Samma sommar anträdde jag den efterlängtade resan, och den första nyhet, jag erfor på svensk botten, var salig kungens sjukdom .. . Salig . . . mumlade Dittmar ... Clara låtsade ej höra detta ord... Jag behöfde ej en gång fråga stjernornap... fortfor hon... min mästares afsigt med resan till Sverige stod klar för min inre syn ... han ville varna konungen för förgift. En blixt genomfor rummet, åskknallen skakade den usla kojan och återskallade bland bergen... Clara spratt till. .: Hon betraktade Dittmar... som, långt ifrån att hafva erfarit någon rörelse, tvärtom syntes triumfera, under det en vild eld glödde i hans ögon. Det var första gången, som Clara, sedan hon invigt sig i den djerfva konsten att spana menniskors öden i stjernorna, träffade ögon, hvilkas blickar hon ej förmådde uthärda För mycket van likväl, att åtminstone icke visa förlägenhet eller fruktan, beherrskade hon sig och såg ånyo upp till Dittmar. Den vilda blicken, det förmätna löjet vorc redan försvunna. Han hade återtagit sitt förra utseende. och bad henne fortsätta berättelsen. För mitt lifsuppehälle måste jag utöfva min konst, igenom alla dess grader; men det, som hos mannen kallades studier, vettenskap, ansågs hos mig, den i förtid åldrade qvinnan, såsom hexeri... Jag måste fly från det ena landskapet till det andra, men ville icke ändå öfvergifva Sverige, emedan allt hvad jag rådfrågade, stjernor. eld, vatten, magiska speglar, ja, ända till kort och kaffe, förkunnade mig, att jag snart skulle återse mitt älskade fosterbarn. Tiggande mitt bröd, och nedlåtande mig till en vanlig spåqvinnas konster, kringirrade jag, lik dem, som i sagorna åläggas att återskaffa det bortförda, utan att veta hvar det skall sökas; och likasom den bild jag med magien framkallar, endast är, och försvinner, såsom ett fantom, så försvann äfven det hopp, hvaraf jag dagligen dårades, och för hvilket jag endast uthärdade lifvet... det hoppet, att återfinna Laurent och, såsom stjernorna lofvat, rädda hans lif... Under dessa irrfärder kom jag till Carlstad. Och jus! som jag nalkades kyrkan, rusade ur inkörsporten till et hus en mängd gossar emot mig med hela deras ålder: ostyrighet... Då ropade det i mitt hjerta, i min själ, och ljudet trängde sig till mina jordiska öron: här är han , Vi ska slåssP skreko de om hvarandra. Vi ä sven skar! Prytz är född slaf, han; han får vara ryss! , Nej, det vill jag inte! Jag vill vara svensk... an nars måste jag slå svenskarne, och det vill jag inte sva rade en smärt, och för sin ålder lång gosse... — Med möda kunde jag dölja min rörelse. Det var han Jag igenkände hans röst, hans ögon, hans mun. Jag stad nade qvar i staden, och det blef mig ej svårt att få när mare underrättelser om gossen Prytz och hans föräldrar Innan qvällen visste jag allt, visste att föräldrarne för fyr år sedan varit öfver till Finland, visste att alla mennisko