förundrade sig öfver att barnet under resan blifvit sig så
olikt, och var olikt hela slägten. Systern, sade man, vore
visst en täck och vacker flicka, men det fanns icke rin-
saste syskontycke emellan henne och brodern.
Numera kunde jag ej öfvergifva Wermland. Det låga
stånd, hvari jag såg honom uppfostras, smärtade mig djupt,
men, hvad wille jag göra? Att rycka det stackars barnet
ur sin fristad hade varit en galenskap; prisgifva honom åt
let elände, hvaraf han hotades i egenskap af min foster-
son, hade varit, om möjligt, än värre. Och hvarmed ville
ag bevisa hans börd, äfven om den kunnat vara honom
till någon nytta? Utomdess förkunnade allt, att jag i
Sverige skulle råka min herre och husbonde, och endast
honom tillkom det att bedömma hvad som vore att göra
i denna sak. Så förgick det ena året efter det andra...
Till dess jag finner min son, ovärdig sina anor, sitt
namn !
Herr baron! Laurent är en ädel manl!
Du har rätt, Clara! Han förråder kraft och mod, dyg-
der medfödda hans ätt. En född ofrälse hade ej vågat
trotsa konungens råd, ej såsom han vågat säga rikets hög-
sta embetsmän sanningen. Han ifrar för det han vet vara
rätt, och, tro mig, att när han blir upplyst om sin börd,
skola alla hans insupna fördomar skingras, liksom nattens
dimmor för solens strålar. Han skall snart lära sig inse,
att bördens företräden äro nödvändiga för mensklighetens
väl. Och nu har min ätt ett stöd tilll
Under det åskan mullrade öfver hans hufvud, blixtar,
som gjorde mörkret förfärligare, korsade hvarann, och en
orkanlik storm rasade kring den usla koja, som för ögon-
blicket var hans enda värn, smickrade sig Dittmar med,
att sedan tyrannen fallit, upphöja sin ätt till dess fordna
storhet och glans.
Clara betraktade honom med tårfyllda ögon.
Nådige herre! sade hon omsider, omtala ej edra pla-
ner under denna elementernas förfärliga strid; de gifva
inga lyckosamma svar på edra önskningar.
,Tyst, qvinna! Åskan ger mig de lyckosammaste svar,
jag kan önska. Åskviggar krossade mitt slott då jag för-
jagades ... Mina barn skola höja borgen ur dess grus...
denna, som du säger, förfärliga strid skall rensa luften, på
det solen måtte lysa klart och rent. Hör du östanvin-
dens raseri... han kommer från mitt hemland och för-
kunnar hämnd öfver förtryckaren, öfver min makas mör-
dare... hör du? Hon ropar hämnd med hans röst, och
hämndens vällust vill jag njuta, måste jag ock derföre
pantsätta både kropp och själl
Han kastade kappan omkring sig och, trotsande ovä-
dret, lemnade han kojan.
Olycklige, trefallt olycklige!, suckade Clara. Ack,
hvarför längtade jag så ifrigt efter denna stund! Jag kände
ju förut denna oböjlige man, och jag har ju förutsett huru
allt skall slutas... O, Gud! jag bäfvar för det blifvande
mötet mellan far och son. Forts.)