillstånd. Utom andra
organer märker man då hjertat, som har en öppning
en klaff; då denna klaff är öppen, rusa
;nmena in i hjertat. Således synas här de
af mekaniken för hjertats rörelser. —
För närv 2 äro omkring 60 Brachiopoder kända
såsom lefvande, hvaraf hos oss 5. Men fordom voro
de, liksom Sjöliljorna hos Echinodermerne, mycket
rikt utvecklade; då lefde äfven i våra trakter en an-
senlig massa. Gottland, Öster- och Westergötbland,
samt Skine gömma i sina yngre bergbildningar ota-
liga individer af nära 80 arter; men i Englands fa-
sta berg förekomma öfver 500 förstenade arter, me-
dan af samma ordning endast 4 lefva vid kusterna.
Dessa diur äro märkvärdiga, emedan de, så vidt vi
känna, äro de äldste af alla djur, såsom förekom-
mande i de tidigast bildade berglagren och derstädes
nästan uteslutande; af dessa förstenade arter finnas
nu mera inga lefvande.
En annan afdelning bilda de s. k. Acephalerna
(hufvudlösa musslor), hvilka erhållit sin benämning
mera i motsats till dem, som äga ett högre utbil-
dadt hufvud, än derföre att de skulle sakna ett så-
dant. Till denna grupp höra de vackra musselskal,
som äro så vanliga i samlingar; skalen äro ett hö-
ger-, ett vensterskal, vid ena sidan förenade med hvar-
andra genom ett lås, försedt med en eller flera tän-
der som gripa in i den motsatta skalkantens för-
djupningar och dymedelst kunna så tillsluta musslan,
att det är nästan omöjligt öppna densamma. Utan-
till vid denna kant observeras en broskartad bild-
ning (det s. k. ligamentet), som, fästadt vid begge
skalen, sträfvar att hålla deras motsatta sida öppen.
De intryck, som redan omnämnts befinna sig på ska-
lens inre sida, uppstå af djurets vid denna sida fä-
stade muske!par. Djuret, som gömmer sig mellan
skalen, sisom mellan 2:ne permar, lägger invid muss-
lans kant kanten af sin mantel, i hvilken synes ettj:
stort antal egendomliga punkter, dem man förklarat!
vara ögon, och ägande en ganska utbildad kon-
struktion med pigment, lins och iris. (Det kan så-,
ledes vara en möjlighet, att, såsom ofvan antyddes, ;
ögon finnas äfven hos de andra musseldjuren.) Ur
skalen framsträckes foten, hvarmed musslan skrider
fram på sjöbotten. Men kammusslan äger ingen fot,
utan hennes framskyndande åstadkommes deraf, att l
djuret vexelvis öppnar och tillsluter sina skal såsom ett II
par vingar, och genom detta klappande kastar vatt-
net bakom sig och går framåt.
Ostronen — dessa så grundligt och ofta ehuru ej,
alltid vetenskapligt dissekerade musslor — äga en
bildning, som vanligen benämnes skägget; denna är
musslans gälar; djuret äger blott ett muskelpar som l:
tillsluter dess skal, ett hjerta skimrar fram mellan l:
gälarne och i randen af manteln skulle ögonen sö-l:
kas. Ehuru det ej ännu lyckats att helt noga finna
dem, försäkra dock ostronfiskarne, att när ostronen
hvila på bankar, som ej ligga särdeles djupt under
vattenytan, musslorna hastigt tillsluta de öppnade
skalen då skuggan af en öfverfarande båt kastas på
dem. — Blåmusslan, så ytterst vanlig i hafstrak-
ter, fäster sig invid klippan fast med sin byssus,
hvilken den helt hastigt kan lösgöra. — Strand-
musslan tåigar, när vinterkylan viker ur hafvet, upp
möt den ljummare ytan, fäster sig der, och när vin-
tern kommer åter, kastar den loss sitt ankartåg och
flyttar sig ned möt djupet.
Af Musslor känna vi ungefär 4000 arter; hos oss
förekomma vid pass 430, hvaraf de fleste äro gan-
ska små och oansenliga. I hafven är mångfalden af
dessa djur ganska stor, ringa deremot i sött vatten,
och musslorpas utbredning öfver jordklotet är gan-
ska enformig. — Så förekomma de i våra söta vat-
tendrag vanliga slagen Anodonia, Cyclas och Unio
spridda nästan öfverallt. — Perlmusslan (Unio mar-
garilifera), som så länge varit känd och så högt
värderad, förekommer äfven hos oss; den inre ytan,
det så kallade perlemot, är en djurisk kalkartad
bildning, som erhållit sin skiftande glans deraf, att
ne fina hinnor ligga i mikroskopiskt fina veck så
tätt intill hvarandra, att ljuset af dem på ett eget
sätt refiekteras. Manteln afsöndrar denna perlemo,
och omgifver med denna bildning såväl åtskilliga
främmande ämnen, hvilka inkommit i musslan, så-
som sandkorn o. d, som ock bekläder dermed vissa
ställen på skalet, och på detta sätt uppkomme de
bekanta perlorna. Det är företrädesvis vid Ceylon
man genom dykare från hafvets botten upphemtar
de äkta perlorna.
Molluskernas utveckling är ej mindre underbar än
de föregående ordningarnes. Hos ett mycket ungt
individ finner man ett litet genomskinligt skal, hvar-
emellan organerna skimra fram; djuret äger ännu in-
gen fot, utan utsträcker ett rundadt parti, som i
randen är försedt med cirrher, genom hvilka det
kastas af och an. I något äldre tillstånd har muss-
lan dragit in dessa organer jemte deras här och i
deras ställe skjutit fram sin nybildade fot, och det
är genom ciliernas hvirflande rörelse hos de äldre,
som vattenstömmen indrages mellan skalen. Antyd-
ningar till andedrägtsorganet förekomma, men af
alla äger hörselorganet den enklaste konstruktionen.
Det består neml. af en blåsa, inbäddad i en nerfut-
bredning från djurets hjerna; i denna vätska är en
mängd korn i dallrande rörelse och fortplanta genom
densamma de i vattnet uppfattade ljudets vibrationer.
Framom detta organ märkes ett annat, som troligen
är ett öga; hos ungarne iakttagas 2:ne sådane.
Slutligen riktade prof. uppmärksamheten på den
omständigheten, att hos Musslorna man ofta fin-
ner det utbildade djuret ej äga sina organer i sam-
ma antal som det hadei yngre tillstånd, eller ock att
de såsom hos ostron i yngre tillstånd voro fritt simman-
de väsenden, men slutligen fästade sig till bankar eller
ars mm a